Jag har blivit hackad.
Vad som kan hända vem som helst, men som drabbar den enda mejladress jag någonsin haft. Ordet kan verka harmlöst när det påminner om att hacka lök eller banna ett olydigt barn: ett ord som ”huggen” passar bättre till min katastrof. Att hugga inte ved utan en livs levande människa, hugga ner, klyva en person från hjässan till fotabjället.
Så kan det kännas när jag varken kan skicka eller ta emot någon post längre.
”Hackad”?
Det kan låta som en privat trivialisering av vad som är världens undergång.
Efter den första förvirringen tar jag kontakt med vad som på svengelska heter min provider och som mot betalning i årtionden försett mig med min mejladress. En vänlig dam svarar. Hennes medlidande är klädsamt. ”Det har alls inget med er att göra fast det kan verka så.” Jaha. Men kanske en förklaring? Hjälp? Skadestånd? Vi talar dock väsensskilda språk. I sak kan hon ingenting göra, efter nästan en timme på telefon bara upprepa att det inte bör tas personligt eftersom det rör sig om ”en större sak”.
Tack för kaffet.
Från första början tillhör jag cybervärldens hårda oreformbara kärna, vi som i bästa fall kan använda vår laptop som skrivmaskin, aldrig vågar öppna post från okända (inte sällan bedragare), som ängslas för bestraffning så fort maskinen kräver eller föreslår ett eller annat vi aldrig bett om. Förlita oss på den kommer vi aldrig att göra. Det enda jag behärskar är att hitta bokstavstangenterna. Fast det är en reflex jag för länge sedan lärde mig på min mekaniska reseskrivmaskin.
Elektricitet? Då höll den sig fortfarande till glödlamporna. För att lösa ”en större sak” är en skrivmaskin inte mycket att hålla sig till.
På katastrofens botten får jag av yngre vänner, först långsamt och i brottstycken, en bild av vad som kan ha hänt – inte av österrikiska myndigheter och det teleföretag som tillsammans släppt fram katastrofen. Ty någon dag innan jag hackas säger Österrike formellt upp sitt långtidsavtal med ryska Gazprom. Mer än 80 procent av landets gas har hittills kommit från Ryssland och Wien har länge, främst från Washington, stått under press att på eget initiativ sätta stopp för det.
Till sist har det skett.
Från första början tillhör jag cybervärldens hårda oreformbara kärna, vi som i bästa fall kan använda vår laptop som skrivmaskin
Men först nu blir det riktigt intressant: i cybervärlden gör vem som helst vad som helst när som helst och som ett brev på posten (sic) tycks den ryska sidan visa den makt man har över en stat som Österrike.
Mina källor hävdar att ett stort antal kunder hos samma provider kan ha drabbats samtidigt med mig; privat katastrofalt fast banalt, för samhället ännu i stadiet illavarslande. Men ofta är just samhället målet – alltså att vänja det vid den nya osäkerheten och att ingenting längre fungerar, att allt numera är tillfälligheter och provisorier, att dagens ja kameleontiskt blir morgondagens nej utan att vi kan veta varför.
Som hämnd eller varning. Eller som led i en halvhemlig hybridkrigföring som ingen vill tala om, trots att vi som dagligen sätts ur spel redan är avsevärt fler än de så kallade trollfabrikerna.
Imperiet slår till när det vill.
Som hundar tvingas vi sitta på främmande befallning.
Det kanske mest intressanta är att våra ansvariga vägrar att axla sitt ansvar. Detta sker på samhällets högsta nivå i hela västvärlden. Av politiska skäl: i Sverige stängs plötsligt mataffärens kassor ner, tågtrafik, kommunkontor, radion, tv eller banker. Allt ligger nere. Och som musen inför ormen är vi förlamade, gör vårt bästa att verka obekymrade medan överheten låtsas som om det inte regnar.
Vem vill erkänna att man står i regnet utan paraply? På sin höjd att det kanske duggregnar. Alltså tiger man.
Det vore förstås pinsamt att peka ut en främmande makt om handfasta bevis saknas eller kraftfulla motåtgärder inte finns (sannolikt det senare). Och av kommersiella skäl vore det förödande för ett vinstdrivande bolag att erkänna att kunderna inte kan garanteras något för pengarna.
Att kunden när som helst kan hackas är ju ingen reklam att skylta med. Vem skulle då köpa sådana tjänster?
Inte mitt bord, hette det förr. Vänd er till någon annan. Eller i dag: ansvaret är din sak. Vi tänker inte ta något.
Sedan en tid tillbaka försöker jag restaurera mina elektroniska kontakter med omvärlden. Ingen lätt sak. En av samtidens stora paradoxer är att den nya tekniken visserligen är binär och logisk, men så utomordentligt komplicerad att ingen behärskar den till fullo.
I stället tvingas man treva sig fram.
De som är uppvuxna med cybervärlden säger ”hm, intressant, det där har jag inte sett förut” och hittar ingen lösning. Det stör dem inte. Mycket blir så halvfärdigt, egentligen ogjort. Vi äldre är lamslagna; frustrerade över att ödsla den tid vi inte längre har på vad som oftast är marginellt.
Men nya mejladressen står här nedan på sidan. Utan den kanske jag klarar mig, men vore då samtidigt ingen. I stället hjälplös på modernt vis – dolda krafter bortom min kontroll kan när det passar dem utplåna mig. AI kallas det, den sköna nya värld där vi alla tagits till fångar, fast i madrasserade ensamceller med room service och havsutsikt.
Det kan likna vetenskapens bästa mediciner. De som i ena änden botar medan de förgiftar oss i den andra.
richard.swartz141245@gmail.com
