På Youtube finns ett klipp från ett samtal med Dag Solstad ur det norska litteraturprogrammet ”Bokbadet” från 1997. Författaren intervjuas inför publik på en scen i Oslo. Han sitter nerhasad i soffan med en cigg och ett stadigt grepp om rödvinsglaset, lika socialt bekväm som man föreställer sig att Elfriede Jelinek skulle vara i Melodifestivalens green room.
”Nu frågar jag dig”, säger programledaren Eva Bratholm, efter att bland annat ha undrat varför protagonisten i romanen ”Professor Andersens natt” (1996) inte ringer polisen efter att ha bevittnat ett mord (”nej, men det är ju det romanen handlar om”): ”Tror du på litteraturen?” Tystnad. ”Måste jag svara?” undrar Solstad till sist. ”Ja, du måste svara.” Så kommer det, snabbt och triumfatoriskt: ”NEJ! Nej, jag måste inte svara.”
Man kan titta på det här klippet och se en stackars journalist som säkerligen har intervjuat hundratals författare, blivit oändligt trött på alkoholiserade genier och som nu bara gör sitt jobb, om än med viss beskäftighet. Man kan samtidigt finna en oerhörd njutning i det där nejet: den enda myndiga responsen på en så enfaldig fråga, ja, i vidare mening kanske på tillvaron i stort. Jag måste inte svara!
Dag Solstad dog förra veckan, 83 år gammal. Det har skrivits och kommer att skrivas ännu mer om hans betydelse för den skandinaviska litteraturen i allmänhet och den norska i synnerhet. Låt oss här strunta i den saken och titta närmare på hans böcker. Varför är de så vansinnigt bra?
Blev så bra, ska man kanske säga. Till en början var det inget överdrivet märkvärdigt med Solstads författarskap. Debuten, novellsamlingen ”Spiraler” från 1965, är visserligen uppiggande, liksom ”Arild Asnes, 1970” (1971), som handlar om en ung man som går från oberoende socialist till att ta emot världsrevolutionens dialektiska nödvändighet som ett sakrament, alltså bli partiansluten. Solstad själv gick med i det maoistiska AKP vid samma tidpunkt. Under sjuttiotalet följde fyra historiska romaner om den norska arbetarklassen; författarskapets doktrinära fas.
”Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land” från 1982 markerar ett brott. Titelns gymnasielärare följer till en början en väg snarlik Arild Asnes: nästan 30 år gammal tecknar han medlemskap i AKP, inspirerad av eleven Werner Ludals agitation. Men tidsandan förändras, och med den romanfigurernas perspektiv. Vissa partikamrater, som den självproletariserade läkaren Nina Skåtøy, hänger sig åt kampen in i det sista. Werner Ludal däremot blir socialdemokrat. I en lång monolog förklarar han för Pedersen varför han efter 14 år i AKP har förlorat tron på kommunismen som möjlighet.
Det är ett oerhört avsnitt, som ofta har lästs som Solstads avbön. Själv har han dock betonat att ”Gymnasielärare Pedersen” inte ska ses som en vidräkning med bokstavsvänstern. Trots att han lämnade rörelsen förblev han i grunden sympatiskt inställd till socialismens mål. Det syns i texten, vars blick på sjuttiotalet är mer mentalitetshistorisk än satirisk. Hur kunde så många människor i världshistorien dittills mest välmående samhälle plötsligt anse att det bästa de kunde göra med sina liv var att planera väpnad kamp mot staten och försöka leva som kinesiska bönder?
Solstads bästa romaner skrevs på 90-talet. ”Elfte romanen, artonde boken” (1992), ”Genans och värdighet” (1994) och ”Professor Andersens natt” (1996) skildrar allihop en medelålders man som artikulerar sin vantrivsel i det falska genom en absurd, slumpmässig, aningen impotent protest. Professor Andersen låter som sagt bli att ringa polisen när hans granne mördas, trots att han förmodligen är enda vittnet. Elias Rukla i ”Genans och värdighet” förstör sin karriär som lärare genom att slå sönder ett paraply och förolämpa en elev. Och Björn Hansen i ”Elfte romanen, artonde boken”, vars öde senare blev ämne för en hel trilogi, går längst av dem alla.
Alla dessa vändpunkter är i texterna närmast bisaker. Solstad intresserar sig inte för berättelser, utan för hur romaner uttrycker historiskt medvetande: för hur de, tack vare sitt arv och vissa tekniska betingelser, kan gestalta människan i hennes tid. Solstads enstöringar är i varje detalj villkorade av sin uppväxt i efterkrigstidens Norge, där de har följt en särskild utbildningsgång och nått en följdriktig samhällelig position. De kommer från en ytterst specifik miljö, och Solstad tar den inte för given: han studerar den tvärtom ingående.
I inledningen till ”Professor Andersens natt” beskrivs till exempel hur den 55-åriga litteraturprofessorn Pål Andersen firar jul. Fastän han är ensam klär han upp sig i kostym och blankputsade skor. Som traditionen bjuder slår han sig ner vid bordet ”vid samma tid som de flesta människor i Norge intar sin julmiddag, någon gång mellan 17 och 19”, för att äta surkål, revbensspjäll och potatis. Ritualen är viktig för professor Andersen, medborgare som han är i en sekulariserad oljenation: ”Han kände en frid i sinnet som inte var av religiös utan social natur.”
På annandagen går professor Andersen på middag hos en gammal vän. Hela sällskapet tillhör boomergenerationens välbeställda kulturskikt. Då och då prövar de tanken att de har vuxit upp under oöverträffat gynnsamma historiska förhållanden, och att det är därför de har så många sommarhus. Men på ett känslomässigt plan tycker de sig allihop ha förtjänat välståndet, som rimligen måste komma av att de är så enastående individer. Inte det minsta materialistiska! Så anser inte ens den middagsgäst som har gått från den offentliga psykiatrin till ett jobb som chef för en reklambyrå att han har svikit sina ideal.
Snarare är det professor Andersen som ifrågasätter det han ägnar sig åt, det vill säga litteraturen. För en kollega berättar han att han tvivlar på dess förmåga att överleva sin omedelbara tid. Det händer att han läser han en pjäs av Ibsen och tänker: ”Jaha, var det allt? Var det inte mera? Är detta det yppersta som 1880-talet kunde prestera, var det här den yppersta andliga prestationen i Europa på 1880-talet? (…) Det visar sig nog att så är det, men min fråga står fortfarande kvar: Var det allt?” (ur Jan Stolpes översättning från 1997).
Tror professor Andersen på litteraturen? Måste han svara? Nej, han måste inte svara. Och genom att inte göra det, genom att öppna en dörr som sedan förblir öppen – för naturligtvis kommer inte romanen fram till att vare sig han eller den mer optimistiska kollegan ”har rätt” i fråga om litteraturens fortbestånd – vänder han ryggen till den totaliserande förnuftstro som hela Solstads författarskap är en kritik av.
I sig är detta knappast unikt. Man ser en liknande upplysningsskepsis i en stor del av det europeiska 1900-talets mest inflytelserika författarskap, från Sigmund Freud via Theodor W Adorno till Peter Handke. Och det är just det som är poängen. Människans tankar och känslor hänger samman med omvärlden. Hon är ett historiskt djur. Litteraturen, när den är så precis och så lokalt förankrad som hos Dag Solstad, kan säga något litet om hennes anatomi.
Läs fler artiklar av Rebecka Kärde och läs Jonas Thentes runa om Dag Solstad
