Renate Reinsve briljerar i ”Armand” – årets mest skruvade psykodrama

”Vad har ni för rutiner för det här?”, frågar den nyutexaminerade läraren Sunna sin chef med desperation i rösten. Situationen är akut. Pojken Jon i hennes förskoleklass har gråtande berättat att han blivit utsatt för våld, kanske något värre övergrepp också, av sin kompis Armand på en skoltoalett. Snart ska hon möta båda barnens föräldrar i den eftermiddagstomma skolan. Men rektorn stirrar bara tillbaka med tom blick och svävar på målet.

Den där märkligt oprofessionella svävningen bär vidare in i filmårets mest skruvade psykodrama. Det norska Oscarsbidraget ”Armand” börjar rätt realistisk med en uppgörelse i klassrummet filmat i lite urblekta färgtoner. Jons mamma och pappa är rimligt upprörda och arga över den svårtolkade händelsen – men samtidigt konstigt stumma.

Armands mamma Elisabeth, en känd skådespelare, står i den andra ringhörnan. Glimrigt excentrisk, lite som en exotisk fågel, och betydligt mer skicklig när det gäller att uppträda och tala för sin sak än de andra föräldrarna. Hon ifrågasätter, förstås, det som sägs ha ägt rum mellan barnen och hävdar med emfas det orimliga i händelsen.

Den skiftande maktbalansen mellan föräldrarna sinsemellan, och skolpersonal, känns igen från andra färska filmer med nytrendiga teman som kretsar kring skolan som slagfält och smärtpunkt i samhällskroppen (tyska ”Lärarrummet”, japanska ”Monster”).

Men så plötsligt frigör sig ”Armand” från verkligheten och rör sig sig sömlöst in i ett surrealistiskt landskap där minnen, skuldkänslor, avundsjuka och begär får fritt spelrum. Allting blir upplöst, gåtfulla släktrelationer mellan de inblandade stiger upp mot ytan. Vad som egentligen hänt mellan pojkarna tycks lika osäkrat som de vuxnas utsagor.

Här växlar filmen från rimligt konventionell till galopperande galet originell. Strålkastarljuset riktas mot den norska stjärnan Renate Reinsve som här får fritt utlopp för sin sanslösa begåvning. Hennes omtalade, okontrollerade skrattack (som väckte stor uppmärksamhet när filmen hade Cannespremiär) är verkligen det mest seismiska filmögonblick jag varit med om på mycket länge. Det måste verkligen upplevas för att förstås! Ett vilt forsande urljud djupt inifrån själens innersta, en paroxysm som bär på så mycket mörker att det svartnar för mina ögon. Ett slags metaskådespeleri totalt utan skyddsnät.

Långfilmsdebutanten Halfdan Ullmann Tøndel drar sig inte för att sedan fläska på med orgiastisk gruppdans, gosskörer i svart och spektakulära blödningar. Dramat blir en uppsluppen ironisk lek med pretentioner och avväpnande vinkningar till idoler som Luis Buñuel och morfadern Ingmar Bergman (att Elisabeth delar namn med Liv Ullmans stumma aktris i ”Persona” lär inte undgå någon som åtminstone är lite bekant med den svenska regilegendaren).

”Armand” är ett känslomässigt maratonlopp med flera olika målgångar. Alla spår kanske inte leder lika rätt, men känslan av att vara med om något lika konstnärligt utmanande som fysiskt utmattande är värt hela upplevelsen. Halfdan Ullmann Tøndel har kanske inte samma känsla för publikfrieri som landsmannen Joachim Trier, men här föds onekligen ett verkligt intressant konstnärsskap.

Se mer. Tre andra filmer med Renate Reinsve: ”Världens värsta människa” (2021), ”Hanteringen av odöda” (2024) , ”A different man” (2024)

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad.

Renate Reinsve: ”Jag var tvungen att få kristerapi efter min hysteriska skrattattack”

Halfdan Ullman Tøndel: ”Jag var lite rebellisk och vägrade länge se morfars filmer”