Vladimir Putin blir 73 i höst, en ålder då man sannolikt inte har långt kvar. Särskilt inte den som de senaste 25 åren härskat över världens till ytan överlägset största land.
Det tar på krafterna.
Dock ser han för sina år bra ut. I fysisk form, sportig, medicinskt ompysslad, förefallande frisk trots ideliga rykten om motsatsen. Och galen är han inte; inte mer än du och jag.
Däremot är han en diktator: formad av KGB med dess lögner, spioneri och kriminella metoder, och tidigt klar över att Sovjetunionens fall var förra seklets största katastrof. Fast med kommunismen har det inget att göra, däremot imperiet: dess länge pågående sönderfall har gått in i en akut fas, och Putin har insett att om Ukraina går sin egen väg finns inte längre något imperium och andra kan uppmuntras att följa efter.
Finis Russia.
I för sig ingenting märkligt. Många stora, små, några långt mäktigare imperier har i Europas långa historia gått samma väg. Inga finns kvar. Ryssland är det sista. Men en desperat Putin – en desperation nödtorftigt dold av hans polisiära outgrundlighet – är besatt av att med ett förstörande krig ”rädda” sitt imperium. Hans egna dagar må vara räknade, men inte historiens; och i dess annaler vill han ta plats vid sidan av odödliga som Ivan den förskräcklige, Katarina den stora och Peter den store.
Med rätta uppfattades kommunismens fall som en triumf för frihet och demokrati
Som en blixt från klar himmel kommer det inte. I åratal varnade Putin för att Natos expansion österut måste avslutas och rullas tillbaka, hela den europeiska säkerhetsordningen göras om. Lyssnade väst? Knappast: med rätta uppfattades kommunismens fall som en triumf för frihet och demokrati, samtidigt som trycket från befriade östeuropeiska stater att slå vakt om dem var stort.
Ingen tog Ryssland på allvar.
Varför skulle man? Snart skulle ju även Ryssland nästan automatiskt demokratiseras och integreras i den liberala världsordningen. Varför plötsligt riva upp och göra om? I stället ignorerades Putin. Ingen ville i väst veta att vad som där uppfattades som historiens slut à la Fukuyama av Putin sågs som ett direkt hot mot både hans diktatur och det ”eviga Ryssland”.
Kunde man ha handlat annorlunda?
De röster som förespråkade en annan kurs, kloka eller naiva, var ytterst få och svaga. Bara i Tyskland med sin speciella ödesgemenskap med Ryssland fanns en mindre opinion som ville ”förstå” Putin, men snabbt gjorde sig omöjlig när den blandade ihop frånvaron av demokrati och legitima ryska intressen.
Vad hör då till Putins imperium?
Målen är storvulna, men inte konkreta. Serbien fungerar ofta som ett ryskt imperium i Liliputminatyr och Serbien är överallt där en serbisk grav finns; jag har i Sarajevo sett likkistor bli uppgrävda och medtagna när serber flydde från Bosnien till Serbien.
Och Kosovo är sedan länge deras Ukraina.
Hör till Putins imperium allt där en minoritet ryssar bor? Eller, ännu vagare, avgör språket? På vilket språk svär de unga i Litauen? Enligt vetenskapen huvudsakligen på ryska, ett språk 80 procent av befolkningen fortfarande 35 år efter befrielsen skulle förstå. Eller bestäms imperiet av så kallade säkerhetsintressen?
Vi européer vet bara att alla sådana krav att rita om geografin och kartan i huvudet är fullkomligt oacceptabla.
Men tärningen är redan kastad. Putin har gått över Rubicon och hans krig har enbart en växel: framåt. Vapenvila, förhandlingar och fred utan total rysk seger är helt oförenliga med vad historieboken kräver av honom. Kan det fungera? Putin är samtidigt svag, hans förödande krig handlar paradoxalt mer om defensiv än offensiv.
Det ger oss två ”imperier” i nedgång som över huvudet på det uträknade Europa vill reglera sina återtåg, det ena genom att dra sig ur, det andra genom att bita sig fast i Europa
Många ur den unga eliten lämnade i panik landet när det bröt ut, pengar och resurser tryter i vad som redan är en krigsekonomi, Kina flåsar honom i nacken; och massmobilisera vågar Putin inte, kan bara med stora summor och tvång rekrytera outbildad kanonmat från den utfattiga landsbygden. De stora städernas befolkning är som bäst likgiltig: eller godtar kriget så länge man inte själv tvingas ha med det att göra.
Så ser inte oövervinnlig styrka ut, och den ende som kan syna den är Donald Trump. Det ger oss två ”imperier” i nedgång som över huvudet på det uträknade Europa vill reglera sina återtåg, det ena genom att dra sig ur, det andra genom att bita sig fast i Europa.
Men för Trump är Kina allt och Putin skulle kunna köpas över i stället för att som nu sakta bli uppätet av Kina. Enbart Trump kan sätta press på Putin så att i namn av världskrigets två segerherrar ett slags paket av överenskommelser skapas, ett mycket realpolitiskt, bräckligt modus vivendi.
Dock ser det inte så ut: politik är inte fastigheter, allt kan inte köpas och säljas, medan Trumps personliga kontakter är överskattade. Han kan därför verka impotent, alltför mycket Taco – ”Trump fegar alltid ur” – och gjorde det redan med Nordkorea: landet skulle köpas fritt från kärnvapen som förstås inte var till salu. I dag uppför sig Trump som om landet aldrig funnits. Fast kärnvapnen finns kvar.
Och Ukraina? En bonde på brädet medan Putin dagdrömmer om att förvandla den till en drottning, Trump om att billigt kunna offra den. Och Europa? Larmar och gör sig till. Ett Europa som är som Bill eller Bull utan katten Måns.
Vi andra gör vad vi kan. Må Vår Herre hålla sin hand över Ukraina och vår demokrati.
Läs mer:
Lars Calmfors: Ett nytt expertråd skulle kunna skapa bättre balans mellan olika branschers löner
DN:s ledarredaktion: Ryktena om Europas svaghet är kraftigt överdrivna