Under århundraden försvårades europeisk bankverksamhet av något som i dag kan vara svårt att föreställa sig: förbudet mot ränta.
Kristna, judar och muslimer fördömde samfällt praktiken. Att ta ut ränta på lån var för såväl Aristoteles som Martin Luther samma sak som ocker. Det var att tjäna pengar på pengar – ett brott.
Inget litet brott heller. I Dantes gudomliga komedi är ockrarna den samhällsgrupp som hamnar längst ner i helvetet. Längre ner än mördarna, vilket Dante förklarar med att ockrare ofta har mage att låtsas som att det de gör är något bra.
Tiderna förändras.
I boken ”Skuldsatt” (Norstedts, 2024) berättar Lena Pettersson om Eva som under nittiotalskrisen tvingades sälja familjens hus med förlust. Efter exekutiv auktion stod hon och hennes man med en halv miljon i skulder och boräntor på långt över tio procent. Trots trettio år av enträget arbete, mängder av mjölredning i köttfärssåsen och så mycket havregrynsgröt att inte ens Lena Andersson skulle klaga, har skulden i dag växt till över tre miljoner. Eva gissar att de sammanlagt har betalat flera miljoner i ränta.
Eva tillhör den kvarts miljon ”överskuldsatta” svenskar som har haft skulder hos Kronofogden i minst fem år. De som hamnar i hennes situation löper nio gånger högre risk att drabbas av folksjukdomar som diabetes, hjärt/kärlsjukdomar, cancer och psykiska problem. Var femte överskuldsatt person har försökt ta sitt liv, och bland de som beviljas skuldsanering är dödligheten trettio gånger högre än för den jämnåriga befolkningen i övrigt.
Petterssons bok är en uppgörelse med program som ”Lyxfällan” där högbelånade framställs som impulsiva spenderare. Den bilden göder nutidens individualiserande syn på överskuldsättning, visar Pettersson. De vanligaste skälen till att människor tvingas betala ränta på ränta är sjukdom, skilsmässa och arbetslöshet.
Kronofogden kan till exempel driva hem pengar åt verksamheter som i andra länder administreras av maffian
Viktigast är dock att vår ekonomi i nuvarande skick är beroende av att individer och företag skuldsätter sig, och möjligen är det detta enkla faktum som gör dokumentären ”Skuldfeber” som nu sänds på SVT så omtumlande när den tar sig an det historiska fenomenet Stefan Ingves.
I dokumentären frågar filmmakarna Olof Berglind och Nathan Grossman om den tidigare riksbankschefen kan förstå att många som hamnat i skuldfällan är förbannade.
”Jo, men det är faktiskt frivilligt att låna”, svarar Ingves. ”Man måste inte låna.”
Efter att ha ”brutit ny mark” med fem år av minusränta i landet är svaret anmärkningsvärt. Sjutton år som riksbankschef innebär ett tungt ansvar för de galopperande bostadspriser som i växande grad tvingar människor till skuldsättning för att kunna bo.
Samtidigt ligger Ingves individualisering i linje med det närmast världsunika regelverk som Sverige har kring indrivning av skulder.
Svenskarna är ett av världens mest skuldsatta folk. Nästan hälften av hushållen har bolån, och sett till hushållens skulder i procent av bnp (91,1) hamnar Sverige på sjunde plats i den internationella rankningen. Varje år genomför Kronofogden drygt tvåtusen vräkningar – ungefär fyrtio i veckan. Kronofogden utmärker sig internationellt i det att myndigheten inte prövar om skulderna är giltiga eller rimliga. Kronofogden kan till exempel driva hem pengar åt verksamheter som i andra länder administreras av maffian. Det kan gälla olagliga verksamheter som spel på kredit, eller sådant som borde vara olagligt som snabblån. Enligt Finansinspektionen låg den genomsnittliga effektiva räntan för ett snabblån år 2022 på 819 procent. Det kan jämföras med den genomsnittliga ränta som maffian i 1960-talets New York krävde: 250 procent.
För ett aktiebolag behöver inte ens en miljardförlust vara något större problem. Staten stryker så gärna skulderna om verksamheten måste lägga ner
I Sverige finns sedan 1901 en ockerlag som säger att kreditgivare inte får utnyttja en persons trängda situation eller underläge för att ta ut oskäligt hög ränta. Den lagen tillämpas inte längre. I stället läggs desto mer resurser på att vrida de sista slantarna ur privatpersoner.
Sveriges ”näringslivsfrämjande” lagstiftning märks även i hur skuld betraktas när det kommer till belånade företag. Den som driver aktiebolag behöver exempelvis inte oroa sig. För ett aktiebolag behöver inte ens en miljardförlust vara något större problem. Staten stryker så gärna skulderna om verksamheten måste lägga ner. Att företagare erbjuds en nystart anses nämligen vara bra för tillväxten.
Hur hamnade vi här?
I Berglinds och Grossmans SVT-dokumentär hörs kritiker av skuld- och penningpolitiken som stundvis får det att låta som att den höga skuldsättningen grundar sig i ett gigantiskt misstag. Problembeskrivningarna antyder föreställningar om att kapitalismen skulle kunna vara stabil och rättvis om det inte var för bristande regelverk och centralbankernas urspårade expertstyre.
Men kapitalismen kommer aldrig vara ett stabilt system. Med den teknologiska bortrationaliseringen av arbetskraft pressas i dag löneandelen ner internationellt. En allt mindre andel av den växande kakan går till de som arbetar, ändå ska kakan ätas. Det dysfunktionella med att blåsa arbetarkollektivet är just detta: någon måste ju konsumera det växande överflödet. Om inkomsterna inte är tillräckligt höga för att efterfrågan ska möta utbudet ligger krisen runt hörnet.
Här blir skuldsättning en snabb och enkel lösning.
”Då hålls liksom hjulen i gång och det är egentligen det som är motivet till den penningpolitik och de här låga räntorna som vi har”, som Stefan Ingves säger i dokumentären.
Ändå är det svårt att inte undra över hur någon som Ingves ser på rimligheten i det system han så länge förvaltat. Har han någon som helst systemanalys?
Det verkar inte så. Att reflektera över för- och nackdelar med Riksbankens tvåprocentsmål verkar han sätta en ära i att undvika. Nürnbergförsvaret – ”det följer av ämbetet” – duger som svar på det mesta. Att inflationsmålets fader Thomas Franzén i dag säger att han mest höftade till med två procent när han på 1990-talet satt som vice riksbankschef, verkar inte göra någon skillnad. Ingves har sin riktlinje och om den leder till minusränta och en ohemul omfördelning från de som hyr till de som äger med tilltagande ojämlikhet och explosionsartad ökning av miljardärer, så är det blott ”skavanker” som nog jämnar ut sig med tiden.
Så varför injicerar inte Riksbanken sin skuldberoende patient med det lågränteknark som hon enligt läroböckerna redan borde ha fått?
Intervjuernas öppenhjärtiga ton måste betraktas som en journalistisk bedrift. Till exempel är Ingves närmast explicit med att det som en riksbankschef ägnar sig åt inte har med vetenskap att göra. ”Det handlar ju alltid om att berätta en berättelse”, säger han för att i nästa mening utnämna sig själv till ”ekonomisk sagofarbror”.
I en tid när inflationen för fjärde månaden i rad ligger under målet är detta värdefull information. Senast KPIF låg på 1,1 procent hade vi minusränta i Sverige. Nu ligger styrräntan på 3,25 procent. Då befann sig Sverige i en högkonjunktur. I dag tyngs ekonomin av lågkonjunktur och 8,5 procents arbetslöshet. Så varför injicerar inte Riksbanken sin skuldberoende patient med det lågränteknark som hon enligt läroböckerna redan borde ha fått?
Vad än vår nye sagofarbror säger om saken ska vi nog ta det med en god nypa salt.
På frågan om varför Riksbanken envisas med att skicka ut sina prognoser när de historiskt sett varit så uppåt väggarna, svarar Ingves: ”Därför att alternativet vore att säga att vi har ingen aning om någonting”.
Kanske vore det alternativet – att tala sanning – inte så dåligt trots allt. Om vi vill dämpa skuldfebern, och eventuellt rädda de många ockrare som riskerar falla ner i Dantes helveteskretsar, skulle det kunna vara en bra början.
Läs fler texter av Roland Paulsen till exempel:
För många skulle sex timmars arbetsdag inte göra någon skillnad
