Råa och färgstarka ”Emilia Pérez” liknar ingenting annat

Mexikanska filmer och serier har på senare år varit synonyma med skildringar av drogkartellernas järnhårda grepp över landet. Blodiga ”Narcos. Mexico”, Amat Ascalantes vidriga ”Heli” och Tatiana Huezos gastkramande ”En bön för de stulna” är fulla av stympade lik, kidnappade kvinnor, massgravar…

Det är först rätt chockerande att få förövarens perspektiv rätt i ansiktet, som i den franska regissören Jacques Audiards ”Emilia Pérez”. Kartellkungen Manitas del Monte, med sitt tatuerade fejs, guldtänder och vildjursmorr i strupen, är ett mexikanskt monster med många släckta liv på sitt samvete.

När hans hejdukar en kväll kidnappar den desillusionerade advokaten Rita, tror hon att hon satt sin sista potatis. Men Manitas vill i själva verket ha hjälp. Gangsterlivets dagar är räknade och utvägen finns i en fördold längtan om att han ska äntligen ska få låta sin inre kvinna blomma ut.

Det är inte som att Rita har något val, men mot en rundlig ersättning åker hon runt världen för att hitta en klinik som är beredd att göra jobbet. Men resan är inte slut där. Flera år senare, på en flashig middag, möter hon Manitas ögon i den paranta damen Emilia Pérez välsminkade ansikte. Den här gången är uppdraget ännu svårare.

Det finns rätt lite i Audiards slagkraftiga och spretiga filmografi som talar för att just han skulle brinna för att göra just en vildsint, spanskspråkig, sångspäckad djupdykning i Mexikos mörker.

Däremot har han alltid dragits till historier om kriminalitet och utanförskap. ”Mitt hjärtas förlorade slag” rör sig bland våldsamma skummisar i Paris fastighetsbransch, genombrottsfilmen ”En profet” är en intensiv fängelseskildring, ”Dheepan” kretsar kring papperslösa migranter och västernrullen ”The Sisters brothers” handlar om prisjägare. Att han har en viss dragning till operamässig romantik märks i den underbart melodramatiska ”Rust and bone” där en kvinnlig späckhuggartränare (!) blir kär i en nattklubbsvakt.

Den ännu mer äventyrliga ”Emilia Pérez” visar sig vara en total match made in heaven.

Musikalnumren, nya för Audiard, är så där lite medvetet stökiga och ruffiga intermezzon som markerar indiefilm. Ömsom underhållande grekiska körer, ömsom sjungande inre karaoke-monologer som finns där för att slippa övertydligt gestaltade tankar och känslor. Ojämnt, men soundtracket av franska Camille är ändå suveränt medryckande. Stilmässigt påminner det om Leos Carax knöliga Sparks-musikal ”Annette”, men Audiards film ger mig så mycket mer mening och livsglädje.

”Emilia Pérez” kanske inteborrar så djupt, men de karismatiska skådespelarnas kontrastrika rolltolkningar är värsta energikicken. Karla Sofía Gascóns majestätiska Emilia står förstås i förgrunden. Men det är ingen soloåkning. Det lysande ensemblespelet innefattar den den suveräna Zoe Saldañas ansvarstagande vittne och sidekick Rita. Liksom Selena Gomez (”Only murders in the building”) som här har en fysisk, erotisk utstrålning som inte går av för hackor i rollen som Manitas/Emilias dumpade fruga.

Skönt nog handlar det inte om någon skönmålande lektion i personlig utveckling. Ingen av rollfigurerna blir ”bättre” människor i grunden, och ”Emilia Pérez” blir allt annat än en sedelärande moralitet. Däremot, trots den drömlika förhöjningen, både jordad och väldigt mänsklig i alla sina extravaganta svängar.

”Demokratins sönderfall är outhärdligt för mig. Jag ville ju göra en musikal; så varför inte mot bakgrund av en tragedi”, sade Audiard i samband med att ”Emilia Pérez” blev förra årets snackis redan vid världspremiären i Cannes.

Ja, varför inte? Med en riktigt galen premiss där oförlåtliga brott korsas med transerfarenhet och ett i alla fall ärligt försök till botgöring, kan man slå hela världen med häpnad. Råa och färgstarka ”Emilia Pérez” liknar ingenting annat där den gungar runt så hjärtskärande vackert under Mexikos glittrande natthimmel.

Se mer. Tre andra filmer med Zoe Saldaña: ”Avatar” (2009), ”Colombiana” (2011), ”Guardians of the galaxy” (2014).

Karla Sofía Gascón: ”Jag var både Skönheten och Odjuret i filmen”

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad.