Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Tv-serie

Betyg: 3. Betygsskala: 0 till 5.

”All her fault”

Serieskapare: Megan Gallagher

Regi: Minkie Spiro, Kate Dennis. I rollerna: Sarah Snook, Dakota Fanning, Jake Lacy, Daniel Monks m fl. Längd: 8 avsnitt x cirka 50 min. Språk: engelska. Premiär på Skyshowtime 15/12

”Du är fantastisk”, säger maken till frun som lyckas få ihop vardagen med småbarn, jobb och allt hemmafix – så att han kan smita i väg och få lite ”egentid”. En komplimang med hullingar, menad att hålla fast kvinnan i hennes otacksamma roll. ”All her fault” handlar om kvinnor som inte längre vill vara ”fantastiska”. Och en hel massa andra saker.

Sarah Snook (”Succession”) och Jake Lacy (”The White Lotus”) gör huvudrollerna Marissa och Peter, ett förmöget par vars sexårige son en dag plötsligt försvinner – som det verkar kidnappad av en annan rik familjs barnflicka. Anklagelser viner genom luften, och landar på någon av de inblandade kvinnorna. Om Marissa inte hade prioriterat jobbet den dagen, om väninnan hade haft bättre koll på sin barnflicka, om Peters syster inte varit missbrukare och så vidare. Titeln är med andra ord väl vald. ”Her” syftar på kvinnor i allmänhet, som trots sina insatser i hemmet blir syndabockar när tillvaron brister.

Här finns många kålsupare, av båda könen, som av olika skäl förhåller sig pragmatiskt till både den egna och den samhälleligt överenskomna moralen. Förutom nämnda spelare även Peters rullstolsburne bror och Marissas spelmissbrukande kollega. Alla bär de på sina hemligheter.

Eller som styckets främsta fuling uttrycker det: ”Jag ljög inte. Jag berättade bara inte allt”. Vilket också skulle kunna vara en programförklaring från manusförfattaren, som ristar ett virrvarr av villospår i publikens hjärnbark. Alla vi erfarna soffdetektiver inser att den som först verkar vara misstänkt inte kan vara förövaren, eftersom det fortfarande återstår många hundra minuter av handling, men kanske ändå… Är det en dubbelfint? Kanske en trippel?

I sina bästa stunder är ”All her fault” en existentiell striptease där livslögn efter livslögn blottas, tills alla inblandade står nakna inför varandra. Men det är samtidigt en thriller med lättare fokuseringsproblem; som slinker än hit, än dit och ibland nästan ner i diket. Serien inleds som en kidnappningshistoria i besutten ”Big little lies”-miljö, drar sedan vidare mot lättare klasskamp, gör en lätt Agatha Christie-gir, ligger stundtals farligt nära såpadramatik för att slutligen landa i feministiska handgripligheter.

Det är onekligen en skrivbordskonstruktion, som trots sitt försök att bottna i verkligheten mest framstår som en noggrant kalkylerad mordisk ekvation. Vilket egentligen inte ska läsas som negativ kritik, bara som en definition. Mordgåtor är mitt mellannamn och den här är onekligen av den klurigare arten.

Den tondöva musiken är ett brott i sig – det är inte bara en scen som kvaddas av ett tårögt pianoklink och smygsentimentala stråkar. Det är också lite synd att seriens egentliga tema; den orättvisa fördelningen av familjeansvar mellan könen – som behandlas varsamt i de första avsnitten – mot slutet övergår i ren uppläxning.

Likväl snabbslukade jag ”All her fault” (samtidigt som min fru gjorde middag, städade, gick ut med hunden) i otålig väntan på upplösningen. Och man kan inte annat än gilla en thriller som ger den gamla diskussionen om ”kvinnofällan” en spännande och hjärnskrynklande uppdatering.

Här är veckans bästa strömningstips

Läs fler film- och tv-recensioner

Share.
Exit mobile version