Rasande läcker och musikaliskt fartfylld ”Armide” på Drottningholms slottsteater

När det begav sig i Drottningholm på Gustav III:s tid var det främst fransk opera som gällde. Dock inte verk som ”Armide” från 1686 av den store Lully, den franska operans grundare. Om man spelade ”Armide” var det med samma libretto, men musiken var av Gluck. Lullys version låg nästan hundra år tillbaka och ansågs gammalmodig. I dag ingår hans operor i den livaktiga renässans som den franska barockoperan upplever sedan millennieskiftet på kontinenten, ehuru sparsamt på våra breddgrader.

Jean-Baptiste Lully, solkungen Ludvig XIV:s mäktige hovkompositör och samarbetspartner till Molière, är här mest känd som kompositören som dirigerade ihjäl sig. Han stötte taktstaven i foten och ådrog sig en illa skött kallbrand. (Mindre känd medicinsk kuriosa är Lullys komposition att hedra kung Ludvigs framgångsrika bakdelsoperation, mer känd som ”God save the King”).

Mig veterligen är nu Drottningholmsteaterns ”Armide” den första riktiga Lullyoperan här i Sverige. Konstnärlige chefen Francesco Corti har samlat ett franskt produktionsteam, en skara internationella toppsolister samt yngre svenska sångare och dansare. För dem finns mycket att göra och lära i de många kör- och balettinslagen. Barockens praxis, särskilt den franska, är ingen svensk specialitet. Om stilen är främmande mark är storyn i ”Armide” desto mer beprövad. Huvudpersonen känns igen från oräkneliga versioner om den leda förförerskan som frestar tapper krigare med ädelt uppdrag. Ursprunget går tillbaka på 1500-talets korsriddarromantik, typ ”Orlando furioso”. Händel, Gluck, Rossini, Brahms, Dvorak är exempel på kompositörer förförda av legenden om den rasande Roland.

Frestande för Drottningholmsteaterns unika maskineri är de övernaturliga inslag som ”Armide” medför, trollkvinna som hon är. Armide har omedelbar tillgång till helvetets demoner närhelst hon vill; likväl är Florent Siauds regi sparsam med falluckorna. För Lullys opera är mer än ett barockt spektakel. Med Philippe Quinaults text är den ett närstudium av känslor kring kärlek, makt och förstånd.

I prologen möts Äran och Visheten, mer i konsensus än i polemik. Kärleken, däremot, kan inte gestaltas allegoriskt men väl framkallas på artificiell väg – Armides metod. Så snärjer hon, prinsessan från Damaskus, de kristna männen på deras väg till Jerusalem. Fienden muslimen feminiserad. Visserligen virvlar Armides demoner runt i svart niqab, men fokus ligger helt på hennes känslomässiga utveckling – långt intressantare än brukligt i barockopera. Allyson McHardy, kanadensisk mezzo, är karismatisk och kraftfull med en särpräglad, uppfordrande timbre. Ingen tvekan att hennes Armide regerar. Medan Nicholas Scotts ljust skimrande tenor gör Renaud till något annat än typisk operamacho, snarare en rätt vanlig ”kanske-man” på kärlekens område. Faktum är att ”Armide” känns påfallande, om inte modern – så i varje fall tidlös vad gäller kärlekens makt och maktlöshet. Som föreställning är den rasande läcker att bese. Musikaliskt en fartfylld fest med rytmisk spänst och maffigt mustig klang.