Rivigt om samhällsomstörtande barn som värnar om den tilltufsade staden

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Serietecknaren Fabian Göranson är tillbaka med en ny bildroman för mellanåldersläsaren. I uppföljaren till hans Augustprisvinnande ”Klara. Tvättbjörnarnas stad” från 2025 hettar det till ordentligt för den frihetstörstande flickan Klara och hennes gatusmarta vänner i tvättbjörnarnas gäng.

Den skurkaktiga Doktor Nuragen, ledare för teknokraterna och därtill hjärnan bakom den våldsamma stadsomvandlingen och rivningshysterin som sveper in över staden, har nu satt sin plan i verket. Grävskoporna drar fram som hungriga, jättelika urtidsdjur mellan de charmigt smala och sjaviga gränderna i Göransons historiska äventyrsberättelse.

Allt medan rivningarna gör så väl handlare som små ungar i tvättbjörnsdräkter hemlösa. Så klart måste någonting göras.

Med hjälp av vännen Perri och den gulliga nykomlingen Lilla Skräp bestämmer sig Klara för att sabotera Doktor Nuragens grävmaskiner och – i förlängningen – hans planer på en ny sorts samhälle. Ett där ”känslomässigt elände” ska byggas bort och där rationellt och rätlinjigt är lika med bra.

Att mycket står på spel förstår man, inte minst i det omsorgsfulla bildarbetet. Göranson bygger sin intrig på kontraster mellan livfulla stadsmiljöer och kala nybyggen, mellan en vackert fallande nysnö och deppigt grå rasmassor. ”Staden hade varit som en trygg famn av sten och trä. Nu hade den förvandlats till en mörk skog full av rovdjur i grå rockar”, skriver Göranson, när kampen hårdnar.

Hans Stockholm är en tilltufsad, svunnen men romantisk plats. En där gatumusikanter sjunger om stormar och drunknade sjömän och där tidningsförsäljaren ropar ut nyheter om filmstjärnor, kungar och krig. Det myllrar och levs, käkas korv och röks cigarrer.

I Göransons bildberättande finns ekon av allt från ”Tintin”, ”Fantomen” och Jan Lööf, men också en närmast filmisk kärlek till det vilda, potentiellt samhällsomstörtande i att vara barn och att välja att gå sin egen väg. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, tycks han framhärda i mellan raderna. Fram träder en lagom uppviglande berättelse om motstånd och kraften i att vara många.

När dammet väl lagt sig anar man att den slutliga striden ännu väntar.

Läs mer: Fabian Göranson inleder en klassisk äventyrsberättelse i ett murrigt stadslandskap