25 år in på 2000-talet börjar det bli dags att skaffa sig en bild av vad som egentligen har hänt sedan den befarade millenniebuggen uteblev. Den tyska veckotidningen Die Zeit gjorde nyligen en beundransvärd insats i frågan. Häromveckan gav man ut ett specialnummer (#22 2025) helt ägnat åt det senaste kvartsseklets dominerande kultur: filmerna, maten, modet, fenomenen.
Numret innehåller en ”kulturkanon”, sammanställd av redaktionen, med listor över de bästa konstverken, datorspelen och poplåtarna. Dessutom – och det är det verkligt intressanta – finns här en mängd reflekterande texter om sådant som har präglat de gångna åren.
Somligt är Tysklandsinternt: till exempel har nog rapparen Haftbefehls (visserligen geniala) hit ”Chabos wissen wer der Babo ist” (2013) inte nått så långt utanför landsgränserna. Men på grund av globaliseringen, en i sin tur historiskt specifik utveckling, är de flesta exemplen internationellt gångbara. Varsågoda – ett smakprov:
Harry Potter, realityteve, Wikipedia, grönkål, Banksy, anime, sociala medier, Michel Houellebecq, ”The wire”, finanskrisen, Berghain, stuprörsjeans, Beyoncé, Chat GPT, surdegsbröd, covid-19, Minecraft, naturvin, Donald Trump, poddar, burrata, Thomas Piketty, Lana del Rey, metoo, Twitter, lågprisflyg, Zoom, Karl Ove Knausgård, Taylor Swift, ”Lost in translation”, Netflix, avokado, sminktutorials, Greta Thunberg…
Betraktar man den här uppräkningen blir ett par saker genast tydliga. En är den allmänna höjningen av konsumtionsnivån genom hipsterifieringen av mainstreamkulturen: maten har blivit ofattbart mycket bättre! En annan är att det mesta har att göra med internet. Eller rättare sagt med Iphonen, som skribenten Iljoma Mangold i sitt bidrag utropar till kvartsseklets definierande uppfinning.
I vilket fall är det slående hur stor del av 2000-talets kultur som har handlat om att minska avstånd, om att liksom platta till hierarkierna
Och visst finns det ett samband? Det som inte kan medieras via en skärm – smak, träningsvärk, ”upplevelser” – blir mer åtråvärt när skärmen finns överallt. Denna ganska banala poäng framstår som ovedersäglig när man närmar sig de gångna 25 åren som en helhet. Ta bara det faktum att nästan samtliga konstverk som framhävs i numret arbetar med en sorts överväldigande kroppslig närvaro: Marina Abramovićs ”The artist is present” (2010), Olafur Eliassons ”The weather project” (2003).
Den amerikanska kulturteoretikern Anna Kornbluh har beskrivit det här paradigmet med begreppet ”immediacy”. Hon menar att det direkta, det skenbart oförmedlade, är vår tids dominerande estetiska kategori. Ambitionen är att undvika representation och andra mellanhänder för att så att säga gå rätt in i blodomloppet. Det syns i ekonomin (Shein) och politiken (högerpopulism), men också i den mer eller mindre anspråksfulla kulturproduktionen (autofiktion, ”Keeping up with the Kardashians”).
Kanske har Kornbluh rätt. I vilket fall är det slående hur stor del av 2000-talets kultur som har handlat om att minska avstånd, om att liksom platta till hierarkierna. Manga, K-pop och Tiktok har brutit den västerländska dominansen över populärkulturen. Och det är numera självklart att ”vuxna”, en instabil kategori i sig, helst läser barnböcker.
De politiska och ekonomiska orsakerna till sådana skiften kan analyseras i oändlighet. Die Zeit-numret innehåll en mängd infallsrika teorier. Men den stora förtjänsten är att skribenterna gör historien synlig som historia, det vill säga som en abstraktion, möjlig att få grepp om och tänka på. Jag blir så inspirerad att jag tillbringar en hel kväll med att återbesöka 2000-talet, dess höjdpunkter (”Girls”) och bottennapp (The Strokes).
Och hur gör jag det? I vår tids emblematiska position: ensam på soffan med hunden och telefonen.
Läs fler texter av Rebecka Kärde
