I den tidiga Frankfurtskolan, särskilt hos Erich Fromm, Herbert Marcuse och Theodor Adorno, rådde uppfattningen att moderniteten är behäftad med något grundläggande fel. Exakt vad – grundfrågan för deras ”kritiska teori” – var de inte överens om, men samfällt skilde de sig från senare generationers Frankfurtfilosofer som hade en mer optimistisk syn på moderniteten.
Med de yngre generationerna blev det kritiska elementet i den kritiska teorin allt otydligare. Inte minst märktes detta i deras vittfamnande begrepp tänkta att ringa in ungefär allt som behövs för att samhället ska fungera väl. För Jürgen Habermas var det ”kommunikativt handlande” och för Axel Honneth ”erkännande” – begrepp som både lär ha fascinerat och förvirrat gällande vad som bör göras.
När ytterligare ett megabegrepp för snart tio år sedan presenterades av sociologen Hartmut Rosa hade jag tröttnat på tyska skrivbordsprodukter och var därför sen på bollen. Mitt intresse väcktes när teologerna Patrik Hagman och Joel Halldorf i sin podd introducerade Rosa för en svensk publik och jag läste ”Det vi inte kan råda över” (2020).
Denna korta bok fungerar fortfarande som den enklaste introduktionen till Rosas verk. Här sammanfattar han sitt försök till en ”världsrelateringens sociologi” vars historiska utgångspunkt är att det moderna samhället ”stabiliseras dynamiskt”. Det innebär i huvudsak att produktion och konsumtion kvantitativt måste accelerera för att samhället ska förbli intakt. Som mänsklighet springer vi således allt snabbare trots att målet är att förbli på samma plats – ett ”frenetiskt stillastående” – vilket hade kunnat vara försvarligt om vi nu trivdes på denna plats. Rosas okontroversiella påstående är dock att vi inte alls trivs.
I kampen blir världen något som ska övervinnas varpå den sluter sig för oss
För att kunna accelerera måste den värld vi lever i nämligen göras ”förfogbar”, det vill säga analyseras, kontrolleras och nyttiggöras på sätt som världen inte alltid uppskattar. Livet framträder så som en serie aggressionspunkter, saker att tvinga igenom, avklara och hantera, vilket får till följd att vår vardag liknar en utdragen kamp. I kampen blir världen något som ska övervinnas varpå den sluter sig för oss. Vi förlorar kontakt, även med våra egna viljor och kroppar, och det vi mest önskar oss – dags för Rosas megabegrepp – infinner sig alltmer sällan: resonans.
För den som verkligen vill förstå vad Rosa menar med resonans har han i tysk anda skrivit en tegelsten i ämnet. Den utgör i dag hans magnum opus. I ”Resonanz” (2016) inleder Rosa sitt resonemang med att säga att resonans inte kan översättas till vad de flesta av oss skulle kalla ”lycka”. Enligt Rosa har lyckobegreppet nämligen anfrätts av förfogbarhetstvånget. Vi tänker vanligen att lycka är att ha olika saker – god hälsa, många vänner, glada barn, gott anseende, ett hus, en båt – och i enlighet med hur mycket av allt det som vi kan bocka av, skattar vi sedan vår livstillfredsställelse vilket gör lyckostudierna till dåliga mått på hur vi mår. Att ha allt detta är ju fullt förenligt med att vara avstängd, och det är just som motsats till avstängdheten – hos Karl Marx även känd som alienation, hos Max Weber som avförtrollning – som resonansen bör förstås.
Resonans är en upplevelse av kontakt. I denna kontakt upplever vi att världen ”anropar” och att något i oss svarar. Ibland kan svaret avläsas fysiskt som när huden knottrar sig eller tårar stiger i ögonen, men resonans innebär mer än att bli berörd. I den förvandlas både vi själva och vår upplevelse av världen på sätt som vi inte kan kontrollera. Resonansen är också oförfogbar i så måtto att vi inte kan framtvinga den. När vi som mest önskar att semesterresan, den romantiska middagen eller skogspromenaden ska öppna världen för oss är gensvaret som stummast. Resonansen kan inte pressas in i schemat, och i sitt motstånd mot all form av rationalisering undgår den kapitalismens varufiering.
Men är det verkligen nödvändigt med ytterligare en påminnelse om allt vi går miste om i kapitalismen?
Det kan låta abstrakt, men mestadels är Rosas framställning konkret. Visst bjuder han på tuggmotstånd, men han skriver också målande och exemplifierande, långt ifrån Habermas tunga prosa, med skönlitterära scenarier och situationsfenomenologier som vagt påminner om Adorno och ännu mer om risksociologen Ulrich Beck vars teorier också ligger nära Rosas.
Språkets tillgänglighet öppnar upp för invändningar. Framför allt tänjer Rosa ut sitt resonansbegrepp väl mycket med sina många exempel. Du äter frukost med dina barn i strålande gemenskap. Du spelar volleyboll efter jobbet och sugs in i lagandan. Du läser en bok och berörs av en fiktiv persons öde. Du klättrar upp för ett berg och känner lungor och själ expandera. Du hör en föreläsning och engageras av en idé som du tidigare inte kände till.
Är det rimligt att sammanfatta alla dessa upplevelser med ett enda begrepp? I så fall måste vi fråga vilka av våra starka sinnesintryck som inte bör kallas resonans.
I ”Late modernity in crisis” från 2023 anför den tyske sociologen Andreas Reckwitz följande exempel i diskussion med Rosa: Du befinner dig i Berliner Sportpalast och från talarstolen håller Joseph Goebbels sitt historiska tal som knappt hinner avslutas innan det dränks i ovationer. Anropet ger dig gåshud, du förvandlas på sätt som du inte kan kontrollera och du känner dig levande. Är även det exempel på resonans och ”det goda livet”?
Rosas svar är intressant. I stället för att välja det enkla och göra sitt begrepp värdeneutralt insisterar han på att ingen som lyssnade på talet i Sportpalast och eldades till att vilja utrota judar, homosexuella, kommunister och funktionshindrade, sanningsenligt skulle kunna säga ”för mig är det här det goda livet”. Här tillförs således ytterligare en dimension till resonansbegreppet, nämligen varseblivningen av att stå i kontakt med något gott.
Det viktigaste är förstås att skapa en ekonomi som inte är beroende av evig tillväxt
Möjligen gör Rosa det alltför svårt för sig på denna punkt och kanske hade det varit analytiskt rakare att infoga vad den svenske sociologen Christian Ståhl kallar ”mörk resonans”. Frågan blir annars när det politiska talet, som förstås kan översättas till andra genretyper och kontakter, är gott nog för att väcka resonans. Skulle det vara möjligt på ett Trump-rally? Eller på en moderatstämma? Eller en sossekongress? Kanske är svaret genomgående nej, och då bör Rosas teori kompletteras med läsning av Erich Fromm som mer intresserade sig för modernitetens många möjligheter till destruktiv hänryckning.
Hur det än må vara med dessa ting kommer man efter ett par decenniers konsumtion av denna typ av Zeitdiagnose till en punkt där man börjar fundera över dess mening. Rosas resonemang må roa och sociologiskt är hans utarbetande av en motsats till alienationen inget mindre än en bedrift. Men är det verkligen nödvändigt med ytterligare en påminnelse om allt vi går miste om i kapitalismen? Är inte upplevelsen av att något är jävligt fel tillräckligt etablerad?
I det avseendet har den kritiska teorin utvecklats och numera råder visst samförstånd om att det inte räcker att stanna vid negationen. Även om det inte tar så stor plats gör Rosa vad han kan för att skissera det som krävs för att livet ska bli något mer än en utdragen aggressionspunkt. Det viktigaste är förstås att skapa en ekonomi som inte är beroende av evig tillväxt. Snabbaste steget dit vore, enligt Rosa, att införa en garanterad basinkomst och därmed bygga ett materiellt fundament för att mänsklighetens livsmodus ska kunna svänga från kamp till trygghet.
Hur det ska gå till i ett samhälle där den ekonomiska makten sannolikt kommer mobilisera alla sina resurser för att förhindra att något sådant sker, ger Rosa tyvärr inget svar på. Likt de tidiga Frankfurtfilosoferna skänker han läsaren en akut insikt om att livet sådant det skulle kunna vara är långt borta, och en oförändrad okunskap om vad som i nästa steg bör göras för att närma sig det. Förhoppningsvis växer några av framtidens stjärntänkare fram ur detta svårfyllda hålrum som även Rosa lämnar till eftervärlden.
