Hur kan vi beskriva de känslor med vilka många av oss följer utvecklingen i Ukraina? Helt dominerande förefaller den djupa – och för all del med egennytta förenade – medkänsla vi upplever med ukrainarna i deras frihetskamp mot Putins Ryssland. Samtidigt vore det ohederligt att förtiga att denna medkänsla kan störas av förhållanden vi upplever som främmande, som till exempel den spridda korruptionen i landet. En hoppingivande omständighet är att den i Ukraina, till skillnad från den statsstyrda ryska kleptokratin, öppet erkänns och bekämpas.
Det finns andra främmande inslag som kan störa i bilden av krigets Ukraina. Som en följd av det ryska hotet mot sin suveränitet har landet officiellt tagit ställning mot all rysk kultur, också den klassiska ryska litteraturen. Representerad av författare som Pusjkin, Gogol, Turgenjev, Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov har denna litteratur av tradition räknats till det universella kulturarvet.
Det är inte fråga om någon fysiskt utplånande censur, men det ukrainska parlamentet har efter 2022 antagit lagar som förbjuder import och distribution av alla ryskspråkiga böcker i det angivna syftet att förhindra spridandet av fientlig propaganda. De ryska klassikerna har rensats ut från biblioteken och strukits i all undervisning. Samtidigt har man avlägsnat gatunamn och minnesmärken förknippade med rysk litteratur, som statyn av Rysslands nationalskald Aleksandr Pusjkin (1799–1837) i centrala Kiev.
När vi ställs inför denna nya verklighet i Ukrainas kulturliv och möjligen projicerar den på landets roll i ett framtida Europa vill vi förstå hur den uppstått och hur vi ska förhålla oss till den. Det är naturligt att Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina har väckt befolkningens hat, liksom vår medkänsla. Men vad innebär medkänsla? Vi talar ju också om empati, den evolutionärt motiverade förmågan att leva oss in i en medmänniskas belägenhet. I stället för att genast avvisa ett främmande beteende vill vi om möjligt förstå det.
Även om begreppen medkänsla och empati ofta används synonymt, kan en semantisk distinktion vara fruktbar. Empati förstås då som uttryck endast för förståelse. Denna kan emellertid utvecklas till medkänsla som därutöver uttrycker samtycke – och möjligen beredskap att omsätta detta i handling, som att rädda en nödställd.
För denna distinktion talar den inställning till just Ukrainas beslut att rensa ut ryska klassiker som uttalats av professorn i slavisk litteratur Per-Arne Bodin. Han framhåller som förklaring till denna drastiska reaktion den enorma ukrainska vreden över den ryska invasionen. Däremot håller han inte med om beslutet. Det är begripligt, säger han, men beklagligt. Det vill säga: som tecken på empati förstår han, men ger inte sitt samtycke. En inställning som delas av många.
På uttryck för empati erbjuder den ryska litteraturen många exempel. I sin välkända dikt ”Jag älskade er” (Ja vas ljubil), som tonsatt blivit en av de mest älskade ryska romanserna, gav Aleksandr Pusjkin således uttryck för en särskild känsla av empati. Den har betecknats som världslitteraturens mest osjälviska kärleksförklaring. I den andra strofens två sista rader når den sin kulmen:
Jag älskade er med en kärlek som kanske
i själen min ännu inte helt har slocknat;
men låt den inte längre väcka er oro;
att bedröva er vore det sista jag ville.
Jag älskade er utan ord eller hopp,
än av blygsel, än av svartsjuka plågad.
Jag älskade så sant och med sådan ömhet
som Gud måtte låta er älskas av en annan.
I sitt mästerverk, den omfattande lyriska berättelsen ”Bronsryttaren”, gäller – här i den fattiga och obetydliga tjänstemannen Jevgenijs skepnad – den av Pusjkin allegoriskt uttryckta empatin med den lilla människans lidande och undergång inför övermakten. Jevgenij har med nöd och näppe överlevt en svår översvämning i Sankt Petersburg och letar förtvivlad efter sin trolovade Parasja, men endast för att finna hennes hus bortspolat av vågorna och henne själv död. När han från sina sinnen plötsligt uppenbarar sig framför bronsstatyn av Peter den Store till häst ger han stadens grundare skulden för sin olycka.
I sitt firade tal vid avtäckningen av Pusjkinmonumentet i Moskva 1880 framhöll Fjodor Dostojevskij vad han kallade Pusjkins ”allmänmänskliga empati”. Men Pusjkin kunde ge uttryck också för känslor av antipati. När han i dag i propagandan åberopas av makthavarna i Kreml sker det med de ryskpatriotiska tongångar som ljöd i en dikt som ”Till Rysslands belackare” (1831), här första versen:
Vad väsnas ni för, ni folkets kolportörer?
Vad menar ni med att bannlysa Ryssland?
Vad är det som stör er? Litauernas oro?
Lägg er inte i en tvist mellan slaver,
ett inhemskt gräl redan tyngt av ödet,
en fråga ni inte är i stånd att lösa.
Dikten skrevs som en protest mot den kritik från europeiskt håll som riktades mot tsardömets brutala svar på det polska så kallade Novemberupproret 1830–1831 i vilket också Litauen blev indraget.
Parallellen till dagens situation är alltför uppenbar för att behöva utvecklas. Den stora skillnaden är den att ingen enda betydande författare i Putins Ryssland har försvarat hans angreppskrig mot Ukraina. De ryska författare som uttalat sig – och fördömt det – befinner sig i europeisk exil.
Han konstaterar: ”Detta krig har gjort Pusjkins och Tolstojs språk till krigsförbrytarnas och mördarnas språk”
När Michail Sjisjkin således lyssnar till sina ukrainska författarkollegor som säger att vägen till massakern i Butja går via den ryska litteraturen känner han att ”det gör ont att vara ryss”. Han konstaterar: ”Detta krig har gjort Pusjkins och Tolstojs språk till krigsförbrytarnas och mördarnas språk”. Han talar om språket men inbegriper litteraturen som del av den kultur som Putinregimen ”behöver som en mänsklig mask, som stridskamouflage”.
Detta politiska missbruk av den ryska litteraturen ligger till grund för Sjisjkins empatiskt grundade förståelse för de ukrainska författarnas radikala ståndpunkt. I en intervju sträcker Sjisjkin sig så långt som att medge sin omvärdering av de egna klassikerna som Pusjkin och Tolstoj, i synnerhet med avseende på deras uttryck för rysk patriotism och andlig särart: ”Makten i Kreml kan förvandla en nationalikon som Pusjkin till en imperialistisk symbol”. En annan känd rysk författare i exil, Vladimir Sorokin, har också uttalat sin förståelse för Ukrainas hållning till den klassiska ryska litteraturen. Samtidigt anser han emellertid att denna inte kan upphöra att vara en del av världslitteraturen.
Att dessa vittnesbörd förtjänar vår uppmärksamhet är uppenbart. Både i ”Krig och fred” och i ”Sevastopolskisser” glorifierar Tolstoj de ryska soldaternas hjältemod och patriotiska försvar av ”den ryska jorden”. I Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” och ”Idioten” återfinns föreställningar om det ryska folkets moraliska överlägsenhet, ”den ryska själen”, och den rysk-ortodoxa kyrkans mission att rädda världen. Också i 1800-talets Europa frodades nationalism, patriotism och nationalromantik för att senare övergå i militarism och imperialism. Men det är i dag som dessa idéer odlas och praktiseras i Putins Ryssland.
Att mer detaljerat redogöra för receptionen av ryska klassiker hos den genomsnittliga ukrainska läsaren skulle kräva fältstudier. Det är uppenbart att den är starkt påverkad av de officiella ställningstaganden som kommit till uttryck i lagstiftningen. Den ryska litteraturen anses ha spelat rollen av ”mjuk makt” i det historiska förtrycket av Ukraina. Verk av författare som Pusjkin, Dostojevskij och Tolstoj anses genomsyrade av rysk nationalism och den imperialistiska doktrinen om en ”rysk värld” (russkij mir). När den senare redan efter 2014 utsträckte sig till de ockuperade delarna av Donbass grundlades den ukrainska vreden. Där och då inledde de ryska ockupanterna genast konfiskeringen av all ukrainsk litteratur. Samtidigt gjordes ryska till det enda officiella språket och skolundervisningen i ukrainska upphörde.
Till Tolstojs försvar ska dock nämnas hans kritiska skildringar av Tsarrysslands brutala utrotningskrig i Kaukasus
Också den kända ukrainska författaren Oksana Zabuzjko delar den officiella uppfattningen och framhåller i intervjuer hur den klassiska ryska litteraturen i propagandan missbrukas av Putinregimen för dess aggression mot Ukraina. Hon nämner bland annat Tolstojs hjältar. Till Tolstojs försvar ska dock nämnas hans kritiska skildringar av Tsarrysslands brutala utrotningskrig i Kaukasus. Zabuzjko menar även att västvärlden förbisett den imperialistiska mentalitet som i hög grad kännetecknat den ryska litteraturen och bäddat för aggressionen mot Ukraina. Samtidigt talar hennes författarsjäl när hon framhåller att hon inte vill förbjuda rysk litteratur utan uppmanar till att läsa den kritiskt.
Uppmaningen borde inte heller hos västliga läsare klinga ohörd. En omläsning av de ryska klassikerna skulle kunna ge nya perspektiv på de sammanhang som knyter Rysslands förgångna till dess destruktiva roll i dagens Europa.
Översättningen av dikttexterna från ryska är artikelförfattarens.
Läs mer:
Oksana Zabuzjko: Ukrainas hundra år av ensamhet
Michail Sjisjkin: Ukrainarna har inte fel när de hatar rysk kultur
