Att Donald Trumps närmaste män diskuterat ”hemliga krigsplaner” inför vad som visat sig vara öppen ridå upprör världen.
Mig med – naivitet och arrogant slarv. Farligt. Och vilken vulgaritet. Genast har Trump bagatelliserat vad som hänt, som vore denna amatörmässiga skandal inte djupare än vad världen redan chockats av.
Känslig information får inte delas hur som helst. Inte med vem som helst. Redan risken kan leda i fördärvet och måste förhindras.
Hela yrkeslivet rapporterade jag från Europas kommunistiska polisstater; så gott det nu gick där det mesta var dolt och det först gällde att skydda dem som hjälpte mig, från Václav Havel bort till någon modig herr Müller. Deras information – och dem – ville den ”andra sidan” spåra och slå ner på.
Det satte sina spår. Ibland som överdriven försiktighet, påminnande om självcensur. Andra lär jag aldrig bli av med: diverse mardrömmar eller nojiga reflexer som att på krogen alltid sitta utan någon bakom ryggen och med örnkoll på vem som kommer och går.
Varje vägg eller blomkruka gömmer en mikrofon, en dold kamera tar mitt foto eller karln som sitter där och ser ut att läsa tidningen håller egentligen ett öga på mig.
Telefonen?
Använd bara till den mest oförargliga information. När folk numera talar skatter eller kärleksliv i luren blir jag nervös, som hade de glömt att fienden lyssnar med för att göra (miss-)bruk av vad som inte är avsett för dem.
Fast jag har förstås fel. Ingen har glömt vad de inte ens verkar kunna föreställa sig.
Vad polisen under drygt tre årtionden i åtta (8) stater luskat ut om vad jag hade för mig finns noga dokumenterat och efter kommunismens fall ibland också tillgängligt. Min akt (512 sidor) i vad som var DDR är den enda jag brytt mig om att kontrollera.
Varför inte fler?
Den östtyska akten visar att polispapper mest består av banaliteter. Intetsägande avlyssningsprotokoll, suddiga foton, den omedelbara närhetens angivare dolda i namnchiffer (tämligen ointressant; nästan alltid visste jag ändå vilka de var). Ofta handlar dessa hemliga rapporter – mina var inte hemliga och fanns i tidningen – om förmodanden eller rena lögner. Medvetet görs jag farligare än jag någonsin var: ett bekvämt sätt för polisen att fylla planen och skaffa sig ännu fler spioner och medaljer.
Varför skulle jag bekymra mig om sådan makulatur?
Oansvarigt, menar förargade östeuropeiska vänner. Hur kan du veta vad som står i polisakter du inte läst? En dag är du död medan polisen snickrat till din biografi, falsk eller betydelselös, som kommer att överleva dig trots att du uppför dig som om den aldrig funnits. Men den finns. Och du kommer inte längre att kunna rätta till den.
Inget dåligt argument.
Falska uppgifter och rutiner bortom vår kontroll finns alltid där och underminerar våra liv. Eller hela samhällen – och nu är också vi där.
Den smittsamma sjukdomen ”spionitis” hade drabbat mig med återhållsamhet, överdriven anpassning och misstänksamhet som symptom, något som passade polisen bättre än mig.
Sedan Rysslands angrepp på Ukraina, neutralitetspolitiken övergivits och president Trump hotar att dra tänderna ur Nato, har Sverige upptäckt att den ”andra sidan” redan finns här mitt ibland oss. I hemlighet arbetar främmande makt på att medvetet kunna manipulera och paralysera, till och med förtrycka oss.
”Sådant händer inte här” gäller inte längre.
Med ens har vi insett att Sverige, vad vi än anser om saken, betraktas som en del av Rysslands säkerhetszon och att vi fredsskadade svenskar länge och mycket aningslöst lyckats förtränga det alltför uppenbara.
Denna svenska aningslöshet och förträngning störde redan på den tid jag hade mer erfarenheter från Östeuropa än hemlandet. Då räckte de knappast till djupare insikt: skillnaden mellan det demokratiska Sverige och de realsocialistiska Östeuropa var gudskelov för stor, som att jämföra äpplen med päron.
Och i Östeuropa kunde jag ganska snart räkna ut att alla mina mått och steg var problematiska. Polisen saknade kompetens och resurser till en effektiv övervakning av mig. Den var tafatt, sällan på plats, så att dess kanske främsta trumf var min försiktighet: att jag ändå uppträdde som om den var allsmäktig för att skydda mina källor och mig.
Den smittsamma sjukdomen ”spionitis” hade drabbat mig med återhållsamhet, överdriven anpassning och misstänksamhet som symptom, något som passade polisen bättre än mig. Nersmittad riskerade jag ju att spela med: att förvandlas till ett instrument i polisverksamheten, bättre på förgiftning än kontroll.
Det är hög tid att Sverige nu vaknar upp trots att det sker nymornat. Allt blir plötsligt till säkerhetsrisker som kan spela fienden i händerna: inga beredskapslager, dåliga vägar, tåg som inte går i tid, störda el- och it-tjänster, pass som delas ut som valsedlar, kontanter som avskaffas medan Putin gnuggar händerna och räknar om det i förlorade pansardivisioner.
Ändå får vi inte glömma att skärpt vaksamhet måste avvägas mot hysteri. Inte heller att vi inget fått veta om den hemliga amerikanska gruppchatten om inte ett sagolikt misstag hade låtit en erfaren journalist vara där.
Han heter Jeffrey Goldberg och gjorde vad en sådan ska göra: han skrev om mötet. Bara fakta. Ingenting annat. Fakta talar för sig, hette det förr.
Frågan är bara om det numera räcker.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Bråket om det groteska porträttet ger den sanna bilden av Donald Trump
Amanda Sokolnicki: Den här gången får inte regeringen krypa för Erdogan – frige Joakim Medin
