Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Den här tiden på året vill många av Sveriges forskare slita av sig håret. Terminen drar i gång, samtidigt som de största forskningsansökningarna ska lämnas in. För många humanistiska forskare är framgång med dessa ansökningar den enda chansen att få forska över huvud taget. På universiteten och högskolorna råder ofta en situation där man har en tjänst som man ska försöka köpa sig fri från. Det är både en pressad och stressad situation för de enskilda forskarna och ett samhällsproblem.

Universitet och högskolor ger mindre tid för forskning i tjänsten, som lektor är det vanligt att ha 10 procent och som professor runt 40 procent. Oavsett förväntas du försöka finansiera den tiden med externa medel. Det leder till att det bildas två lag, de som undervisar och de som forskar. Det vill säga de som lyckas få in forskningsmedel och har tid att skriva artiklar och böcker som meriterar dem för att beviljas igen och de som bär undervisningen och därför inte hinner meritera sig och på så sätt blir fastlåsta i lärarrollen.

Även för de som är framgångsrika med ansökningar är situationen ohållbar. Medlen löper i regel i tre år, kanske kan du ta en paus från ansökandet i ett år men sen måste du börja om och skriva många ansökningar parallellt. Beviljandegraden 2025 hos Sveriges största forskningsfinansiär Vetenskapsrådet för projekt i humaniora och samhällsvetenskap var 8 procent, det vill säga 89 projekt av 1131 ansökningar.

För nydisputerade forskare i humaniora är chansen att få en fast tjänst marginell, de är utelämnade till den här sortens finansiering för att klara brödfödan. Det ger en lång karriär av att skriva ansökningar, av att ha kniven mot strupen och konstant konkurrens med sina kollegor.

Forskningspropositionen 2025 utgår ”från målet att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation”. Politiken säger sig alltså vilja främja forskning och älskar ord som banbrytande och excellens i forskningssammanhang. Hur excellens ska uppnås när forskare lägger så oändligt mycket tid på att skriva ansökningar som inte leder någonstans när de kunde tänkt, läst, undersökt och skrivit – ja, alltså forskat – i stället är svårt att förstå.

Humanistisk forskning ger en grund för hur vi kan förstå världen och utvecklar fält som pedagogik, historia och filosofi, vilket i förlängningen påverkar vad våra barn lär sig i skolan, och hur vi kan förstå historiska skeenden och omsätta abstrakta teorier till konkreta idéer. Forskare bidrar till statliga utredningar, expertråd och kommittéer, skriver på kultursidor och sitter i tv-soffor. De är samhällsnyttiga men bör också kunna få skriva en bok om 1700-tals filosofi för att bidra till ett internationellt forskningsfält utan direkt applicerbarhet.

Den fria forskningen fick inte mer medel under förra året, men det tillkom så kallade riktade utlysningar hos till exempel Vetenskapsrådet. Det är ett indirekt sätt att styra forskningen mot frågor som politiken vill prioritera, man kan bland annat söka medel för forskning om migration, Förintelsen, demokrati och våld i nära relationer. Inget dåligt i sig, men tydliga avgränsningar i vad man kan forska om.

Flertalet stora finansiärer som Formas, Östersjöstiftelsen och Vinnova har tydliga krav på samhällsrelevans eller att forskningen ska vara ett direkt bidrag till en samhällelig utmaning. Att som den fristående stiftelsen Riksbankens jubileumsfond hävda att ”forskning inom humaniora och samhällsvetenskap behövs för att kunna förstå och hantera samhällets aktuella utmaningar, nationellt och globalt” är ett undantag.

Detta sker i en tid av politiskt sönderfall med en lynnig despot som styr en av världens ledande forskningsnationer som återkommande utmanar den akademiska friheten. Forskning generellt ifrågasätts på osakliga grunder, men humaniora har en särställning som ”onödig”. Precis som konst, litteratur, teater och övrig kultur kan avfärdas som onödig när sjukvården går på knä. Samtidigt vet vi att kulturupplevelser, fria tankar och idéer understödjer allt från vår upplevda lycka till demokrati.

I en tid där motstånd mot auktoritära utvecklingar framstår som centralt borde det vara självklart att främja den fria forskningen. Som regeringen själva påpekar är ”en av de viktigaste nycklarna för att få fram den främsta forskningen att de bästa studenterna väljer en akademisk karriär”. För att få dem att vilja göra det behövs tydliga och säkra karriärvägar. Vad vi riskerar nu är att slösa bort både människor och idéer.

Share.
Exit mobile version