Roman
Fritiof Ajvide
”Våldet under huden”
Bookmark förlag, 297 sidor
Allt börjar med en dedikation till den mördade rapparen Einár. Det är logiskt. När 28-årige Fritiof Ajvide författardebuterar är det med svensk gangsterrap som tydligt soundtrack; ett litterärt försök att hylla musikgenren som betytt så mycket för honom själv och för andra.
Men ”Våldet under huden” är också en berättelse om vänskap och psykisk ohälsa. Och om gängkriminalitet. Och våld. Och en massa annat. Fritiof Ajvide planterar nämligen mängder av frön, men utan att det ger resultat. Det här är en roman där idén trumfar utförandet, och spretigheten blir ett problem snarare än en styrka.
Huvudpersonen kallas kort och gott för S. Juristson med en historia av missbruk och egna demoner, som längtar efter ett liv med ”lyrik och estetik sammanblandade i gatulogik”. Genom att bli blodsbroder med den depressive och patosdrivne gängledaren J tar han snabbspåret upp i hierarkierna. Samtidigt försöker han att slå sig fri från minnena av fantomen L – en destruktiv relation i det förflutna – och undrar hur det går för rapvideon som han lagt ut på Youtube.
Men nej, tyvärr känns ”Våldet under huden” inte riktigt färdig. Det språkliga haltar, inte för att prosan inspirerats av hiphop, utan för att den till skillnad från riktigt bra raptexter präglas av yxiga formuleringar och underliga piruetter. Att S både i dialog och som berättarjag envisas med att rimma är ett tjatigt grepp. Vänskapsrelationen med J är innerligt rörande men klyschigt gestaltad, och bombastiska beskrivningar paras med förnumstigt redovisande: ”Så många kvällar skulle tillbringas i grabbarnas sällskap. Så många konjaksglas sänkas arm i arm och så många råa skratt delas.”
Fritiof Ajvide tycks ha fått fria tyglar att göra lite vad som fallit honom in, kapitel heter saker som ”Lyriken i våld 2” och består till större delen av intetsägande fluff (”L skrattar, och smeker mig över kinden. Ristar in poesi i varje beståndsdel av min kropp). Här och där dyker det upp faktaupplysningar om polisskjutningar. De skulle absolut kunna ha sin plats, men skapar i sammanhanget en märklig dissonans. Liksom när S lägger ut texten om hur kultursidorna bevakat gangsterrappen som konstform.
Som bäst är Ajvide när han stannar i det konkreta, utan att övertydligt förklara hur saker känns eller upplevs. I slagsmålet på Järvafältet, i attacken mot den rivaliserande gängledaren. I Mario Kartturneringen med vännerna. Sådana scener framstår som intensifierade andrum.
Men trehundra sidor – plus fyra av enbart tackande – är ändå att ta i.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
