Även den som lever hela sitt vuxna liv utomlands inbillar sig gärna att han förblir svensk.
Förmodligen ett misstag. Det kan ha att göra med att man inte blir något annat: efter snart femtio år i Wien är jag ingen wienare, trots att språket duger och jag ibland är mer hemma i landets kultur och historia än wienarna själva. Tro inte att det hjälper. Da könnte ja jeder kommen, säger de misstroget. ”Då kunde ju vem som helst komma.”
Jag tolereras, vackert så, men räknas inte. Hör inte dit. Samtidigt har jag ett lika långt liv varit borta från Stockholm och blir som så kallad utlandssvensk påmind om saken vid varje besök. Nuförtiden görs sakerna annorlunda eller på annat sätt än jag i min frånvaro fått chansen att lära och vänja mig vid. Om hemma betyder en plats där ingen gör konstiga saker har Sverige sakta men säkert blivit borta.
Kvar blir ett slags ingenmansland: varken här eller där är jag hemma och det tog nästan all min tid att upptäcka det. Låter det självömkande? Men ett främlingskap kan också vara bekvämt när det skapar den distans som ger överblick och just insikten att inte behöva bry sig. Så länge jag betalar min skatt och inte kör mot rött betyder ”inte mitt bord” att vara befriad från engagemang och framför allt ansvar. En falsk anpassning visserligen – och med problematiska konsekvenser för vem du är.
Glömda är åren av neutralitet fastän ingen riktigt lyckats förklara varför vi plötsligt hör till Europa.
Där i Ingenmansland kan jag påminna om Odysseus när han i Polyfemos grotta kallar sig Ingen.
Både Sverige och Österrike har länge identifierat sig som neutrala och mitt dilemma är också deras. Vilka är de i dag? Var hör de hemma? Ty neutralitet anses höra till samma identitetsskapande storfamilj som mitt Ingenmansland, och Österrike har fortsatt med sin – vad den nu innebär – medan Sverige upphört att stå utanför.
Svårt nog. Den svenska grundkänslan är ju att vara långt borta: ett stort, avlångt och gängligt land, formellt med i EU, men annars inte del av Europa. Svensken är inte med, ingen riktig europé. Den outtalade övertygelsen är att Europa inte behövs, men att man där har att lyssna på oss. En falsk självbild förstås som bättre passat till Sigmund Freuds Wien där den förföriska föreställningen ”avstånd” aldrig funnits.
Den svenska illusionen kan dock ha försvunnit med Rysslands angreppskrig mot Ukraina och den europeiska ordningen. Finland med sina erfarenheter från två världskrig bestämde sig för Nato – ordningens garant – och som en lydig hund följde Sverige klokt nog genast efter. Nato? Ett nödvändigt ont vi förr bara i hemlighet haft kontakt med varför det förblir oklart vad för slags neutralitet man i slutändan gav upp. Men nu stod landets försvarsminister i främsta ledet och förkunnade att Europas framtid stod på spel, lovade solidaritet och stridsflygplan.
Som om den gamla aldrig existerat har Sverige tagit på sig den nya rollen. Glömda är åren av neutralitet fastän ingen riktigt lyckats förklara varför vi plötsligt hör till Europa. Ingen offentlig debatt eller analys förs om vad som gällt i mer än tvåhundra år. Förhållandet till omvärlden kan i stället verka bero på att neutraliteten främst skulle ha existerat som bekräftelse av oss som förebild, en lika missionerande som självgod provinsialism.
Och nu? Med ens verkar vi alltid ha varit med i Nato. Hur förnuftig den metamorfosen än är, väcker den i sin obekymrade glömska av historisk och traditionell kontinuitet misstanken att vi som nation lider av en svår minnesförlust.
Och som alltid går det ut över vem man är.
Svensken är inte med, ingen riktig europé. Den outtalade övertygelsen är att Europa inte behövs, men att man där har att lyssna på oss.
Österrike kan inte hävda att det är lika långt borta. Inget land är mer mitt i smeten. Paradoxalt innebär det att på heltid tvingas anpassa sig, något Sverige inte är i närheten av, inte innan Nordkalotten hinner bli en viktigare frontlinje mellan Nato och Ryssland än Centraleuropa. Men ännu är vi inte där och Österrike tar sig vidare med sina självmotsägelser, försöker som självständig demokrati ”neutralisera” konsekvenserna av sitt beroende av Ryssland vad gäller politik, energi och säkerhet, symboliserat av det krigsmonument mitt i Wien som hyllar Röda Armén.
En sådan närhet är – och vore – i Sverige fullkomligt otänkbar. Och inga planer på att riva monumentet finns. Hyllning eller varning? Snarare förfluten tid manifesterad som samtida verklighet. Så länge den jättelika soldatstatyn står där torde österrikarna på gott och ont veta vilka de är medan deras ”neutralitet” leva vidare, fast mest på papperet.
Vilka är vi i dag? I morgon? Neutralitet är avståndstagande, att försöka stå just utanför. En självvald position, som den lilla staten gärna inbillar sig. Fast hur påverkas den svenska nationen när neutraliteten avskaffas? Ingen vet ännu. I Österrike diskuteras inte ens frågan, per dekret har locket lagts på. Inte ens på nationens mentala karta finns något alternativ till just fortsatt utanförskap.
Både österrikisk och svensk neutralitet har fungerat som ett hål genom vilket man försökt krypa ut ur historien. Länge såg det ut att lyckas. Fast hålet grävdes inte av de neutrala själva även om de gärna vill tro det – i stället tillät omvärlden dem att slinka ur. Den brydde sig inte. Men nu har den bestämt sig annorlunda: på nära håll, fast från sidan om, kan jag se hur hålet skottas igen.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Vill Benjamin Netanyahu ens rädda gisslan?
Erik Helmerson: Nej, V är inte det minst antisemitiska partiet
