Svensk energipolitik utgår ifrån att elbehovet kommer att fördubblas till år 2045. Nivån har ifrågasatts efter bakslag i industrins gröna omställning, men faktum är att elbilar och fossilfria stålverk kommer att kräva stora mängder el.
Regeringens huvudspår är ny kärnkraft men vindkraft är och kommer att vara en viktig del av den svenska energimixen. Ute till havs ges andra möjligheter än på land: hård och stadig vind liksom utrymme att bygga extra stora kraftverk med mindre störningar för människor.
Medan danskarna kommit långt går den här utvecklingen mycket trögt i Sverige. En ny rapport från Nordisk energiforskning, en institution under Nordiska rådet, förklarar varför.
Rapportförfattarna har undersökt vad som kan få fart på utvecklingen, och vad som står i vägen. Slutsatsen är att hindren för att bygga ut havsvindkraften är fler och större i Sverige än i våra nordiska grannländer.
– Det största övergripande hindret är bristen på förutsägbara besked från myndigheterna. Visst finns problemet i andra länder men det gäller ännu mer i Sverige. Det påverkar hur investerare ser på den svenska marknaden, säger Øyvind Handberg som arbetar på analysföretaget Menon och har varit projektledare för rapporten.
Oförutsägbarheten beror bland annat på att i Sverige måste vindkraftsbolagen själva driva processerna med alla de olika myndigheter som är involverade i prövningen: länsstyrelser, miljödomstolar, kommuner, försvarsmakten, regeringen med flera. Processen blir trög och osäker.
Öyvind Handberg beskriver idealet som ”one stop shop”: att det i stället finns en central instans som samordnar kontakterna mellan aktörerna inom vindkraftsutbyggnaden och myndigheterna.
Men Sverige har fler problem, enligt rapporten.
Regeringen Kristersson har hittills sagt nej till att ge vindkraften samma finansiella stöd som man vill ge ny kärnkraft – trots att två utredare har slagit fast att det är nödvändigt om utbyggnaden till havs ska fortsätta.
I andra länder – som Danmark och Norge – har sådana stöd blivit nyckeln till att få fart på utvecklingen. Ofta i kombination med att myndighetsprövningen har samlats hos en central instans.
Sverige avviker också genom att myndigheterna inte på förhand har gjort planer för var i havet det är lämpligt att bygga, och var det inte är lämpligt. I stället får projektörerna chansa med sina ansökningar, vilket inte sällan slutar med ett nej i ett sent skede från till exempel försvarsmakten.
När Energimyndigheten gjorde ett försök att peka ut lämpliga områden för ett par år sedan så stöp det framför allt på försvarsintressena. En utredare föreslog för ett år sedan hur det skulle kunna lösas.
– Det är här som Sverige skiljer ut sig allra mest från andra länder, säger Øyvind Handberg.
Läget för havsvindkraften i Sverige
Kartan visar havsvindprojekt i svensk ekonomisk zon (12–200 nautiska mil ut i havet). Därutöver finns ett tjugotal aktuella projekt i det som kallas territorialvattnet (12 nautiska mil ut i havet).
Grafik: DN Källa: Regeringskansliet, Green Power Sweden
I brist på övergripande havsplaner hamnar vindkraftprojekt ofta på kollisionskurs i ett sent skede med de kustkommuner som har vetorätt. Vindkraften har blivit en polariserande fråga och på många håll uppstår starkt motstånd från lokala opinioner som kommunpolitiker har svårt att gå emot.
Øyvind Handberg menar att Sverige, till skillnad från många jämförbara länder, inte har bestämt sig för vad man vill med havsvindkraften. Just nu är lönsamheten låg eller obefintlig och det staten kan göra är att minska risken och osäkerheten.
– Förutsägbarhet kräver tydliga, tidsatta mål. Man kan förstås komma fram till att man har andra sätt att producera el. Men vill man ha ambitiösa mål för havsvindkraften så måste man ha strategier och planer, kanske också subventioner, som är i linje med målen, säger Øyvind Handberg.
Läs mer:
Spricka mellan Tidöpartierna om vindkraften
Regeringens utredare: Ny havsvindkraft kräver ekonomiskt stöd
