Häromdagen fick jag för första och sannolikt sista gången tillfälle att uppleva en filminspelning på riktigt. Den tog nästan fem dagar.
”På riktigt” betyder på samma gång tre kameror i hand, på stativ eller som drönare, strålkastare även utomhus i solsken, två fotografer som inomhus ideligen möblerar om ett helt hem med tanke på ljus, utrymme, vinkel och pittoreska detaljer, scripta och fundersam producent som grundligt läst in sig på dokumentärfilmens hjälte, men som från sin fällstol i bakgrunden sällan avslöjar hur genialt han kommer att gestalta sitt verk.
Ty snart står det klart att filmen är hans, trots att den ska handla om huvudpersonens liv. En film som kommer till i producentens huvud, inte genom huvudpersonens beordrade svada framför kameralinserna som enligt producentens försäkran till 80 procent kommer att klippas bort och hamna i papperskorgen, så att den färdiga filmen inte fullkomligt ska tråka ut någon eventuell tittare.
Filmens hjälte reduceras snabbt till vad han inte är – till skådespelare. Det är hans enda bidrag. Sedan måste han i vad som kan bli nästan en timme vänta på att de två kameramännen bygger upp en scen där han har att gå åtta steg i riktning mot en halvöppen dörr, framme vid den vända sig halvt mot höger om med förvånad uppsyn säga ”var det här hon gick ut?”. Eller något liknande. Huvudsaken är att det ska ske på mindre än tjugo sekunder.
Klart, säger så någon av kameramännen som släcker ljuset och genast börja riva ner vad de byggt upp, och det slog mig att det inte kan ha varit mycket annorlunda för professionella – äkta – skådespelare som Gary Cooper eller Tony Curtis, instruerade till scener med några steg och repliker mellan vilka de i timmar i sina privata husvagnar väntar på att ljus, ljud och kameror riggas upp till nästa insats.
Dock kom jag inte att tänka först på dem, i stället på Ronald Reagan, en av Amerikas största presidenter. Egentligen obegripligt: förutom ståtlig längd och en patriarkaliskt varm stämma hade han inte mycket att komma med; talanglös, solitt obildad, sannolikt också oförmögen att lära sig något av egna erfarenheter.
Det är svårt att hitta någon mindre kvalificerad för rollen i Vita huset. Hur är det möjligt för en dilettant som besegrade kommunismen, formulerade visionära slagord som ”stjärnornas krig” eller fick Amerika att ensamt framstå som överlägset störst och bäst?
I år grubblade jag över denna motsättning utan att fatta särskilt mycket, tills en klokare kvinnlig kollega fick mig på spåret.
Glöm inte att det enda Reagan gjort på riktigt är att i b-filmer uppträda som halvtaskig skådis. I Hollywood, sade hon. Alltid har andra sagt åt honom vad han ska göra eller säga. Två steg hit eller dit, skaka på huvudet, lyfta på ögonbrynen, fråga vad det blir till frukost. Eller liknande. Och lydigt har han gjort vad producenter eller regissörer sagt åt honom att göra, senare duktiga rådgivare när han hade att spelade rollen som president.
Lätt som en plätt.
Hennes djupa insikt kastade plötsligt ljus över mina egna, men oförstådda erfarenheter. I juni 1987 var jag i Venedig för att bevaka ett toppmöte mellan västvärldens sju stora ledare, förstås den viktigaste av dem Ronald Reagan. Strikt privat skulle de framför en öppen brasa få chansen att diskutera världens affärer utan bisittare (kanske inte ens en översättare), komma överens eller gräla om vad som hade varit fullkomligt omöjligt att tala om offentligt.
Klipskt och effektivt planerat: fast inte för en korrespondent. Redan på förhand var det klart att inte heller vi skulle få veta något, att vår närvaro var lika överflödig som för våra redaktioner dyrbar – om det inte hade varit för en eller annan läcka.
Ty läckor uppstår alltid, fråga mig bara inte hur. Och mycket snart stod det klart att myset framför brasan hade blivit en katastrof. Den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl var en högoktanig fullblodspolitiker, visste allting själv, van vid att peka med hela handen och beordra andra vad de hade att göra. I Venedig skulle han nu få tillfälle att från hästens egen mun få höra och själv docera om problem som medeldistansraketer i Europa, kriget mellan Iran och Irak, aids, handel eller jordbrukstullar.
Vad Kohl inte räknat med var att Reagan inte ens var en häst: bara en skådespelare, plötsligt utan regi. Hans rådgivare måste ha varit desperata. Hur skulle Reagan ensam klara sig utan någon som genast viskade i hans öra vad han skulle säga om vad han inte hade minsta susning?
Några plastmappar blev livbojen. När Schmidt pressade på om raketer visste Reagan att det var den gröna mappen som gällde, dollarns ställning den röda, Mellersta Östern blå och så vidare. Varje gång läste han innantill från lappen i mappen: den i ämnet officiella amerikanska ståndpunkten, fullkomligt banal och sedan länge offentligt känd av alla som intresserade sig.
Där slocknade brasan.
Helmut Schmidt var ett levande lexikon, men också koleriker. Rasande måste han ha varit läckan, snabbt spridd av hans delegation.
Två dagar efter Venedig var Reagan vid Berlinmuren.
”Mr Gorbatschev, tear this wall down!”
Historiska ord.
Spontana?
Jag undrar vem som skrev dem åt honom.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Det som hände på kyrkogårdarna i helgen visar hur felaktig bilden av svenskar är
Aron Lund: Frågan är inte om – utan när nästa terrorattack mot Sverige sker
