Allting började med ett klassiskt kolonialt porträtt, ett tummat fotografi av författaren Georg Orwell som ung valp i famnen på sin svarta barnflicka i barndomshemmet i Indien. När den Haitifödda filmessäisten Raoul Peck fick syn på bilden lät han sig övertalas att slå följe med den dystopiska, brittiska socialisten som levde ett kort intensivt liv under 1900-talets första hälft, mellan 1903 och 1950.
– Jag måste erkänna att hans verk tidigare aldrig har stått mig särskilt nära. För mig var Orwell främst en science fiction-röst, även om jag förstås har förstått hans betydelse och inflytande. Men när jag såg det där fotot svindlade det till, berättar den 72-åriga dokumentärveteranen Raoul Peck på ett hotellrum i Paris, inte långt från hans bokbelamrade lägenhet i den franska huvudstaden.
– För mig är den barndomsbilden en så tydlig symbol för det absurda med kolonialismen, att vita mödrar anförtrodde det allra dyrbaraste de hade till kvinnor som de i princip inte tyckte var bättre än djur. Det var så jag började upptäcka en annan Orwell, säger Peck om författaren vars portalverk ”1984” filmatiserats flera gånger.
Filmprojektet hamnade i knät på honom via den amerikanska producenten och regissören Alex Gibney. Kollegan erbjöd Raoul Peck dels möjlighet att fritt förfoga över Orwells litterära kvarlåtenskap, inklusive talrika dagböcker, dels fria händer att utforma den berättelse han ville.
– Den George Orwell jag lärde känna under arbetet visade sig vara en person som var mycket intressantare än jag trodde. Han var en sökare, en ständig resenär som sökte förstahandskällorna. Jag tänker särskilt på hur han tillbringade fem ungdomsår som militärpolis, av alla yrken, i Burma. Det var där han upptäckte kolonialismen och började reflektera politiskt. Orwell påminde mig mycket om min vän Sven (Lindqvist, reds anm), säger Peck som tidigare gjort dokumentärserien ”Exterminate all brutes” baserad på den svenska författarens bok om den rasistiska ideologi som präglar Europas mörka historia.
– För mig var det viktigt att inte göra en traditionell biografi utan skapa ett slags reflekterande dramatik som binder samma dåtid och nutid.
Peck har tidigare gjort filmer om allt från vänskapen mellan de unga Karl Marx och Friedrich Engels till essäistiska dokumentärer färgade av antiimperialism och kampen mot rasism och segregering, som till exempel filmer om den revolutionära kongolesen Patrice Lumumba och författaren James Baldwin (Oscarsnominerade ”I am not your negro”).
Senast ringade han in den epokgörande svarta fotograf som vittnade om apartheid i Sydafrika i filmen ”Ernest Cole. Lost and found”.
– Jag tycker att George Orwell fått ett alldeles för ensidigt eftermäle. Sanningen var att han satte sig emot och såg igenom alla former av maktmissbruk, oavsett om det kom från höger eller vänster. Hans analyser är mycket mer universella och breda än man kan tro, säger Peck och hyllar Orwells förmåga att leva sina erfarenheter med både kropp och själ och förvandla dem till litteratur.
Till ett högt pris förvisso. Verklighetens George Orwell blev svårt skadad i halsen under det spanska inbördeskriget. Under tiden som vagabonderande fattiglapp i de mästerliga memoarerna ”Nere för räkning i Paris och London” drog han förmodligen på sig den tuberkulossjukdom som ändade hans liv redan vid 46 års ålder.
Kalejdoskopiska ”Orwell. 2+2=5” återkallar just den dödssjuke Orwell och hans kamp för att bli klar med ”1984”. Filmen blandar de dramatiserade bilderna med ett hetsigt samtidscollage där Trump, Putin och techvärldens oligarker avlöser varandra. Orwells egna ord från dagböckerna ackompanjerar filmbilderna, lästa av den brittiska stjärnan Damien Lewis.
– Allt det som Orwell upplevde och skrev om känns så giltigt i dag. Det ville jag utnyttja. Han såg personkulterna, han såg hur sanning förvandlades till lögn och hur språk användes för att förvirra människor. Det är precis det vi upplever i dag när propagandan på de sociala medieplattformarna förgiftar oss på en daglig basis samtidigt som det inte finns en lugn stund att hämta andan, säger Raoul Peck som trots det allt mer akuta världsläget inte vill kalla sig för pessimist.
– Det finns hopp. Jag läser George Orwell som en varningsklocka, särskilt när det kommer så mycket hot från det mäktiga USA. Västvärlden har låtit sig lobotomeras när det gäller Trump. Det duger inte. Vi såg hur det gick förra gången som Europa teg still inför Hitlers framfart. Demokratin kan räddas, men bara om Europa och andra delar av världen börjar reagera och skapa tydliga motröster.
Fakta.Raoul Peck
Född: 1953 på Haiti.
Karriär: Dokumentärfilmare och filmregissör. Utbildad i Kongo, Frankrike, USA, Tyskland. Var kulturminister på Haiti mellan 1996–1997 men har nu sin bas i Paris. Har bland annat gjort filmerna ”Lumumba” (2002), ”En lysande framtid” (2009) och ”The young Marx” (2016). Fick sitt stora genombrott med den Oscarsnominerade ”I am not your negro” (2017) om författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin. Gjorde tv-serie av Sven Lindqvists fackbok ”Utrota varenda jävel” under titeln ”Exterminate all the brutes” (2021) och har även gjort dokumentären ”Ernest Cole. Lost and found” (2024).
Aktuell: Med filmen ”Orwell. 2+2=5” som går på bio. Filmar kommande ”The hand that held the knives” om mordet på den haitiska presidenten Jovenel Moïse.
Läs mer:
Recension: George Orwells dystopiska sanningar får nytt liv
