Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För inte så länge sedan var det brukligt att tala om blodiga västerländska angreppskrig på oljerika länder som ”humanitära interventioner”. Det gör man inte längre. Charaden är över, och hyckleriet har, som Kristina Lindquist konstaterade i DN häromdagen (4/3), ersatts av naken brutalitet. Trump behöver inte ens motivera varför han bombar Iran: de är fiender, c’est tout.
Då finns det ändå mycket att säga om den regim som nu, efter likvidationen av ayatolla Khamenei, eventuellt går mot sitt slut, en månad efter att ha massakrerat tusentals demonstranter. Till exempel hade Trump kunnat nämna Evinfängelset i norra Teheran. Här sitter människor inspärrade under ohyggliga förhållanden. Många av dem har hamnat där de befinner sig av politiska skäl, kanske på grund av inblandning i 2022 års protester efter moralpolisens mord på 22-åriga Mahsa Jina Amini.
Inte långt efter Aminis död publicerades en text med titeln ”Ett brev från ett fängelse i Teheran” på den kinesiskspråkiga plattformen Women4China. Jagberättaren i texten, som var skriven av en anonym författare och påstods vara översatt till kinesiska från persiska, heter Mahsa. Precis som Amini är hon kurd. Brevet skrivs till hennes mamma från ett häkte i Teheran; dock inte Evin, som då hon greps redan var ”överfullt”.
Mahsa arbetar som journalist, är kritisk till regeringen och har förföljts av säkerhetstjänsten ett bra tag. En efter en har hon sett sina kollegor ”försvinna”, och hon vet att risken att hon själv arresteras är stor.
Så en dag, under en middag hemma hos en vän i den kurdiska staden Sanandaj, stormar en grupp män in och griper alla i sällskapet. De körs till Teheran femtio mil bort. I häktet frågas de ut i två dygn av poliser som går igenom deras telefoner och datorer i syfte att hitta bevis för deras statsfientliga verksamhet. Till sist släpps Mahsa fri. Hon inser att nådransonen är förbrukad, och att det därmed är dags att fly.
Många kände igen sig, och anmärkte att den politiska repressionen i Iran verkade slående lik den i Kina
”Ett brev från ett fängelse i Teheran” fick snabbt spridning i kinesiska dissidentkretsar. Många kände igen sig, och anmärkte att den politiska repressionen i Iran verkade slående lik den i Kina. Till persiska översattes texten först flera år senare. Vid det laget hade det kommit fram vem den ursprungliga författaren var: den kinesiska aktivisten Wu Qin, som förlagt sina egna erfarenheter till Iran i syfte att kunna tala om situationen i hemlandet.
Wu Qin lever numera i exil i Berlin och driver mikroförlaget Tofu Stand. Där publicerades i höstas ”A letter from a Tehran prison” i en vacker volym på både engelska, persiska och kinesiska. Texten har försetts med fotnoter som förklarar vad ortnamn och andra chiffrerade detaljer syftar på. Staden Sanandaj var i själva verket Guangzhou. Teherandialekt, som poliserna talade, var beijingdialekt, medan aktivisternas kurdiska var kantonesiska.
De protester i slutet av 2022 som Wu Qin och hennes vänner anklagades för att ha deltagit i var inte de efter Aminis död, utan de mot den kinesiska regeringens extrema covid-19-restriktioner och intensifierade medborgarövervakning. Alltså ”A4-revolutionen”, som den döptes till, efter de tomma vita pappersark som demonstranterna höll upp i de ordinarie protestskyltarnas ställe.
Det finns inga akuta skäl att tro att det amerikansk-israeliska anfallet kommer att få positiva konsekvenser för Irans civilbefolkning
Någon revolution blev det aldrig i vare sig Kina eller Iran. Och det finns inga akuta skäl att tro att det amerikansk-israeliska anfallet kommer att få positiva konsekvenser för det senare landets civilbefolkning.
Ett litet hopp sätter jag dock till de egendomliga kanaler och strategier som invånare i totalitära stater uppfinner för att meddela sig. Varvid det kan visa sig att nationalistiskt förtryck tenderar att ta sig ett begränsat antal former, och att en viss chauvinistisk polismakt är förvillande lik en annan.
Läs fler texter av Rebecka Kärde här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
