Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I mer än tio år har Danny Brown varit en av hiphoppens mest fritänkande röster – en avantgardist som andas samma kreativa luft som Tyler, The Creator. Tidiga mixtejpet ”XXX” och 2016 års album ”Atrocity exhibition” gjorde Detroit-artisten till en föregångare för en ung generation emorappare under 2010-talet, som relaterade till hans öppenhet kring mental ohälsa, drogrusrapporter och färgstarka frisyrer.
2023 var händelserikt för Danny Brown: Han gav ut samarbetsprojektet ”Scaring the hoes” med Jpegmafia, skrev in sig på rehab och släppte sitt femte album ”Quaranta” – långsammare i tempo och mer existentiellt än tidigare.
Danny Brown tycks vilja lyfta akter från de undergroundscener han själv följer. Och det funkar
44-åringens första nyktra skiva, ”Stardust”, låter ironiskt nog som ett intergalaktiskt party på speed. Ett asteroidbälte med smattrande drum’n’bass hinner svischa förbi innan vi landar i en hyperpopgalax (”Copycats” är som tagen från Charli XCX:s ”Brat”), följt av glitchiga ”1999” som låter som en våt dröm för maskinvärlden i The Matrix.
Danny Brown tycks vilja lyfta akter från de undergroundscener han själv följer. Och det funkar – jag kollar genast upp digital hardcore-musikern Femtanyl, den portugisiske EDM-producenten Holly och Ta Ukrainka som sjunger på ukrainska på låten ”The end”.
Men med fokus på de tiotal gästerna och deras olika ljudvärldar ges Browns verser för lite utrymme, och när de väl får plats imponerar de sällan. Undantaget är ett par lugnare spår med personlig lyrik som tar hans livsberättelse framåt (”What you see”, ”Book of Daniel”), men de spretar för mycket soundmässigt för att kännas självklara i helheten.
Albumtiteln ”Stardust” anspelar på en magisk känsla, och visst infinner den sig stundvis – han har aldrig låtit så nära Dizzee Rascal som på utflippade singeln ”Starburst”. Problemet är att Danny Brown själv känns mer som stjärnstoft än fixeringspunkt, och det blir inte mycket kvar att hålla sig fast i.
Bästa spår: ”Starburst”, ”Whatever the case”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Frida Söderqvist
