Det har blivit populärt att byta namn: Makedonien har gjort det, Råsunda fotbollsstadion heter numera Strawberry Arena medan Bombay heter Mumbai, och alltsammans påminner mig om ett möte tillsammans med Stefan Heym för många år sedan. Muren hade fallit. Min första bok på tyska skulle presenteras och den berömde författaren hade generöst erbjudit sig att stötta gröngölingen med sin närvaro.
Det skulle han inte ha gjort. Jag var ingen. Alla kom för hans skull, stod och satt på varandra i Berlins fullpackade Literaturhaus, och efteråt ringlade en lång kö fram till den berömde före detta dissidenten och östtyske gurun där vi satt sida vid sida för att signera böcker.
Stefan Heym skrev och skrev och skrev mycket belåtet. Framför mig var tomt och bläcket i pennan torkade.
En ensam kille kom fram och frågade om Oslo var Sveriges huvudstad. Det var den inte. En på sitt sätt lyckad kväll, jag vill minnas en tidig höst, och efter den tog vi en taxi hem till honom på Rabindranath-Tagore-Strasse i Grünau. Fast hela tiden var det Stefan som teg, som inte sade ett ord, och hans tystnad var obehaglig. Det kändes som om jag hade förargat honom utan att jag förstod varför. Och han fortsatte att tiga.
Det gjorde honom bara ännu argare; kanske trodde han att jag ville göra mig lustig över hans fråga.
Plötsligt frågade han vad jag heter.
En märklig fråga.
Käre Stefan, sade jag mycket långsamt. Du är Stefan och jag är Richard.
Det förargade honom ännu mer. Kanske därför att jag lät som det var sagt till ett barn, tvärsäker på något som barn ingenting vet om.
Ja, jag vet, sade han, men familjenamnet! Familjenamnet! Jag vet att du här i Tyskland inte heter Schwarz, att ditt namn ingenting har med färgen att göra, men jag uttalar det varje gång som Swoorz fast det väl inte stämmer.
Nej, sade jag. Swoorz skulle jag kanske heta i Amerika. Men här är vi i Europa. Både du och jag är ju européer.
Där ser du! Vad heter du alltså? Vad tusan ska jag kalla dig?
På svenska låter det som Swatsch, sade jag. Swatsch. Om du vill komma ihåg det så tänk på Quatsch, tyska för nonsens eller dumheter. Det till och med rimmar. Swatsch, Quatsch.
Det gjorde honom bara ännu argare; kanske trodde han att jag ville göra mig lustig över hans fråga. Där satt vi bredvid varandra i höstmörkret och han teg igen. Länge satt vi så i taxin tills han i mörkret plötsligt nästan morrande sade: nåja, Schwarz får väl duga, så länge jag inte kallar dig Weiss.
Först flera år senare började jag fundera på varför Stefan den där gången blev så upprörd.
Kanske därför att vi har det mesta här i världen till låns. Vad skulle tillhöra oss? Utom tid och ett namn? Och namnet måste vi ta hand om: det är alltför lätt att förlora, har man otur kan namnet ersättas av ett nummer. Utan namn riskerar vi att bli ingenting alls värda – i ett sjukhus till att bli ett fall, i ett koncentrationsläger till just ett nummer; ett så kallat personnummer är en svensk uppfinning och även ett BankID är illavarslande. Namnlösa kan vi till och med förlora oss själva, som hos Homeros bli till Ingen.
Som vi vet slutade det mycket illa.
Stefan måste ha vetat vad han talade om: han hade ju inte fötts till världen som Stefan Heym utan som Helmut Flieg. Det var Adolf Hitlers nazister som tvingat honom att byta namn, inte av fri vilja, men för att som jude och socialist överleva. Som ung hade han tvingats fly från Tyskland och varje gång han lyckades skicka ett vykort hem till sin mamma visste hon att det inte var någon Stefan Heym som skickat de varma hälsningarna utan hennes Helmut Flieg. Sonen levde. Och när det efter kriget blev möjligt att byta tillbaka till sitt gamla, sitt ”äkta” namn, så gjorde han det inte.
Varför inte? Jag frågade aldrig. Kanske för säkerhets skull? Det kunde ju hända igen.
I dag heter Karl-Marx-Stadt åter Chemnitz därför att kommunismen är borta och de som bor här ville ha det gamla namnet tillbaka.
Nazisterna kunde komma tillbaka. Eller kanske därför att alltför mycket av Helmut Fliegs värld gått under och med den också Helmut Flieg.
Alltså fortsatte han att heta Stefan Heym.
Första gången jag var i Chemnitz var han redan död. Första gången? Riktigt sant var det inte: i Karl-Marx-Stadt hade jag varit många gånger, på den tiden stadens namn eftersom här var öster om muren, inte väster. Denna del av Tyskland hette då fortfarande DDR och såg sig själv som den ”antifascistiska skyddsvallen”.
Med namnet Chemnitz var staden en gång ett industriellt centrum och en av de rikaste i Tyskland. Fast av det märktes ingenting i Karl-Marx-stadt, inte ens i berömda lokaler som blivit kvar från förr där en sömnig stämning rådde av tröstlös söndagseftermiddag. Utan att känna varandra hade människorna fösts samman vid bord där de satt och teg ungefär som den mur som stängde in dem.
I dag heter Karl-Marx-Stadt åter Chemnitz därför att kommunismen är borta och de som bor här ville ha det gamla namnet tillbaka. Stefan Heym, en gång Helmut Flieg, har i staden givit namn till ett stort internationellt litteraturpris och barndomshemmet är i dag ett museum.
Allt för att minnas honom.
Jag går runt i centrum och kan på kort tid övertyga mig om att det är samma fula och nerslitna stad som när den hette Karl-Marx-Stadt. Egentligen märkligt. Men jag är säker på att en gammal Chemnitzbo som Stefan Heym skulle ha varit nöjd trots att han inte längre heter Helmut Flieg.
