Klockan halv tolv på förmiddagen den 7 januari 2015 rusade de beväpnade bröderna Saïd och Chérif Kouachi in på satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion i centrala Paris. Först sköt de ihjäl receptionisten Frédéric Boisseau. Sedan tog de sig in på ett redaktionsmöte. Tio personer dödades: serietecknarna Cabu (Jean Cabut), Charb (Stéphane Charbonnier), Tignous (Bernard Velhrac), (Philippe) Honoré och Georges Wolinski, kolumnisterna Elsa Cayat och Bernard Maris, redaktören Mustapha Ourrad, Charbs livvakt Franck Brinsolaro samt Michel Renaud, en vän till Cabu som var på besök. På gatan utanför tillkom ytterligare ett offer: polisen Ahmed Merabet.
Knappt hann nyheten nå världen innan en vän till bröderna Kouachi, Amedy Coulibaly, beslöt sig för att fortsätta terrorn. Den 8 januari mördade han polisen Clarissa Jean-Philippe utanför en judisk skola. Dagen därpå stormade han en kosherbutik i sydöstra Paris, dödade fyra personer och tog övriga kunder och personal som gisslan. Både Coulibaly och bröderna Kouachi, som alltjämt befann sig på flykt, sköts ihjäl av polis samma kväll.
Under helgen som följde på attentaten vandrade 3,7 miljoner människor i de största demonstrationstågen i fransk historia. Regeringschefer från hela världen slöt upp i Paris, och hashtaggen #JeSuisCharlie, jag är Charlie, blev en av de mest använda på Twitter någonsin. ”Frankrikes 9/11”, löd rubriken i Le Monde: färre döda, men en snarlik symbolisk tyngd. Serietecknare! Välkända sådana, som i decennier hade medverkat i landets stora tidningar; Cabu dessutom med ett förflutet som omåttligt populär barnprogramledare.
Karikatyrerna av profeten Muhammed som Charlie Hebdo publicerade, och som ju är anledningen till att tidskriften ådrog sig vrede, är fortfarande kontroversiella
Tio år har gått sedan dess. Charlie Hebdo existerar ännu, och ger på årsdagen ut ett specialnummer där man presenterar vinnaren i en karikatyrtävling som går ut på att förolämpa valfri gud så raffinerat som möjligt. Parallellt anordnas en hyllningskväll tillsammans med CRIF, en paraplyorganisation som representerar judiska intressegrupper i Frankrike. Säkerhetsapparaten lär vara massiv. Karikatyrerna av profeten Muhammed som Charlie Hebdo publicerade, och som ju är anledningen till att tidskriften ådrog sig vrede, är fortfarande kontroversiella: tänk på Samuel Paty, läraren som 2020 halshöggs av en 18-årig islamist för att han hade visat dem för eleverna under en historielektion om yttrandefrihet.
Ur ett perspektiv – det man kan kalla för det liberala och principiella, som delas av de flesta fransmän och svenskar – är händelsen ”Charlie Hebdo” mycket enkel. Frankrike har inte haft blasfemilagar sedan 1791. Liksom i fallet Lars Vilks har domstolar slagit fast att Muhammedkarikatyrerna inte utgör hets mot folkgrupp. Även om man kan ha invändningar mot den bedömningen finns det rimligen ingen ursäkt för att svara på kränkande material med (milt uttryckt) våld. Terrordådens blotta vedervärdighet gör att man nästan kan förstå hur den dåvarande franska inrikesministern Manuel Valls kände när han utbrast: ”Att vilja förklara [attackerna], det är redan att vilja ursäkta dem lite grann.”
Problemet med liberala och principiella perspektiv är deras begränsade tillämpbarhet på verkligheten. Att klamra sig fast vid deras marmorvita renhet i diskussioner om historiska förlopp är ungefär lika produktivt som att springa ikapp någon som snott ens mobil och förklara att det är fel att stjäla. Inget av substans kan sägas om terrordåden utan hänsyn till den vidare kontexten, som innefattar framväxten av islamiska teokratier efter den iranska revolutionen, CIA:s beväpnande av mujaheddinerna under kriget mellan Sovjetunionen och Afghanistan (vilket ledde till grundandet av al-Qaida), Frankrikes kolonisering av Nordafrika, fattigdomen i Paris förorter, Irans finansiering av jihadistgrupper, rasismen mot muslimer efter 11 sepember-attackerna, laïcitéprincipens dogmatism, den israeliska ockupationen av Palestina, slöjförbudet och så vidare.
Under undantagstillståndets första månader gjordes 3 600 husrannsakningar, ofta godtyckliga, mot fransmän med mestadels arabisk eller nordafrikansk bakgrund
Att det inte bara handlar om principer syns i efterspelet till Charlie Hebdo och attackerna i Paris den 13 november samma år, då 130 människor dödades, de flesta i en massaker på konsertlokalen Bataclan. Det djupt traumatiserade Frankrike utlyste ett sedermera tvåårigt undantagstillstånd som skulle göra det lättare att förhindra liknande händelser. Moskéer stängdes, hundratals personer sattes i husarrest. Under undantagstillståndets första månader gjordes 3 600 husrannsakningar, ofta godtyckliga, mot fransmän med mestadels arabisk eller nordafrikansk bakgrund. Bara sex resulterade i påbörjade förundersökningar om terrorrelaterade brott. Den amerikanska juristen Ramzi Kassem, medförfattare till en kritisk rapport om åtgärderna, beskriver ett fall där polisen stormade en muslimsk mans bostad utanför Paris, tvingade ner honom på marken och handfängslade honom. ”Vem är det där?”, skrek de och pekade ett porträtt av en skäggig man på väggen. Mannen svarade: ”Monsieur, det är Victor Hugo.”
Rapparen Freeze Corleone figurerar ständigt i nyheterna på grund av sina antisemitiskt anstrukna texter. Runt honom finns noll officiell uppslutning
I övrigt kan man notera bristen på tålamod med konst som förolämpar andra minoriteter än muslimer. Rapparen Freeze Corleone figurerar ständigt i nyheterna på grund av sina antisemitiskt anstrukna texter. Runt honom finns noll officiell uppslutning, trots att den puerila provokationen som gest, att säga det man inte får säga (utan att ”mena det”), är lika kännetecknande för hiphop som för satir. Risken för att Freeze Corleone, fransman med italienskt-senegalesiskt påbrå, skulle mördas av judiska fundamentalister är väl i och för sig obefintlig. Så länge han inte skulle flytta till Gaza, förstås, där 45 000 palestinier (inklusive 141 journalister) sedan krigets början har dödats av den israeliska armé som Frankrike alldeles nyligen slutade skicka vapen till.
Bland de mördade i attackerna mot Charlie Hebdo och kosherbutiken fanns personer med judisk, muslimsk och katolsk bakgrund. Somliga var troende, andra inte. Sammantagna återspeglar de Frankrikes befolkning ganska väl. Jag hoppas att det kan fortsätta vara så, trots den urskillningslösa islamistiska terrorn, den växande antisemitismen och den statligt sanktionerade kollektiva bestraffningen av muslimer. Vad gäller den senare har ju alla gudar, även sekularismens, en tendens att förblinda sina tillbedjare. Som Muhammed så insiktsfullt säger i en av Cabus teckningar: ”Så jobbigt det är att vara älskad av idioter!”
Läs fler texter av Rebecka Kärde.
