”Nu är vi alla Carl Bildt”, skrev DN:s Johanna Frändén nyligen, apropå att USA har övergett Ukraina och väst för att liera sig med Ryssland, starta ett handelskrig mot Kanada och eventuellt annektera Grönland. Bland svenskar och andra européer sprids en akut känsla av att stå ensamma i Förnuftets tempel. På bilderna från det extrainkallade toppmötet i Bryssel förra veckan ser man hela elevrådet stå uppradat. Ursula von der Leyen håller i EU-flaggan som om den vore en t-shirt med ett särskilt slagkraftigt antimobbningbudskap: slå inte min kompis!
Jag raljerar, men det är en försvarsmekanism. Den seismiska aktiviteten i världsordningen är så destabiliserande att jag nyligen kom på mig själv med att titta på ”gulliga gifs” på George W. Bush. I sanning – nu är vi alla Carl Bildt. Men vem är Carl Bildt?
Jo, han är, bland mycket annat, 17-åringen som utnämnde sig själv till rektor för sin gymnasieskola under en lärarstrejk för att se till att undervisningen kunde fortsätta som vanligt. I det klassiska tv-framträdandet från 1966, tillgängligt på Youtube, berättar han för SVT:s reporter att somliga elever uppmanar till skolk. På frågan om hur han ställer sig till detta svarar Bildt, med barnbyråkratens kusliga fantasilöshet: ”Vi håller oss efter lagen här och lagen förordar att vi är i skolan.”
Vi håller oss efter lagen här – det är väl, i fallet Europa 2025, en hållning som spontant går lätt att sympatisera med. Dessvärre håller skolan på att brinna ner. Det geopolitiska läget och de ändrade globala styrkeförhållandena kräver uppenbarligen en ny analys. Men hur och med vilka medel ska man förstå detta skifte? Vilka är de teoretiska konsekvenserna?
Filosofen Yuk Hui, uppvuxen i Hongkong men numera verksam vid universitetet i Rotterdam, skisserar några i sammanhanget relevanta poänger i essän ”Post-Europe”, publicerad på MIT Press i oktober förra året. Titeln lånas från den tjeckiska fenomenologen Jan Patočka, som efter andra världskriget konstaterade att den gamla ordningen hade rasat samman. Medan Europa låg i ruiner framträdde USA som den nya stormakten.
Yuk Hui noterar, och det kan väl ingen säga emot, att Europas marginalisering bara har fortsatt sedan dess. I och med framför allt Kinas ekonomiska tillväxt har även USA tappat mark. Lustigt nog är nedgången i någon mening självförvållad: den beror ju på att västerländsk kapitalism, och med den vissa teknologier och levnadssätt, har spridits till övriga världen och möjliggjort inomsystematisk konkurrenskraft.
Denna ”planetarisering” – ordet ”globalisering” betecknar för Yuk en redan överstånden tidsålder – för med sig en rad politiska reaktioner. Ett färskt exempel är Trumpadministrationens merkantilistiskt inspirerade handelspolitik, ett annat den växande nationalismen. Med ett begrepp från den tyska filosofen Martin Heidegger talar Yuk om hemlöshet, Heimatlosigkeit, som en för vår tid grundläggande erfarenhet.
Den huvudsakliga frågan i ”Post-Europe” är hur filosofin kan svara på detta tillstånd utan att förirra sig i ideologiskt tvivelaktig nostalgi, typ Sverigedemokraternas folkhem. Yuk skriver: ”Alla behöver ett hem, men hemmet är inte vad det en gång var och kommer aldrig heller att bli det igen. Ett hem måste tänkas från och mot nuet, inte det förflutna.” Hemlösheten måste vara i centrum för alla legitima försök att från nuet tänka detta hem. Eftersom den är så utbredd kan den inte ställas i opposition till hemhörigheten: det gäller att låta dem båda samexistera.
Det betyder inte att man ska låtsas som om människor saknar band till sin uppväxtmiljö och enkelt kan slå rot någon annanstans. Yuk talar om tungan som det organ som binder en kropp till en plats. Vi använder den för att tala, eventuellt med en avslöjande brytning, och det är där som smaklökarna sitter. Dessa har en särskild relation till minnet. Den japanska filosofen Keiji Nishitani, som studerade för Heidegger i Freiburg på 1930-talet, påstod sig känna en ”absolut smak” då han, efter att ha levt ett år på schwabiska maultaschen, fick sig en första skål japanskt ris.
Nishitani tillhörde den så kallade Kyotoskolan, som spelar en viktig roll i Yuks framställning. Den här gruppen filosofer var de första i Japan som systematiskt försökte förena västerländsk filosofi med östasiatiskt tänkande. Det var ett komplicerat företag, eftersom den förstnämnda traditionen går tillbaka på helt andra (grekiska) urkunder och föreställningar. Exempelvis kan man hävda att det i kinesisk och japansk tanketradition inte finns någon ontologi, det vill säga någon lära om varat och dess essens: ett betydande problem för Heideggerlärljungarna i Kyotoskolan.
Yuk Hui själv studerade för Bernard Stiegler, en fransk filosof som gick bort för några år sedan. Stiegler insisterade på att teknologin var underteoretiserad. Den ses ofta som en förlängning av den mänskliga agensen, ett verktyg som vi har kontroll över. Men enligt Stiegler är teknologin en kraft i sig själv. Eftersom den formar både individen och medvetandet förtjänar den mer filosofisk uppmärksamhet än vad som historiskt har varit fallet. Yuk håller med Stiegler, och frågar sig bland annat hur den moderna teknologin ska begreppsliggöras i Asien, eftersom den är utformad i enlighet med ett västerländskt idésystem. Vad är en Iphone i ett samhälle utan stark individualism?
Man kan undra vad allt detta har med världsordningskrisen att göra. Jag vill mena att det är en hel del. Yuk Huis hemlöshetsbegrepp skulle kunna inlemmas i en teori om den möjliga politiska framtiden som inte syftade till att återställa svunna gränser och imperier. Ännu viktigare är kanske hans genomgående uppmaning att justera optiken för att ta in en så stor del som möjligt av det som pågår i denna konfliktfyllda, numera multipolära värld, och inte se det senaste seklet som ett facit för det kommande.
För det var trots allt ett tag sedan Frankrike och Storbritannien dikterade villkoren i Afrika och Asien, eller den tyska bilindustrin väckte internationell beundran. Kolonialimperierna har fallit, den tongivande tekniken uppfinns någon annanstans. Ur det perspektivet framstår den rådande politiska impulsen i Europa – att hålla sig efter lagen och förvänta sig att resten också gör det – som en reflex från en svunnen tid. Jämför, om man så vill, med en stor hund som har krympt till en liten.
Läs fler texter av Rebecka Kärde.
