Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Min morbror var reservofficer och hävdade att varje krig avgörs med stövlarna på marken.
Från luften?
Dumheter. För flyget med sina snobbiga piloter hade han bara förakt. Andra världskriget hade visat att de förstörande bombmattorna över tyska städer paradoxalt stärkt och förlängt nationens motstånd, att det var Röda arméns soldatmassor – kanonmat, detta fruktansvärda ord – som på backen knäckt Hitler, så att de allierades segerfana kunde hissas över Berlins ruiner.
Men de två atombomberna över Japan hade väl avgjort kriget?
Argumentet viftades bort. Ja, men den gången visste amerikanarna inte vad de gjorde: att kärnvapen skulle kunna förinta mänskligheten i samma ögonblick också motståndaren förfogade över dem, därför – som i dagens patt – göra dem fullkomligt oanvändbara. Ironiskt nog bekräftade kärnvapnen mänsklighetens sista rest av rationell självbevarelsedrift. Ett slags sista livsförsäkring.
De räknas genom att inte räknas.
Ty krig kan bara avgöras på landbacken.
Ironiskt nog bekräftade kärnvapnen mänsklighetens sista rest av rationell självbevarelsedrift.
Den gången såg jag min morbror som arrogant och ganska naiv; själv var han kavallerist (fast redan då utrustad med få hästar). Men samtidigt som han älskade Amerika var han övertygad om att det var Vietnamkriget som slutgiltigt bekräftade hans tes. Här fanns vändpunkten: Vietnam var Amerikas sista krig på marken, ett krig som dessutom förlorades. I Vietnam stupade omkring 60 000 amerikanska soldater, en försumlig del av dem från flygvapnet, ett dödstal man sedan dess aldrig varit i närheten av.
Efter Vietnam har Amerika inte fört krig, endast räder eller insatser, ibland försökt med hjälp av vasaller, och säkert skulle min morbror ha upprepat sina argument nu när Amerika och Israel bombar Iran: ett sådant ”krig” går inte att vinna från luften, enbart med soldatstövlar i iransk ökensand och gyttja, en otänkbarhet för både Trump och Netanyahu.
Och utan stövlar?
Ett frustrerande provisorium som snart måste tvångsstabiliseras med nya omgångar bomber, ett svävande tillstånd utan avslutning.
I Vietnam förlorade man för första och väl sista gången på backen. Min morbror måste ha anat att det var början till slutet för Pax Americana när landet halvt omedvetet började ge upp sin ställning som enda världsmakt. De första tecknen fanns redan där i vardagen. Ingen amerikan ville längre vara med, inte bara Mohammad Ali: när nationalgardet ockuperade campus i Berkeley mot protesterande studenter tog min amerikanske vän genast sin familj och utvandrade till Kanada, där blev han professor och kom aldrig mer tillbaka.
I Stockholm höll amerikanska draftdodgers – ofta svarta vapenvägrare – sig undan, och åratal senare gick jag i Lynchburg, Virginia, på dyr restaurang med en arbetslös och skamfilad Vietnamveteran, livrädd för att ännu en gång bli utnyttjad till något han inte ville vara med om, tills han förstod att han var gäst och jag stod för notan.
Ett enkelt budskap: Amerika har tröttnat på att låta sina män, söner, och bröder dö i krig som de menar inte angår dem – i stället gäller att ta hem dem och låta främlingar sköta sina egna affärer; med omvälvande geopolitiska konsekvenser har Donald Trump inte gjort annat än radikalt fortsatt den utvecklingen.
Marken och luften – märkligt nog talade min morbror och jag aldrig om havet.
Sjöslag avgör inte längre krig i modern tid: den amerikanska flottan mot Iran är enbart en vattenmobil ramp för luftens flyg och missiler. Men ofta börjar krig till sjöss och inte minst för Amerika: först efter att till havs 1917 blivit angripet av tyska u-båtar och 1941 av Japan ha fått sin flotta förintad i Pearl Harbor, gick det neutrala Amerika med i de båda världskrigen. Båda gångerna hade Vita huset redan tidigare varit övertygat om att ge sig in i kriget vore ett vitalt amerikanskt intresse; den tyske kejsarens och senare axelmakternas björntjänst gav en välkommen anledning att övertyga en motvillig nation.
I Vietnam förlorade man första och väl sista gången på backen.
Alltsedan dess även upphov till den orubbliga amerikanska självbilden: uteslutande som hjälp och av godhet räddade man världen, dog för dess skull i avsikt att säkra friheten och göra världen safe for democracy. Men en amerikansk världsmakts inrikespolitik börjar med nödvändighet i Berlin eller Hindukush, och när Trump talar om att Europa inte är ”tacksamt” och militärt, ekonomiskt och moraliskt alltid åkt snålskjuts är det inte osant, fast framför allt slöjor över att Amerika inte längre vill eller kan upprätthålla ställningen som suverän världsmakt.
Och reträtten börjar alltså på backen.
Havet? En gång tillhörde det Storbritannien, i dag fortfarande Amerika. Säkert kan det säkerhetspolitiskt kallas den starkaste – nordatlantiska! – länken mellan Amerika och Europa. Men för att behärska havet behövs också den andra stranden: utan hamnar och omland längs den europeiska atlantkusten finns den amerikanska sjömakten mest på papperet.
Frågan är hur långt den andra strandens omland sträcker sig. Omfattar det också Baltikum? Polen? Eller finns där för mycket av just mark? Åtminstone Ukraina verkar misstänkt tillhöra en annan geopolitisk värld – om vi inte helt skulle missta oss, som när William Shakespeare inbillade sig att det centraleuropeiska Böhmen låg vid havet.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Varför behandlas Dermot Clemenger som en knasig farbror och inte som en förövare?
DN:s ledarredaktion: Det är klart att Bessent är nervös – chefen håller på att vaska USA:s ”absurda privilegium”
