– Jag är livrädd för bollar! Det är därför jag håller mig på läktaren, säger Ragnhild Ekner när DN:s fotograf föreslår att hon ska porträtteras med en boll på planen.
På fredag har regissören premiär för ”Ultras”, en dokumentärfilm om den internationella supporterkulturen som omgärdar stora fotbollsmatcher.
– Jag går själv på fotboll och får under tunga perioder livskraft och energi av att vara på läktaren. Jag känner mig omsluten av trygghet, för att det finns en kamratskap och ett socialt sammanhang. Man bär varandra när det är tufft, säger Ragnhild Ekner.
Dialekten avslöjar att hon är göteborgare och Ragnhild Ekner beskriver sig själv som en dedikerad Blåvitt-supporter. Med ”Ultras” vill hon skapa en film som skildrar läktarkulturen ur ett perspektiv som sällan ryms i mediers rapportering. Dokumentären är en hyllning till de som kommit att kallas ”lagets tolfte spelare”. Hardcorefans, som lägger större delen av sin fritid på att ta fram flaggor, läktarkoreografier och ramsor för att skapa inramning till matcherna – och skänka extra energi åt lagen.
– Ultras finns över hela världen och speglar sina omgivande samhällskontexter. I västvärlden, där individualismen är större än kollektivismen, längtar människor nog efter att få vara en del av något större. Känslan som finns på läktaren kan man inte hitta på många andra ställen nu för tiden, säger hon.
I filmen träffar Ragnhild Ekner ultras i åtta olika länder, som exempelvis Marocko, Indonesien och Argentina. Deras röster är tydliga, men ansiktena syns aldrig. I stället ligger fokuset på gruppen. Kameravinkeln är vid och inte sällan ryms hela klacken i bild:
– Jag ville vara trogen mot subkulturen och inte rikta in mig på någon individ. Karaktären i den här filmen är ultras, och genom de många rösterna kan man få en känsla för kulturen. Från supporterhåll har jag hört att folk känner sig rättvist porträtterade, att filmen skildrar en känsla de haft men själva inte kunnat formulera, säger Ragnhild Ekner.
En av de som intervjuas är en medelålders kvinna i Buenos Aires, som berättar att hon förlorat sin älskade son bara två månader tidigare. Han var 15 år och dog i en drunkningsolycka.
– Hon beskrev hur läktaren fick henne att stå ut, behålla fotfästet och inte förgås av sorg. Kvinnan brukade gå på fotboll med sin pojke, och nu blev matcherna en respit. Hon blev buren av upplevelsen, säger Ragnhild Ekner och fortsätter:
– Jag kan känna igen mig i det. När vänner har gått bort, så känns de levande under matchen. Det är inte bara glädje, utan också sorg man delar. Läktaren blir ett andningshål.
I början av arbetet med filmen, när hon fortfarande var grön, åkte Ragnhild Ekner till Marocko för att filma, utan att ha ansökt om tillstånd och stämplar på förhand. Hon gjorde en intervju på övervåningen till ett kafé, och det dröjde bara någon minut innan civilpolisen dök upp på plats.
– De ville se på våra pass och undrade vad vi gjorde. Sedan hade de ögonen på oss på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Då insåg jag att jag eventuellt utsatte de jag träffade för en risk, och materialet jag jobbade med blev viktigt att skydda.
Ultraskulturen i Marocko skiljer sig något i jämförelse med många andra platser, delvis eftersom det råder alkoholförbud i landet.
– Jag tycker att det är underbart att dricka bärs, men koncentrationen på läktaren drar nytta av att alla är nyktra. I Marocko sjunger de långa och komplexa sånger som handlar om kritik mot regimen eller korruption inom klubben. Det är en djupare innebörd än att bara heja på sitt lag, och då kan det säkert vara en fördel att folk inte är fulla.
Ultras har genom historien haft en viss politisk roll. När regimer blivit maktfullkomliga och folket förtryckts, har fotbollsfans från rivaliserande lag samlats för att göra motstånd. I dokumentären intervjuas en supporter i Egypten om ultras roll under den arabiska våren.
– Alla subkulturer liknar varandra på ett sätt. Man skapar en mindre värld i den stora världen, där man själv har makt och utrymme att bestämma reglerna. Den känslan är berusande, säger Ragnhild Ekner.
Samtidigt är ultraskulturen och dess anhängare även förknippade med våld och polisförakt, vilket Ragnhild Ekner återger i ett kortare segment.
– Jag ville ha med det i filmen, utan att det skulle vara dominant och utan att moralisera över det. Filmen varken fördömer eller hyllar det, den berättar helt enkelt att det finns. Men det är också det som vanligtvis syns i media, så jag var inte intresserad av att låta det ta mer plats än vad jag upplever att det faktiskt gör inom ultraskulturen, säger Ragnhild Ekner.
Vårens första solstrålar skiner in genom fönstret på konditoriet där vi sitter, och hon rättar till kepsen. Den är smårutig, ser ny och lyxig ut. Och den har en särskild betydelse för regissören.
– Att göra film tar så lång tid och jag har tvivlat mycket på mig själv. En enkel liten morot för att göra klart filmen var att unna mig en ny keps, eftersom jag sällan köper några nya kläder. Kepsen är min belöning.
Läs mer:
Dokumentärerna dominerar svenska filmvåren
Helena Lindblad: Här är 10 biopremiärer att se fram emot våren 2025
