Ingen vet när ett imperium går under. Ingen kan säga när det tog slut för det romerska, portugisiska, ottomanska eller brittiska.
Konstantinos Kavafis är ensam om att i en dikt gång på gång slå fast att barbarerna kommer i dag. Man väntar. En klassisk dikt med en nästan på klockslaget precis datering som rörde det sig om en en banal företagskonkurs eller skolavslutning. Men ett imperium? Hörde greken Kavafis ens till ett som på hans tid förtjänade namnet?
Imperier är sällan medvetna om sig själva. Utan klarhet om tid blir deras konturer sällsynt vaga, ibland direkt motsägelsefulla. Dagens Ryssland är ett typiskt exempel. Överfallet på Ukraina fördöms som förbytelse, men få ser vad som är ännu viktigare: att det rör sig om den senaste fasen i det ryska imperiets upplösning; den som pågått i minst hundra år och fortsätter. Hur länge vet ingen. Vad som nu händer handlar mer om Kremls svaghet, rädsla och desperation än om maktfullkomlighet och aggressiv expansion – här ska räddas vad som räddas kan, inget i första hand erövras och utökas.
Så blir det en fråga om tidsperspektiv. I ett mer historiskt än dagspolitiskt sådant är Rysslands ”militära specialoperation” (språket avslöjar här verkligheten) ett skrämmande misslyckande. Den ryska krisen bekräftas samtidigt som ett smittande demokratiskt experiment måste förstöras. Nästan allt har gått fel. Ukrainarna har inte gjorts till ryssar, landets ”nazistiska” regim inte störtats, stora städer som Kiev, Charkiv eller Lviv inte erövrats, fronten knappast rör sig alltmedan det demokratiska samhället fungerar hyggligt.
En sådan kraftlöshet skapar interna spänningar som påskyndar imperiets upplösning och som vi i väst inte ens kan ana oss till.
Medan folk äter glass på serveringarna dödas andra i skyttegravarna.
Inte alla i Europa är förstås av samma mening. Viktor Orbán säger att alltsammans är ett inbördeskrig mellan två slaviska folk som inte intresserar oss européer. Vi är för fred, inte krig. Det är ett annat sätt att säga att imperiet kommer att bestå och Ryssland vinna alla framtida krig.
Fast Ryssland vinner inga längre och redan ordet krig måste undvikas. En sådan kraftlöshet skapar interna spänningar som påskyndar imperiets upplösning och som vi i väst inte ens kan ana oss till. Vad vet vi egentligen om den ryska ekonomin? Mycket litet. Men någorlunda trovärdigt uppskattas nära hälften av den vara direkt eller indirekt kopplad till ett krig som officiellt inte finns. Skulle det stämma är det chockerande, en ren krigsekonomi; ingen befolkning stödjer det, allra minst när den börjar äta sig in i vardagen. Och politiker som Donald Trump kräver, hittills utan större framgång, att Europa använder åtminstone 2 procent av bnp till sitt (redan överlägsna) militära försvar.
Är ryssen för eller emot den ”militära operationen”?
I en diktatur finns ingen möjlighet att veta, inte ens för Vladimir Putin. Fast svaret är enkelt: så länge ryssen själv inte måste slåss är han inte emot. Ett imperium stärker självkänslan, att vara rysk patriot stoltheten. Och Putins armé gör sitt till för att hålla i gång kriget: höga löner medan ”frivilliga” fängelsekunder får straffen efterskänkta; den som inte kan läsa och skriva får för första gången en tandborste och tre mål mat om dagen, tjetjener och andra minoriteter chansen till hjältemod och blodshämnd.
Demokratins styrka är att värnplikt och skatter mer eller mindre fungerar genom medborgarnas samtycke. Inte så i Ryssland – troligen kan inte Putin förklara krig, inte beordra den massmobilisering som är enda sättet att fylla på de sinande leden vid fronten. Ty som alltid är det massa och antal som är Rysslands historiska segervapen. Men Putin vågar inte utlösa kriget: ryssarna skulle vägra att ställa upp, inte bara de utbildade i de stora städerna. Putin fruktar att en ”folkomröstning” som alla ser och upplever skulle kunna bli början till slutet för honom.
Putin sitter fast i den ukrainska saxen. Inte han – utan Ukraina tillsammans med väst – bestämmer hur länge, och Putins hopp står just till tid.
I stället kommer han inte ur fläcken, särskilt som Xi Jinping diskret fast bestämt förbjudit honom att använda kärnvapen och noga aktar sig för att amerikanerna skulle se Kina som aktiv bundsförvant och krigsleverantör. Putin sitter fast i den ukrainska saxen. Inte han – utan Ukraina tillsammans med väst – bestämmer hur länge, och Putins hopp står just till tid.
In the long run we are all dead, menade John Maynard Keynes. Men han var ekonom och i storpolitikens värld är tid sällan en kategori. Undantaget är andra världskriget som Putin så historiskt önskedrömmande använder som mall till Ukraina, ett undantag som slutade med total seger och totalt nederlag. Stunde Null (timmen noll) kallas det av tyskarna – att sedan gå tillbaka och börja allt från början igen.
Och vad gör vi nu?
Frågan ställs när på nya villkor allt tas från början igen. Men det är en extrem sällsynthet – det ryska imperiets undergång är visserligen beroende av tiden, men med ytterst diffus början och ännu mer så slut. Inte heller går det att säga om tiden är på Ukrainas sida eller inte, även om landet skulle överleva (som inte är samma sak som att leva).
Men just på grund av tidens vaga konturer sätter Putin allt hopp till den, inbillar sig ha mer av tid än Ukraina och Väst, att den ska rinna ut för européerna och göra dem ännu oenigare: att Trump i november nollställer kriget i Ukraina genom en deal med Ryssland.
Vad Kavafis skulle ha sagt om saken vet vi inte.
