En kompromiss är perfekt först när alla parter är olyckliga, menade Aristide Briand, elva gånger fransk premiärminister, utrikesminister och fredsnobelpristagare. Freden handlade om försoning mellan Frankrike och Tyskland. Briand belönades tillsammans med sin tyske kollega Gustav Stresemann. Året var 1925.
Möjligen var det där med ”olyckliga” för starkt. Visst – bättre än något i stil med cirkelns kvadratur eller hur hur den gordiska knuten måste lösas, men en mer träffande definition av kompromissen vore nog något om vad man ”kan leva med”. Alltså närheten till överleva i stället för leva, till en aldrig utsagd, möjligen bara tänkt egen förlust.
Israel och Hamas säger sig försöka hitta en lösning. Det är: en kompromiss. Men båda sidor leds av chauvinistiska maximalister som uppträder enligt nollsummespelets logik, the winner takes it all: min seger är ditt nederlag och tvärtom. Förhandlingsbordet är säkert runt, fast de som sitter där gör det inte av fri eller god vilja, och så fort de närmar sig en kompromiss kan man utgå ifrån att de tar tillbaka vad de redan lovat eller kommer med nya detaljer i form av krav. Så är de för – eller fångade av – fortsatt krig, inte en fred ingen av dem anser sig kunna leva med.
I stället står det under tvång från USA och Iran som ytterst har makten. De bestämmer kriget. Ingen av dem vill dock ha ett som inte kan kontrolleras, som de saknar makt att avsluta. Och både Benjamin Netanyahu och Yahya Sinwar drömmer om en total seger: som 1945 ska segraren diktera villkoren, och vem som då vunnit, vem som förlorat, är för båda givet.
Vi glömmer med avsikt och resultatet är förskräckande: Gustaf Adolf blir till en bakelse, Bismarck en sill eller strömming, Napoleon till en konjak. Gud är död, förkunnar Nietzsche. Andra världskriget har snart aldrig ägt rum.
Briands kompromiss blir så omöjlig.
Och vad skulle andra världskriget ha med saken att göra? Också tiden arbetar mot Israel och Hamas. Båda sidor har tagit lång tid på sig att glömma bort den andres bevekelsegrunder och bästa argument. Vem bryr sig om att Israel är ockuperat land, grundat på etnisk rensning? Eller att i Gaza härskar en diktatorisk regim som terroriserar sin egen befolkning? Vem vet i dag något om al-Nakba? Eller Auschwitz? Alltför länge sedan: för unga generationer betyder det förflutna snart ingenting alls; i ”bästa” fall används det ensidigt till förstelnad ideologi och vad som är evigt, inte levande historia från vad som är igår. Vi glömmer med avsikt och resultatet är förskräckande: Gustaf Adolf blir till en bakelse, Bismarck en sill eller strömming, Napoleon till en konjak. Gud är död, förkunnar Nietzsche. Andra världskriget har snart aldrig ägt rum.
Inte heller vår egen tid tycks vara på kompromissens sida. Dagens ledare är inte förhandlare i stärkkrage som Briand eller Stresemann; mer påminner de om vad som kom efter dem: om Benito Mussolini och Adolf Hitler. Båda diktatorerna var i tidens anda bländande talare, båda med skådespeleriets hela talang; två estradörer, långt mer hur de uppträdde än genom sina program. Vår tid har länge förlöjligat deras stil, men med allt mindre framgång när politiker efter politiker omedvetet (?) verkar inspireras av dem. I alla läger: Erdogan, Bolsonaro, Maduro, Javier Milei, Kim Jong-Un, Fidel Castros och ayatollornas efterföljare.
Och vad hände med Joe Biden? Sällsynt erfaren och kompetent? Men ingen folktalare, ingen artist. Biden verkade slagrörd och sluddrande. Alltså omöjlig. I sista ögonblicket avlägsnas han från scenen inför ett presidentval som numera handlar mest om utstrålning, om just vad som syns och sägs, inte längre om vad. Donald Trump? Han tycks ha förväxlat kompromissen med utpressning.
Och vad hände med Joe Biden? Sällsynt erfaren och kompetent? Men ingen folktalare, ingen artist. Biden verkade slagrörd och sluddrande. Alltså omöjlig.
Skenet är allt, vad som finns där bakom ingenting – med saklighet och nästan anonym diskretion har det inget att göra. Kompromissen har kommit ur modet.
Det kan se ut som om även fakta valt bort den. Ett imperialistiskt Stor-Israel står mot ett terroristiskt Hamas som vill utplåna dagens judiska stat. Båda alternativen kan för världen verka uteslutna, men är fortfarande högst upp på den provinsiella listan i Mellersta Östern. Omänskliga bombningar eller bestialiska lynchningar mot civila präglar dem. Samtidigt måste de som krigar officiellt bekänna sig till fred utan att mena det. Om något tredje alternativ verkligen finns vet vi inte: kanske bara i ord, inte i handling.
För drygt trettio år sedan försökte lord Carrington medla mellan de stridande när Jugoslavien föll itu. Han gav snart upp och drog sig stillsamt tillbaka. Fast privat uttryckte han sig mer rakt på sak: aldrig hade han träffat så många redo att när som helst skriva under vad som helst utan avsikt att någonsin hålla vad de högtidligt lovat med sin underskrift.
Lorden hade då ändå medlat mellan svarta och vita när Rhodesia blev Zimbabwe och som generalsekreterare hållit Nato samman. Nästan hundra år gammal slutade han sina dagar, bland annat som chef för auktionsfirman Christie’s. Ett slags kompromissbutik för köpare och säljare, men civil och utan världens misstrogna inblandning.
I kompromissens Sverige kommer jag inte på någon med liknande karriär och erfarenhet. Det skulle då vara Jarl Hjalmarson. En mycket framgångsrik medlare: som högerpolitiker förlorade han val på val och försörjde sig i ungdomen som trollkarl.
Läs också:
Richard Swartz: Vi har det mesta här i världen till låns, vad tillhör oss utom tid och ett namn?
Richard Swartz: Putin tror att han har tiden på sin sida – men klockan tickar för det ryska imperiet
