”Barockens bad boy”. ”Målare. Mördare. Myt”. Vår tids beteckningar på Caravaggio avslöjar kärnan i hans enorma dragningskraft – en rebellisk och våldsam bråkstake, sannolik queer, samtidigt ett gåtfullt geni som revolutionerade konsthistorien.
Michelangelo Merisi (1571–1610), kallad Caravaggio efter uppväxtorten i Lombardiet, är berömd för sitt dramatiska ljusdunkelmåleri, sina verklighetstrogna avbildningar och sin uttrycksfulla stil. Sedan återupptäckten 1951 har stjärnstatusen stadigt vuxit och han är numera mest beforskad av alla gamla mästare. Därtill levandegjord i rader av biografier, romaner, dokumentärer och spelfilmer.
Så när ”Caravaggio 2025” öppnade på Palazzo Barberini i Rom förra helgen hade museet redan sålt 60 000 biljetter, trots att ”bara” 24 målningar (av cirka 90) visas. Eller egentligen 25, en mer än på jubileumsutställningen på Quirinalen 2010.
Läs mer: Caravaggio skapar feber – efter 400 år
För Casino Boncompagni Ludovisi (ett närliggande privatpalats) har helgöppet från slutet av mars, då publiken får chansen att se konstnärens enda fresk – en spektakulär takmålning där de romerska gudarna Jupiter, Neptunus och Pluto ses underifrån. På gångavstånd ligger även tre kyrkor med sammanlagt sex altartavlor av Caravaggio.
Barberini visar endast säkerställda målningar av hans hand (precis som jubileumsutställningen), varav fyra egna och ett par ny- och återupptäckta verk. Tidigare exposéer har oftast bara haft en handfull verk av mästaren själv, i sällskap av efterföljande så kallade caravaggister, varav den mest kända i dag är Artemisia Gentileschi.
Så det är med andakt man stiger in i utställningen, med samma ljusdunkel som kännetecknar Caravaggios måleri. Dock inte hans tidigaste alster, som visas i den första av fyra avdelningar, kallad ”Romersk debut”. Här är det första magnetiska blickfånget ett förklätt självporträtt, kallat ”Den sjuke Bacchus”, där vingudens hudton är grön. Den till synes bakfulle Bacchus tittar samtidigt inbjudande på oss med en vindruvsklase mot de lätt särade läpparna.
Caravaggio anlände utfattig till Rom omkring 1595. Han miste tidigt både sin far och sina farföräldrar i pesten medan modern, som dog något senare, såg till att han från 13 till 17 års ålder fick en grundläggande skolning hos en senmanieristisk mästare i Milano. Vad han gjorde åren före ankomsten till Rom som 24-åring är höljt i dunkel, dateringen är osäker och omdebatterad, liksom de flesta uppgifter om Caravaggios liv och konst. Men efter att arvet utbetalats lär han ha satt sprätt på alla pengar.
I Rom fick han först hanka sig fram med uppdrag i olika verkstäder, stenhårt arbetande men periodvis hårt festande och i ständiga bråk med rivaler och ordningsmakten. Det mesta vi vet om Caravaggio, som varken efterlämnade anteckningar eller brev, kommer från rättsliga dokument. De handlar om allt från slagsmål, förtal, tvister med värdar om utebliven hyra och borrhål för ljusinsläpp, till att han kastat ett fat med kronärtskockor på en servitör. Samt förstås det ödesdigra dråpet.
Han drabbades också av olyckor, blev bland annat hospitaliserad efter att ha blivit sparkad av en häst – vilken kan sammanfalla i tid med skildringen av den ”sjuke” Bacchus. Då hade han efter en konflikt lämnat den ansedde Cavalier d’Arpinos studio, där han lärt sig att måla frukter och blommor. I stället började Caravaggio arbeta med en konsthandlare och beställningsverk.
”Den sjuke Bacchus” är troligtvis utställningens äldsta och även charmigaste verk, hängt intill motivet med en gosse som skalar frukt. Redan här är Caravaggio nyskapande i sin syntes av två genrer – framställningar av personer i halvfigur och stilleben.
Därefter följer tre genremålningar med moraliserande och mytologiska inslag. Här figurerar en spåkvinna, homoerotiskt lockande unga musiker och kortspelande ynglingar, där en äldre bedräglig man signalerar till den ena parten. Caravaggio lär ha uppfunnit detta falskspelsmotiv, som blev mäkta populärt i Rom och efterapat av andra konstnärer.
I denna sal är det dock hans originella Narcissus-skildring från 1597–98 som fängslar mig mest. En skönlockig yngling sitter djupt försjunken vid strandkanten och studerar sin spegelbild i den blanka vattenytan. Det är stilla natt men ett infallande ljus snett från ovan får hans vita skjortärmar att lysa, accentuerar ett knä och tuschar mjukt ansiktet.
Redan här briljerar Caravaggio med klärobskyr – effektfulla kontraster mellan mörker och ljus, vilket leder in betraktaren i dramats centrum. Mitt emot hänger ”Sauls omvändelse” från sekelskiftet 1600, där den blivande aposteln bländas av det gudomliga ljuset. Kompositionen är kaotisk i jämförelse med den renodlade och vida beundrade versionen i barockkyrkan Santa Maria del Popolo.
Utställningens andra sektion handlar om att ”animera mörkret”. Vid denna tid hade Caravaggio rika beskyddare och mäktiga beställare i katolska kyrkan, däribland kardinal Del Monte och Maffeo Barberini (senare känd som påven Urban VIII), som suttit modell för två imposanta porträtt på utställningen.
Fortsättningsvis ägnade sig Caravaggio nästan enbart åt kristna motiv – den katolska kyrkan behövde hans slagkraftiga bildspråk i denna motreformationens stormiga tid. Dock blev hans första versioner ofta refuserade, då tolkningarna var okonventionella, ibland brutalt råa.
Han målade dessutom efter levande modell, kontroversiellt nog enkla människor, precis som de första kristna – i stark kontrast till föregångarnas upphöjda, gudalika bibliska gestalter.
Caravaggio fann sina modeller i Roms fattigkvarter – gamlingar, gatpojkar och prostituerade – med skitiga fötter, sorgkanter under naglarna, vårtor och rynkor, ostyriga hår och rufsiga skägg. För en nutida betraktare är just dessa naturalistiska detaljer roligast att spana efter i målningarna, där man efter ett tag också känner igen både rekvisita och återkommande ansikten.
Vackrast är den i tiden kända kurtisanen Fillide Melandroni, med fyllig barm och ljusa lockar som inramar de rena ansiktsdragen. Hennes väna framtoning vederläggs dock i samtida källor, där hon framstår som nästan lika hetlevrad som Caravaggio. För övrigt verkar konstnären ha haft intima relationer med såväl män, kanske till och med tonårspojkar, som unga kvinnor.
På utställningen är Fillide modell i tre makalösa målningar från omkring 1598–1600, som hänger tillsammans. Hon förkroppsligar Maria Magdalena i omvändelsens stund, iklädd en dyrbar klänning, med luskam framför sig och en symbolisk vit blomma i handen. Därtill ”Heliga Katarina av Alexandria”, som led martyrdöden men i Caravaggios framställning är överjordiskt lugn, med handen på ett blodigt svärd, lutad mot ett tortyrinstrument. I förgrunden ligger en palmkvist, en symbol för segern över döden.
Klart häftigast är ”Judit halshugger Holofernes”, där den assyriske härföraren vrider sig i plågor och blodet sprutar. Den ljuva Judit har en bekymmersrynka i pannan när hon stöter svärdet genom fiendens hals, sekunderad av sin gamla tjänarinna.
I katalogen skriver experter om Caravaggios omvittnade snabbhet och innovativa teknik, där röntgenbilder visat att han ibland tog bort eller flyttade figurer, ändrade perspektiv och proportioner. I en annan version av sistnämnda motiv har den äldre kvinnan en mer framträdande position.
Men det är en myt att Caravaggio aldrig använde underteckning. Tekniska undersökningar har påvisat sådana, fast rudimentära och ibland i form av ristningar i färgen. I katalogen redogörs för hur han utarbetade en speciell, tidsbesparande metod där den mörka undermålningen lämnades närmast orörd som bakgrund och även gav konturer till figurernas ”belysta” delar.
Den tredje sektionen är döpt till ”Det heliga och det tragiska mellan Rom och Neapel”. Här finns två motiv med Johannes Döparen i ödemarken och ”Tillfångatagandet av Kristus” i den psykologiskt laddade, ”tragiska stil” Caravaggio utvecklade under början av 1600-talet.
Men 1606 blev han skyldig till en riktig tragedi. I en duell knivskar Caravaggio en man så illa att denne förblödde. Det lär ha handlat om något så futtigt som poäng i ett bollspel men därunder en rivalitet om Fillide Melandroni.
Caravaggio tvingades fly hals över huvud, dömd till halshuggning. Sin sista tid i livet tillbringade han på flykt, med perioder i Neapel, på Malta och Sicilien, stöttad av adelsfamiljer och nya beställare.
I denna sektion stoltserar museet med det monumentala mästerverket ”Kristi gisslande” men också återupptäckta ”Ecce homo”. En rörande gestaltning där den svårt pinade Jesus är nedblodad och konstnären själv skymtar i bakgrunden – en plågoande som samtidigt sveper ett rött kläde runt Guds son.
Caravaggio gav ofta sig själv biroller i olika scener, mest uppseendeväckande i ”David med Goliats huvud”, där jättens groteska anlete är ett självporträtt. Motivet har tolkats som ett slags visuell botgöring, med hopp om att benådas av påven.
”Endgame” heter den avslutande delen, dominerad av ”Heliga Ursulas martyrium” från 1610, som tros vara Caravaggios sista målning. Så mörk att man knappt ser figurerna men där konstnären koncentrerat sig på ögonblicket då Ursula genomborras av en pil efter att hon vägrat gifta sig med hunnernas hövding.
Detta år påbörjade Caravaggio en resa hem till Rom, förmodligen efter att ha nåtts av nyheten om att en benådning var på gång och med målningar som fredsgåvor i bagaget.
Hur och varför han dog är fortfarande ett mysterium, han hade feber och yrade men var det malaria, lunginflammation, syfilis, sepsis, blyförgiftning eller kanske brucellos som var dödsorsaken? Eller skador efter någon hämndaktion? Caravaggio var då svårt knivskuren i ansiktet efter att ha kommit ihop sig med en malteserriddare.
Han blev inte ens 39 år men efterlämnade ett sällsynt inflytelserikt arv. Palazzo Barberinis utställning lär vara hopsydd på bara ett år, punktbelysningen skapar irriterande blänk i dukarna, publiken trängs i salarna och några av Caravaggios mest kända verk saknas – ju större berömmelse desto svårare att få låna andra museers dragplåster.
Så nog är det en upplevelse för livet att få se så här många mästerverk samlade av denne banbrytande och enastående konstnär
Läs mer: Caravaggio kastade ljus över en mörk framtid
Läs mer: Deckarmässiga ”Caravaggios skugga” blandar orgier med inkvisition
