Litteraturvetenskap
Michel Chaouli
”Something Speaks to Me. Where Criticism Begins.”
University of Chicago Press, 184 s.
I ett brev adresserat till prokuratorn Lucilius talar den romerska filosofen Seneca om vikten av att både läsa och skriva. För mycket läsning gör tanken slapp, medan den som bara skriver tröttar ut sinnet. Den idealiska balansen återfinns enligt Seneca hos honungsbina. Precis som de bör människan samla in nektar från en rad olika blommor och omvandla materialet till något nytt och väsensskilt, men ännu mer utsökt.
Det Seneca beskriver är litteraturkritik. Man intar något yttre, bearbetar det i sin kropp och ger ifrån sig något som bär spår av, men inte är identiskt med källan. Honung, tänker kritikern själv om slutprodukten; andra skulle kanske påpeka att de flesta matsmältningsprocesser resulterar i något helt annat. Hur som helst är jämförelsen mellan den kritiska läsningen och att äta vanlig. Nästan tvåtusen år efter Seneca återfinns den lätt förändrad hos den tyska romantikern Friedrich Schlegel (1772–1829), som beskriver kritikern som läsare som ”idisslar”: ”Han bör därför ha flera magar.”
Schlegel är ett avgörande näringsämne för iranskfödda Michel Chaouli, verksam som professor i tysk litteratur vid universitetet i Indiana. Och det är Schlegels tanke om ”poetisk kritik” som ligger till grund för den kritiksyn som Chaouli utvecklar i sin nya bok, ”Something Speaks to Me. Where Criticism Begins”. Schlegel tänkte sig att kritikens uppgift inte bara är att redogöra för konstverkets objektiva dimensioner och sakligt försöka beskriva vad det ägnar sig åt. Nej, kritiken ska ”komplettera, föryngra, omforma” sitt objekt, varpå det följer att ”poesi bara kan kritiseras genom poesi”.
Men varifrån kommer själva impulsen att kritisera? Vad händer i mötet med ett konstverk, och hur ska en poetisk kritik se ut? Som utgångspunkt för diskussionen lanserar Chaouli följande trestegsraket: 1. Något talar till mig. 2. Jag måste berätta för dig om det. 3. Men jag vet inte hur. Till varje steg knyts i tur och ordning upplevelsen av intimitet (intimacy), nödtvång (urgency) och oklarhet (opacity).
Alltså: säg att jag läser en dikt (ser en pjäs, hör en låt…). Någonting i dikten skapar resonans i mig, vilket leder till ett akut behov av att formulera ett svar. Detta svar måste ta en manifest form, så att andra, det vill säga du, kan fortsätta kedjereaktionen och ta vid där jag slutar.
Hur ska detta svar se ut? Vad säger egentligen verket när det talar till mig, och hur kan jag göra detta begripligt för mig själv och andra? Det vet jag inte när jag börjar skriva. Men poängen är inte att nå fram till en falsifierbar lösning. Det poetiska i kritiken, själva det skapande momentet, ligger i handlingen, processen, försöket.
Det poetiska i kritiken, själva det skapande momentet, ligger i handlingen, processen, försöket.
Det är en elegant sammanfattning, som är lätt att skriva under på. Dessvärre har Chaouli inte så mycket mer att säga. På metodnivå vill han öppna sig för det specifika i varje läsning. Ett av hans få mer konkreta begrepp – lånat från den tyska filosofen Hans-Georg Gadamer – är ”taktkänsla”. Vanligen syftar det på förmågan att finkänsligt tolka en social situation (prata inte politik med farmor!). Överfört på kritiken handlar det om att ställa käpphästarna i farstun och låta verket diktera reglerna, med den lyhördhet som krävs i alla intima lägen.
Chaouli har förstås helt rätt i att en och samma måttstock inte kan användas för alla estetiska bedömningar. Men vem skulle påstå något annat? Det är väl ingen som tror att ett distinkt perspektiv innebär att man inte kan skilja en TikTok-reel från Rilke.
TikTok förresten – ja, ju mer jag läser, desto mer irriterad blir jag på Chaoulis underligt sakrala tonläge. Det är som att han föreställer sig att möten med konstverk bara äger rum i olivlundar och kyrkor. Men det är ju betydligt vanligare att en lite trött och korkad läsare, exempelvis jag, står hopträngd på tunnelbanan och försöker läsa akademisk text på en läsplatta medan en gatumusikant spelar ”Non, je ne regrette rien” på ukulele några meter bort. Världen, politiken, historien, griper in i varenda skede. Och då vet man aldrig vad bina lyckas producera.
Läs fler texter av Rebecka Kärde
