Dramakomedi
”Ezra”
Regi: Tony Goldwyn.
Manus: Tony Spiridakis. I rollerna: Bobby Cannavale, William A Fitzgerald Robert De Niro, Rose Byrne, m fl. Längd: 1 tim, 41 min (7 år). Språk: engelska. Biopremiär.
”Jag önskar att läkarna kunde ha sagt som det är. Autistiska barn gör vad fan de vill”.
Den sorgsna och aggressiva stå upp-komikern Max (Bobby Cannavale) drar skratt genom att berätta om sitt liv som far till en autistisk, utagerande, men naturligtvis bedårande lillgammal pojke i späda tonåren (William A Fitzgerald) .
Själv skrattar Max desto mindre. Han är ofrivilligt separerad från sin fru (Rose Byrne). Han gråter när han ligger med andra kvinnor och han bor hemma hos sin buttra pappa (Robert De Niro), som lagar hans frukost och läxar upp honom.
När Ezra tvångsförflyttas till en specialskola och börjar gå på medicin blir Max desperat, kidnappar sonen och kör iväg honom genom USA. Fru och far följer efter och polisen är dem på spåren, men Max lugnar sin son: Livet är så här rörigt och skitigt ibland och det är ok.
De brännande aktuella frågorna är många i den här dramakomedin. Hur hanterar man ett barn med särskilda behov? Ska de gå i en särskild skola eller ska de leva på samma villkor som andra? Ska alla medicinera bort sina besvärligare sidor eller får man vara knäpp och ändå vara med och leka? Har mammor alltid rätt eller är fadersinstinkter också värda något? Är all lufsig maskulinitet toxisk?
Film är ett perfekt medium för att ta upp och hantera alla förvirrade känslor som uppstår när världen är stadd i hastig transformation och Bobby Cannavales stora, mörka ögon är till brädden fyllda av sorg över ett svunnet nittonhundratal. Han får ofta spela en stor, charmig drummel med ett otidsenligt patos (Det är ingen slump att den tv-serie han har huvudrollen i heter ”Vinyl”); det slags karl som kvinnor älskade att ta hand om fram till ungefär 1999 och som fortfarande inte har kommit över att de numer har annat att göra.
Filmen är döpt efter sonen, men det är pappan som vill bli älskad för sina ädla handlingar. Till skillnad från den berömda åttiotalsfilmen ”Rain man” där Tom Cruise kidnappar sin autistiska storebror spelad av Dustin Hoffman och åker bil med honom i USA (lustigt sammanträffande) men gör det av genuint egoistiska skäl. Han vill helt enkelt åt hans arv.
Hur mycket man än kan kritisera den filmen för att mytologisera personer på spektrat så lyckades den få fram att det var lillebror som förändrades och lärde sig något. I ”Ezra” är det omgivningen; fru, pappa, agent och till och med den späda tonåringen Ezra, som ska förändras så att Max kan förbli samma charmiga luns med bristande impulskontroll från första scen till sista.
Cannavales rollfigur vädjar om något så otidsenligt som förlåtelse och det hade man väl kunnat ge honom om inte dialogen hade varit så platt. Bara en mästare som De Niro får den då och då att lyfta. Visuellt är det inte heller någon fest. Men framför allt skulle det ha varit kul om alla hade fått bli knäppa och sluppit anpassa sig efter regler: Fruar, agenter, söner och fäder. Inte bara stackars Max.
Se mer. Tre andra filmer med Bobby Cannavale: ”Ant-man” (2015), ”The irishman” (2019), ”Blonde” (2022).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Kerstin Gezelius
