Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Var det taskigt av Aase Berg att kalla kritikern Selma Brodrej för en ”liten fitta” i den nyss publicerade dagboken ”Vi är framme snart”? Eftersom jag känner Aase Berg, och delar Anna Anderssons (Aftonbladet 29/10) avsmak inför maktkonsoliderande vänskapskorruption – det där som kvinnor i kulturvärlden kallar för ”systerskap” när de själva drar nytta av det – vill jag inte uttala mig om den saken.
Men som fall tycks mig debatten intressant. Inläggen tenderar åt två håll. Vissa, som Brodrej själv (Dagens ETC 27/10), uppehåller sig vid invektivet ”fitta” och ifrågasätter dess plats i ett påstått feministiskt dagboksprojekt. Andra, som Martina Montelius (GP 28/10), menar att påhoppet inte ska tolkas personligt: dagboken är ju ”fiktion”! När Brodrej dras in i verket förvandlas hon från människa till material. Hennes namn är inte längre hennes, utan en ”symbol för allt som enligt Berg är dumt i huvudet”.
Montelius har såklart rätt i att litteraturens diskursiva rum styrs av andra regler än övriga samhället. Att förolämpa någon i en dagboksroman kan inte likställas med att formulera samma sak till vederbörande i ett mejl. Men för den lilla fittan i fråga känns det antagligen så, och som att hänvisningen till dagbokens fiktiva karaktär låter misstänkt lik skolgårdsmobbarens ”det var bara på skoj”.
En stor del av förvirringen i den pågående debatten kommer ur en bristande konsensus om vad vi över huvud taget talar om. En roman? Ett hot? Ett konstverk? En härskarteknik? Eller allting på samma gång?
För att Selma Brodrej är en biografisk person är ju knappast oviktigt. Tvärtom är det en bärande komponent i textens konstnärliga logik. Hela poängen är att läsaren vet att angreppet kan såra en verklig människa, och följaktligen kommer att betrakta Aase Berg som ganska osympatisk. Häri ligger dagboksgenrens sprängkraft: att den parasiterar på levande, identifierbara individer, att den refererar till och använder sig av den empiriska verkligheten på ett annat sätt än den klassiska romanen.
Litteratur av det här slaget – kalla den självframställande, autofiktiv, halvdokumentär – har dominerat utgivningen i säkert tjugo år. Men inför de teoretiska problem som den medför ter sig svensk dagskritik slående tafatt. Begreppsapparaten verkar liksom ha rostat någon gång runt persondatorns genombrott. I stället för att sparka igång den och hitta ett mer adekvat språk för att tala om hur den här sortens texter fungerar låter man beteckningen ”fiktion” expandera till värdelöshet – som om de tekniker som används i ”Vi är framme snart” vore samma som i ”Kvinnor och äppelträd”.
De inomlitterära trenderna hänger ihop med de förändrade mediala betingelserna. I högre grad än någonsin konkurrerar litteraturen med andra representationer av verkligheten, i form av serier, poddar, innehåll på sociala medier och så vidare. Det mesta dissemineras via en och samma skärm. Därmed har det blivit allt mindre tydligt varför just litteraturen ska åtnjuta specialvillkor. Varför är det okej att kalla en kritiker för ”liten fitta” i en litterär dagbok, men inte i en podd? Varför är det belevat att skriva en roman om sin vidriga exmake, men förtal att lägga upp samma ord på Instagram?
Vi är några som tycker oss ha bra svar på de här frågorna. Gärna hänvisar vi till den överenskommelse om konstens autonomi som har präglat västerländsk litteratursyn sedan Kant publicerade sin tredje kritik 1790. Men denna överenskommelse är en tradition. Den existerar inte om den inte upprätthålls i praktiken. Och jag har svårt att se hur det ska gå till i en så annorlunda mediekultur, där läskunnigheten sjunker och där dikotomier som ”sann” och ”falsk”, ”fiktiv” och ”dokumentär” till viss del har spelat ut sin roll. I en värld som så att säga består av medierade subjekt, av representationer av människor, framstår dessa motsatspar lika användbara för att beskriva hur litteratur fungerar som vevgrammofoner för att spela upp mp3-filer.
Min poäng är inte att den här utvecklingen är ”dålig” (även om den uppenbarligen är det). Jag vill bara att litteraturkritiken ska erkänna att den utvecklingen pågår, och att det har konsekvenser för hur en bok som ”Vi är framme snart” ska tolkas. För i samklang med de nya medierna verkar det finstilta i fiktionskontraktet ha skrivits om. Exakt vad det innebär vet jag inte. Men kanske kan man till exempel, som den danska litteraturvetaren Stefan Kjerkegaard har föreslagit, tänka sig att litteratur allt mer äger rum mellan medier snarare än inom dem, och att litterära verk bör förstås inte som statiska objekt utan som pågående händelser.
Med det synsättet är ”Vi är framme snart” omöjlig att isolera från den reaktionskedja som den sätter igång. En produkt av klickhelvetet, för klickhelvetet – eller med andra ord, ett uttryck för sin tid. Alltså precis den sortens verk som, givet viss minimikvalitet, borde engagera en seriöst syftande litteraturkritik. För jag tror att en stor del av förvirringen i den pågående debatten kommer ur en bristande konsensus om vad vi över huvud taget talar om. En roman? Ett hot? Ett konstverk? En härskarteknik? Eller allting på samma gång?
Läs mer:
Aase Berg: Sluta låtsas att ni är rädda för mig
Malin Ullgren: Var det över gränsen att kalla henne ”lilla fitta”?
