Vilket är det avgörande motivet för Rysslands försök att under kärnvapenhot krossa Ukraina, ett grannland bebott av ett slaviskt broderfolk? Är det – som brukar anföras – utvecklingen efter den för rysk nationalkänsla förnedrande upplösningen av Sovjetunionen som världsmakt? Putins uppfattning framgår av hans beteckning av denna som en geopolitisk katastrof.
Eller är det ett annat och mindre uppmärksammat motiv, nämligen snöda ekonomiska intressen hos den privilegierade klass av beslutsfattare och maktutövare som Putin och hans förtrogna inom KGB på ett par decennier samlat omkring sig och gött med oljepengar? Skulle det då – vid sidan av ledarens eget makt- och prestigebegär – snarare handla om den korrupta ryska elitens rädsla för ett framtida demokratiskt och ekonomiskt blomstrande Ukraina? Mycket talar för att båda motiv samverkar – åtminstone på ett ytligt plan. I verkligheten torde de tabubelagda privatekonomiska motiven vara de avgörande.
Under alla förhållanden är det extrem nationalism och religiös ortodoxi som blivit redskapen för den ryske presidentens faktiska revanschism. Grogrunden för det nationalistiska motivet är många ryssars nedärvda övertygelse om Rysslands storhet och rätt till territoriella anspråk. Till denna föreställning hör den överhöghet som den ryska ortodoxa kyrkan på 1400-talet gav det tsarryska imperiet som ett ”Tredje Rom” och som i dag utnyttjas av Putin för politiska syften.
I dessa förhållanden bör vi söka det ryska folkets dominerande självbild av en etniskt överlägsen grupp som accepterar att den är underkastad den rådande makten – vare sig den representeras av en despotisk tsar, en sovjetisk förste partisekreterare eller en KGB-skolad diktator som Putin. Bakom den senares ödesmättade beslut att lägga under sig Ukraina kan vi därför förutsätta inte endast en geopolitisk och militär analys, utan också en bestämd bild av hans roll som ledare. I syfte att dölja de avgörande motiven för sin aggressiva expansionism har Putin i sin propaganda draperat dessa som en extrem form av historisk rysk nationalism. Utan den senare hade den nuvarande situationen sannolikt inte kunnat uppstå.
Föreställningen att Rysslands tillkomst och existens sammanhänger med ett inneboende expansionsbehov finner stöd hos en historiker som Vasilij Kljutjevskij (1841–1911), men också hos den kände filosofen Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Kljutjevskij ansåg att den ryska historien karakteriseras av kolonisation dikterad av tsardömets geografi. Enligt den amerikanske specialisten på rysk historia Robert Francis Byrnes bidrog denna utveckling också till den ryska nationalismen som bärare av en imperialistisk stat. Enligt Berdjajev, vars positiva syn på konservatism framhållits av Putin, var det ryska folkets självbevarelsedrift orsaken till dess försvar och utvidgning av sitt territorium.
I sin bok ”I Putins huvud” från 2015 skrev den franske filosofen Michel Eltchaninoff om tre andra personligheter som tjänat som den ryske diktatorns källor till kunskap. Dessa är filosoferna Nikolaj Danilevskij (1822–1855), den av Putin med förkärlek citerade Ivan Iljin (1883–1954) samt historikern Nikolaj Gumiljov (1912–1992).
Danilevskij föreslog i boken ”Ryssland och Europa” från 1871 att alla slaver samlas i en union under Rysslands ledning. Han ansåg att endast en kamp mot Västerlandet kan rädda den ryska kulturen. Iljin, som efter revolutionen 1917 utvisades av bolsjevikerna, bosatte sig i Tyskland. Där sympatiserade han med nazisterna och gratulerade Hitler till dennes maktövertagande.
Det ideologiska arvet från Iljin sammanfattar den svenske historikern Peter Johnsson i sin recension av ”I Putins huvud” så här: ”När kommunismen fallit… krävs en ledare och en ny rysk idé… grundad i religionen och nationen som kan rädda och återuppbygga Ryssland. Enligt Iljin… finns det flera folk som aldrig klarar av att bygga en egen stat. Dit hör… de slaver som bebor Ukraina och Belarus.”
Hos Gumiljov tar Putin, enligt Eltchaninov, fasta på dennes euroasiatiska idé och uppfattningen att Ryssland är väsensskilt från Västeuropa. I stället har det mer gemensamt med Asien och det mongoliska arvet. Väst är fienden som alltid försökt inringa och angripa Ryssland och som man därför måste försvara sig mot – andligt, kulturellt, politiskt och militärt. Vi ser i dag tydligare än någonsin hur Ryssland utgör ett ”annat Europa”. Men när den ryske poeten Fjodor Tiuttjev (1803–1873) myntade detta uttryck gjorde han det inte i en särskiljande utan snarare inkluderande betydelse. Han menade att Västeuropa ”under århundraden inte kunnat förstå att det existerade ett annat Europa… en legitim syster till det kristna väst…”.
Några av de här redovisade, för oss västeuropéer främmande idéer som företrätts av ryska historiker och filosofer i det förgångna, har i nutid försvarats av den ultranationalistiske filosofen Aleksandr Dugin. Denne, som av några beskrivits som Putins ”hjärna”, har förespråkat annekteringen av hela Ukraina, en stat som enligt honom ”saknar etniska särdrag”. Den amerikanska historikern Susan Smith-Peter beskriver förbehållslöst hans uppfattningar som ”fascistiska”.
När Eltchaninov sammanfattar Putins framtid och planerade imperiebyggande säger han att denne nu ”tack vare ett antal ryska filosofer besitter en solid ideologisk bas… Med denna… kommer han att välja olika taktiska lösningar… men själva kärnan – imperium och krig – kommer med säkerhet att förbli grunden för hans agerande.” Behöver vi understryka att denna ”ideologiska bas” i själva verket är ett urval av de idéer som tjänar Putins realpolitiska syften och propaganda? Möjligen kan de också freda hans samvete – i den mån ett sådant är för handen hos någon som personifierar lögnen.
Ett färskt exempel avslöjar den ryske diktatorns manipulativa taktik. Förra våren firades trehundraårsjubileet av Immanuel Kants födelse i dennes hemstad Königsberg, numera den ryska exklaven Kaliningrad. Vid festligheterna, som bojkottades av tyska och internationella Kantforskare, höll Vladimir Putin ett tal. I detta framställde han utan att rodna Kants allmänna uppmaning att ”använda det egna förståndet” som ett försvar för den aggressiva nationalism Ryssland i denna stund manifesterar i Ukraina. Det mest hårresande är emellertid att den ryske presidenten, en efterlyst krigsbrottsling, i sin mun kunde ta namnet på den filosof som med sitt kategoriska imperativ formulerat en universell måttstock för moraliska värderingar.
Eltchaninov skrev sin bok strax efter Rysslands annektering av Krim 2014. Men hur ser ryska intellektuella på Putin i dag när han bedriver sitt folkrättsvidriga krig mot Ukraina? Bortsett från nämnde Dugin är det såvitt bekant ingen enda samtida rysk filosof som velat uttala sig om kriget. Låt oss därför vända oss till den i vår tid sannolikt främste företrädaren för rysk kultur, författaren Michail Sjisjkin. Han är sedan 1995 bosatt i Schweiz.
Hyllad som förnyare av den ryska romantraditionen har Sjisjkin gjort sig känd som den kanske mest välartikulerade kritikern av Putin och kriget i Ukraina. Redan 2015 såg han vad som skulle komma: ”För en diktatur är inte själva krigshandlingen huvudsaken, utan krigstillståndet. Det värsta ligger framför oss.” Sjisjkin har i sin exil behållit sitt ryska pass, sannolikt som uttryck för att han inte gett upp hoppet om ett framtida demokratiskt Ryssland: ”Det som händer i mitt land får mig som ryss och rysk medborgare att skämmas.”
På den nuvarande utvecklingen ser Sjisjkin ett pessimistiskt och ett optimistiskt slut. I den pessimistiska vågskålen lägger Sjisjkin Rysslands urgamla autokratiska samhällsform och dess ”självfödande aggressiva maktsystem”. Ryssar upplever sig inte som medborgare utan som undersåtar. I orostider är de beroende av en stark ledare och kan manipuleras att i patriotismens namn jämställa fosterlandet med regimen. Endast en seger kan i ryssars ögon avgöra om det sitter en riktig eller falsk tsar på tronen.
Sjisjkin beskriver vidare den nuvarande makteliten som en ”statskriminell pyramid” vars företrädare kommer att kämpa till slutet för att inte bli avsatta. Han betecknar dagens Ryssland som en fascistisk stat och ser problem med en demokratisering: ”Man kan ersätta Putin, men hur ska man plötsligt ersätta miljoner ämbetsmän, poliser, domare och alla som [stöder] kriget, och de är i flertal?” Sjisjkin varnar också för upplösningen av ett land beväpnat med atomvapen.
I den optimistiska vågskålen lägger Sjisjkin – sannolikt omedveten om Edmund Husserls (1859–1938) motsvarande fenomenologiska tolkning – förhoppningen att den evolutionsbiologiskt utvecklade mänskliga empatin efterhand ska medföra en sinnesändring och normalisera skyddet av de svagare mot de starkare. Han tillägger: ”Ingen diktatur med alla dess poliser, soldater, domare och fängelser kan förbjuda framtiden… demokratin kan och ska segra i Ryssland: Det finns ingen annan väg att gå.”
Nils B Thelin är professor emeritus i slavisk filologi
