För snart trettio år sedan – ett jättekliv för mig, ett ynka steg för ett samhälle – bodde jag ett första år i Amerika. Från Europa kom jag till världens mäktigaste land vars förfäder för inte särskilt länge sedan lämnat vår kontinent; för mig kom det att kännas som hade det hänt nästan i går. Min hustru var visiting professor i Virginia, den äldsta och mest aristokratiska delstaten: inte i norr, men inte heller i deep South.
Lynchburg visade sig vara bättre än New York eller någon håla i Mellanvästern för att någorlunda uppleva Amerika som det var – inte drömmen om landet – och få en aning om vart det var på väg. Rörde det över huvud taget på sig? Till en början var det misstänkt likt det Amerika som i Europa hade nått mig redan på sent 50-tal: serietidningar, jazz och rock, film och tv, boxning, Glenn Millers uniformerade storband, Vilda Västern, popcorn eller den svagt parfymerade doften från pocketböcker.
Och fienden var då besegrad. Amerika var världens herre i splendid isolation, samtidigt enastående rikt och generöst.
Jag beundrade det gränslöst.
Våra amerikanska släktingar, så kallade Wasps (white anglo-saxon protestants), kom på besök – två långa och magra, nästan utomjordiskt ungdomliga åldringar i vadderade och outslitliga jeans. Med dem kom frihet och modernitet tillsammans med sagolika presenter till den svenska familjen: jag fick ett riktigt mikroskop med provrör, kemikalier och balsamerade insekter. De kunde ha format mitt liv för gott.
Sedan reste de. I sina rötters Europa skulle de under två månader göra en stor rundtur, ett slags sentimental bildningsresa, fast mycket amerikanskt effektiv. My God, en ny slottsruin? Enough of castles! Vi kör vidare!
Nästan två generationer senare var Virginia annorlunda. Fast långt ifrån dramatiskt: förbindelsen med Europa var fortfarande levande, men för den som såg efter noga reducerad till huvudsakligen civilisatorisk fernissa. Min hustru undervisade en specialkurs om Östeuropa, nyss befriat från kommunismen. Åtskilliga stipendiater var därifrån, majoriteten amerikanska elever som undervisades i tyska och franska av lika amerikanska lärare, men som börjat sucka över bristande intresse och hur lite som fastnade i studenternas dumma huvuden. I dag kommer stipendiaterna från Sydostasien och det undervisas i kinesiska, knappast längre i franska eller tyska.
Jag förvånades över hur amerikanen berömde sig själv att ha besegrat den ”onda” kommunismen och låtit världen krympa, så att Kina var på väg att skaffa sig ett monopol som fick vardagen här att fungera.
Kina?
Landet och dess potentiella slagskugga fanns då i briljanta tidskriftsessäer som ingen läste och hos varuhuskedjan Walmart, i dag med mer än två miljoner anställda. Dit vallfärdade i sin biffiga pickup kepsamerikanen som för felräkningspengar där köpte vad som helst mellan himmel och jord; bilen tankades för cirka 1 dollar per gallon (nästan 4 liter). Vände man på nästan allt hos Walmart stod där ”Made in China”. Europa hade försvunnit. Jag förvånades över hur amerikanen berömde sig själv att ha besegrat den ”onda” kommunismen och låtit världen krympa, så att Kina var på väg att skaffa sig ett monopol som fick vardagen här att fungera.
Kina hade inte som Sovjetunionen kollapsat. Tvärtom.
Kunde det i längden gå väl?
Var det naivt? Eller rentav principlöst? Det starka moraliska – moraliserande – engagemanget fanns visserligen kvar, men synen på kommunismen och omvärlden var nonchalant, som om de eller andra faror aldrig riktigt funnits. Och Europa räknades inte: efter murens fall skulle nu alla nästan automatiskt bli demokrater, och att i ett framtida Amerika kanske börja äta med pinnar hade varit ett dåligt skämt om tanken inte varit så fullkomligt absurd.
Vad vi sett var den idylliska upptakten till vad som skulle bli dagens gapande klyfta rakt igenom Amerika.
Ännu höll nationen ihop. Den inre klyvnaden i Virginia fanns förstås kvar som diskret skugga; de svarta behandlades med inlärd tolerans, ändå diskret som om de inte hörde dit: det var ändå skillnad på en tidigare slav, numera frisör eller sopåkare, och en akademisk professor. Också de vita höll fortfarande ihop. Fast två medelålders kvinnliga lärarkollegor hoppade plötsligt ur vår bil framför den flotta villan för att inför lokalvalet från (konst-) gräsmattan rycka upp skyltarna med den republikanske kandidatens namn.
För en europé ganska oförargligt bus, nästan folkloristiskt. Men vad vi sett var den idylliska upptakten till vad som skulle bli dagens gapande klyfta rakt igenom Amerika.
Den anades tydligare i tv: en inbjuden fransman ironiserade artigt om president Clintons snedsprång med Monica Lewinsky, raljerade om just omoget och provinsiellt amerikanskt moraliserande och att göra statsaffär av vad som inte ens var en älskarinna. Med våldsam brutalitet gjordes han ner av två amerikanska kollegor. America first! Den gången förstod jag inte vad denna skrämmande oförsonlighet skulle kunna förstöra om den riktades inåt, inte utåt.
I dag gäller inåt. Isolationismen härskar. Europa är borta: i stället för frihandel gäller att ta betalt för skydd mot ryssen; annars får det vara. Dagens Amerika är upptaget med sig självt. Inte för första gången, men som många hävdar, mer autistiskt än någonsin förr.
Historiskt sett har det gått fort. Säkert är bara att ”mina” två Amerika från förr ingenting längre betyder – att de har långt mer gemensamt med varandra än med det nya som nu växer fram.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Européer som fasar för Trumps politik kan börja med att sopa rent framför egen dörr
DN:s ledarredaktion: Blir 5 november 2024 ett datum som ska leva i vanära – eller dagen då allt vände?
