Roman
Rebecka Åhlund
”Bitarna”
Gilla böcker, från 12 år
När sommarlovet precis börjat upptäcker Dina att hennes mamma har försvunnit. Inledningen till Rebecka Åhlunds ungdomsroman ”Bitarna” är ikonisk. En huvudperson, på gränsen till ett nytt stadium i livet och med ett pärlband av soliga dagar framför sig, som plötsligt befinner sig utom vuxenvärldens kontroll. Liknande motiv hittas i klassiker som Sigfrid Siwertz ”Mälarpirater” (1911) och P C Jersilds ”Barnens ö” (1976). ”Bitarna” får på grund av sina filmiska kvaliteter mig dock främst att tänka på Mika Gustavssons film ”Paradiset brinner” (2023), där tre föräldralösa systrar hittar på egna ceremonier för att fira sitt vuxenblivande.
Under sin mammas frånvaro genomgår Dina en rad initiationsriter förbundna med tonårstiden. Trevande testar hon sig fram, provar smink, killar, vin och kanske till och med droger. Parallellt finns oron och utsattheten där som ett mörkt stråk. Det är socialrealistiskt och trolskt på samma gång.
”Bitarna” sällar sig också till den stora grupp realistiska ungdomsböcker med förortstema som publicerats sedan 1970-talet. Området där Dina bor består av fyra stora hus med loftgångar. Det är nedgånget, barnrikt och kontrasten till det intilliggande villaområdets välstånd är bjärt. Åhlund undviker skickligt genrens klichéer genom att placera sin huvudperson i en relativt anonym miljö. I svenska förortsskildringar är det för det mesta samma platser som återkommer gång på gång, Stockholms Skärholmen, Alby, Tensta, Rinkeby…
Verkligheten är dock en annan. På boverkets kartor ser man att var och varannan stad har hyresrätter uppförda under miljonprogrammet 1965–75. Även i små avkrokar med under 1000 invånare finns ofta ett par flerbostadshus från 70-talet. Det slitna område som Dina bor i skulle kunna ligga i utkanten av vilken svensk stad som helst.
”Bitarna” är Åhlunds första ungdomsroman, hon har tidigare skrivit för mellanåren och vuxna. Hon klarar bytet av målgrupp galant och har skrivit en på många sätt tidlös ungdomsroman. I enstaka stycken lägger sig Åhlunds formuleringskonst som ett vuxet raster över gestaltningen av Dina, men det är egentligen inget som stör läsupplevelsen. Dina och hennes vänner känns äkta trots en nästintill total avsaknad av konkreta samtidsreferenser. Det finns ingen slang, inga märkeskläder eller låttitlar i boken. Ett särskilt sagoskimmer rinner istället genom berättelsen, inte minst på grund av det klara och vackra språket.
Läs fler texter av Lydia Wistisen och fler recensioner av ungdomsböcker i DN Kultur.
