Idrottsplatsen, Budy.
Favoriterna Lozovas strajpade buss står på parkeringen, i gulsvarta färger. Spelarna i FC Kupjansk blänger på den moderna bussen på sin väg mot omklädningsrummet.
Därinne drar de på sig sina slitna ljusblå matchtröjor med kommunens symbol på bröstet: Ett gulligt murmeldjur.
Ha nu inte för stor respekt, uppmanar tränaren. Visst, Lozova är tvåa i serien, och visst, på topp har de en gammal stjärna som öst in mål i landslaget och i storlaget Sjachtar Donetsk.
– Men ni ska inte tro att ni är sämre än de här Lozova-killarna. Gå ut där nu och kör!
Språket som tränaren pratar är surzjyk, en blandning av ukrainska och ryska som ofta talas här nära gränsen till Ryssland. Men klyschorna är evigt internationella. Det är till och med nån som säger ”bollen är rund”.
En grånad allt-i-allo i träningsoverall, Nikita, sticker in huvudet och säger att en sponsor lämnat pinnglassar i frysen som spelarna kan ta efter matchen.
Matchnerver, peptalk, klapprande dobbskor. Bortsett från språket kunde det vara vilken seriematch som helst på en svensk idrottsplats.
Men under ytan är det inte mycket som är normalt med den här matchen i regionalserien i Charkivs län, nära ryska gränsen.
Att matchen alls spelas är smått otroligt. Ryska glidbomber och attackdrönare angriper den här delen av Ukraina dagligen. Ett flyglarm hörs på avstånd och en rökpelare stiger mot horisonten några kilometer från arenan. Några åskådare diskuterar:
– Kan det vara en glidbomb? En raket?
– Kan vara skogsbrand också. Det är torrt nu.
Spelarna som springer ut på planen har passerat vägspärrar med beväpnade soldater för att komma hit. Flera lagkamrater saknas, de är i militären. Bara de senaste veckorna har Kupjansk tappat sin lagledare och en av sina nyckelspelare.
– De blev tvångsmobiliserade, fångade av rekryterare ute på stan och skickade på militär utbildning, säger Denys Tsyba, lagkapten i Kupjansk.
Hans lag är hemmalag på papperet.
Men det var längesedan det gick att spela fotboll i Kupjansk.
Spartak-stadion, Kupjansk.
Ett ständigt ryskt bombardemang av bomber, artilleri och kamikazedrönare håller på att förvandla frontstaden Kupjansk till en grushög. Men i centrum står fortfarande Spartak-stadion, stolt hemmaarena åt stadens lag.
Och Nikolaj Sjapka, fotbollsstadions mustaschprydde vaktmästare, fortsätter gå till jobbet. Han vattnar gräset och är nöjd över hur mattan har hämtat sig sedan förra året, då en rysk robot slog upp en krater inte långt från mittcirkeln.
– Jag har fyllt igen hålet och sått nytt gräs. Planen är fin nu, titta.
Men ingen spelar fotboll här?
– Nej. Inte på två år. Kanske att några soldater har spelat här, någon gång.
Fronten ligger bara sex kilometer från fotbollsarenan, på andra sidan Oskilfloden utanför stan. Det smäller och mullrar konstant, men vaktmästaren verkar ha vant sig. Han är en av få som fortfarande bor kvar i Kupjansk.
I fredstid bor 27 000 invånare här. Nu finns bara 3 500 kvar, mest gamlingar och fattiga som inte har någonstans att åka. De flesta, som fotbollsspelarna, har flytt till storstaden Charkiv.
Den som kör genom stan undrar var de 3 500 ens kan bo. De hus som ännu står saknar fönster – rutorna har krossats av tryckvågor från explosioner. Parkerar gör man under trädkronor, så att inte ryska drönare med kameror ska få korn på bilen och släppa en sprängladdning.
Fälten ute vid stadsgränsen brinner, elden sprider sig snabbt i de varma höstvindarna. I en kort paus i släckningsarbetet berättar svettiga brandmän att eldsvådan antingen startade med en rysk robot som landat någonstans – eller så var det en ryssvänlig sabotör som tuttade på.
Kupjansk ockuperades av ryska styrkor i februari 2022. Efter sju månader befriade ukrainsk militär staden – men hösten 2024 närmar sig ryssarna igen.
På den öde Spartak-stadion får vaktmästaren Nikolaj sällskap. Antonina Metansina och Svetlana Ivansjenko kommer vandrande längs planen med varsin kratta i handen.
De är pensionärer, men får en slant av kommunen för att hålla fint i parkerna när beskjutningen inte är alltför svår. Nätterna är läskiga, säger de, när mörkret fylls av explosioner.
– Det var en så fin stad, en gång, suckar Antonina Metansina.
Det kan det bli igen, menar Nikolaj Sjapka, och går ut på gräsmattan för att justera sprinklern. Bakom sig har han de raserade resterna av åskådarläktaren – en rysk robot förstörde den.
Vaktmästaren hoppas att fotbollsspelarna i FC Kupjansk kan komma tillbaka snart.
– Vi ska bara laga läktaren också.
Idrottsplatsen, Budy.
Matchen börjar anständigt för FC Kupjansk, med ett par fina anfall under första kvarten. Men snart tar Lozova över.
Efter tre snabba mål jublar den gulsvarta bänken, medan Kupjansk tränare är i upplösningstillstånd. När lagkaptenen Denys Tsyba väljer att dribbla i ett pressat läge far tränaren upp:
– Tsyba! Varför i helvete dribblar du där!
Lagkaptenen vänder sig mot tränaren, lika arg:
– Sluta skrika på mig, för fan!
I paus står det 4–1 till Lozova. Tränaren och lagkaptenen sluter ordlöst fred, smäller handflatorna mot varandra.
Kupjansks borgmästare Andrij Besedin står vid sidlinjen, inte alltför nedslagen.
– Det är jätteviktigt för Kupjansk att fotbollen fortsätter, att livet fortsätter trots allt. Vi har soldater vid fronten som noga följer hur det går för deras lag i serien.
Andrij Besedin kommer inte själv från Kupjansk. Han utsågs hösten 2022 av militären att styra staden, när staden just befriats från rysk ockupation. Den tidigare borgmästaren hade samarbetat med ockupanterna och flytt till Ryssland.
DN träffade Andrij Besedin i det nybefriade Kupjansk då, hösten 2022, när han just fått jobbet. Den färske borgmästarens skepsis mot staden han skulle styra märktes tydligt. Han klagade på att skyltarna i Kupjansk i många år varit på ryska och inte på ukrainska.
Två år senare har den motvillige borgmästaren förvandlats till en lokalpatriot som känner alla spelarna i laget. När kaptenen Denys Tsyba en kvart före matchens slut får en muskelbristning skrattar borgmästaren:
– Denys fejkar! Han vill bara komma av planen för att få en öl.
När kaptenen haltar av planen kramar borgmästaren om honom.
– Nu får du din öl!
I andra halvlek rätar FC Kupjansk upp skeppet något. Förlusten skrivs till 2–6. Borgmästaren berättar att han ibland tittar in på Spartak-stadion i Kupjansk för att hälsa på den strävsamma trion Nikolaj, Antonina och Svetlana.
– Planen är fin. Det är deras förtjänst.
Att bry sig om fotboll mitt i kriget kan verka vansinnigt. Men för spelare och fans är fotbollen snarast ett sätt att inte bli vansinnig. Alla vet att det ser illa ut för Kupjansk. Ryssarna närmar sig och kommunhuset är totalt sönderskjutet.
Men det finns en vardag även mitt i det ohyggliga. Det är en anledning till att Charkivs regionalserie har kommit i gång igen, efter två säsongers uppehåll.
– Vi behöver fotbollen för att tänka på något annat en stund, säger lagkaptenen Denys Tsyba.
Innan vi lämnar Budy frågar jag borgmästaren: När tror du att laget kan spela hemmamatch på Spartak-stadion i Kupjansk igen?
– Nästa år, svarar han snabbt.
Så tystnar han, tankfull. Fotbollsfrågan jag ställt är förrädisk. Egentligen frågar jag ju: Hur kommer det att gå i kriget?
Hittills har Ukraina klarat att hejda invasionsstyrkorna från att avancera ännu mer tack vare enorma uppoffringar, krigslist – och stort stöd från USA och västvärlden.
Just nu följer många ukrainare höstens USA-val. Donald Trump skryter om sina goda relationer till Putin, vad händer om han vinner? Eller Kamala Harris – vem vet om hon vill fortsätta Bidens Ukrainapolitik?
När borgmästaren öppnar munnen igen vill han nyansera sitt svar:
– Förhoppningsvis kan vi spela fotboll i Kupjansk nästa år.
Fakta.Ukrainsk fotboll under kriget
Fotboll är Ukrainas populäraste sport och landslaget är rankat 24:a i världen (Sverige har plats 28). Landet har fostrat storspelare som Andrij Sjevtjenko (Dynamo Kiev, AC Milan och Chelsea) och Oleksandr Zintjenko (först i Sjachtar Donetsk, nu i Arsenal).
Sedan 2014, när den ryska invasionen av Ukraina inleddes, har kriget påverkat fotbollen negativt. Storlaget Sjachtar Donetsk har tvingats flytta från sin hemstad som sedan 2014 är under rysk ockupation. Donetsk spelar numera sina hemmamatcher i Lviv och Kiev.
Sedan februari 2022, då Ryssland inledde sin fullskaliga invasion, har hundratals idrottsanläggningar förstörts i ryska attacker.
Ukrainas högsta serie ”Premjer-liha” kom aldrig i gång under våren 2022 på grund av kriget. Men i augusti 2022, när Ukraina tryckt tillbaka invasionsstyrkorna, smög högstaligan i gång igen.
Regerande mästare är Sjachtar Donetsk. Dynamo Kiev toppar ligan sju omgångar in i säsongen 2024–25. Bägge lagen har kvalificerat sig för Europaspel, men på grund av kriget spelar de sina hemmamatcher på lånade arenor i Polen.
Även Ukrainas landslag spelar sina hemmamatcher i Polen.