Utifrån är det svårt att gissa vad som gömmer sig inne i mässhallen strax öster om Budapest centrum. Huset är stort och platt. Alldagligt.
Det som möter oss innanför dörrarna är motsatsen.
I hallen står ett 53 meter långt flygplan.
– Kan du testa att strypa henne lite längre? säger Ruben Östlund medan han stegar fram genom mittgången.
Skådespelaren Daniel Brühl, som precis tagit ett ordentligt strypgrepp på kollegan Lindsay Duncan, nickar och drar ena handen genom håret. Det är flottigt, och det är meningen. Hans rollfigur befinner sig mitt i en 22 timmar lång flygresa.
– Utforska ditt tempo, fortsätter regissören. Helvete, vad det här kommer att bli bra! Vi gör ett mästerverk!
Daniel Brühl försvinner in i planets ekonomiavdelning och gör sig redo för ännu en tagning. När dagen är slut har han strypt Lindsay Duncan minst 30 gånger.
Alla som jobbat med Ruben Östlund vet detta om honom: hans inspelningar är långa, hans tagningar många. Filmteamet kom till Budapest i slutet av januari och är inte klara förrän den 23 maj – 70 inspelningsdagar senare.
Det måste vara så, förklarar Ruben Östlund i en av pauserna, för att han ska kunna hitta precis rätt. Han tar scenen som vi precis fått se som ett exempel. Den kräver mycket eftersom den ska vara extrem, komisk och trovärdig på samma gång.
– Här ser vi en son som försöker strypa sin mamma. Det är både absurt och allvarligt.
Sonen, spelad av Daniel Brühl, heter Lars och är en av huvudpersonerna i Ruben Östlunds sjunde långfilm ”The entertainment system is down”. Han är på väg till Sydney från London tillsammans med sin brokiga familj – föräldrar, två barn från ett tidigare äktenskap, ny fru och bebis – när underhållningssystemet plötsligt kraschar. Det sätter i gång en förödande kedja händelser som bland annat involverar att hans fru upptäcker att han vänstrat och att han stryper sin egen mamma.
– Vi får se vad som händer i den här familjen när de inte har några skärmar som distraherar dem. När de måste spendera så mycket tid ihop att de nästan utvecklar en allergi mot varandra.
Hittills är Ruben Östlund nöjd med scenen, och med inspelningen i stort. I alla fall oftast. Det beror på dagsform: ena dagen känns allt fantastiskt, andra dagen åt helvete.
– Det är inte som att det blir enklare att göra film, konstaterar han. Ens egna krav ökar och ribban pushas uppåt hela tiden.
Han plockar fram ännu en sportjämförelse:
– Jag pratar med skådespelarna som att vi håller på med ett enda långt seriespel. Vissa scener är avgörande matcher, men alla är viktiga för att vi ska ta oss vidare. Min approach är att vi ska maxa varje dag, att alla ögonblick ska värderas högt.
Det har varit en särskild utmaning den här gången. I hans tidigare filmer har miljöombytena varit flera – skidbackar, lyxiga båtar, öde öar – och kunnat skapa dynamik. ”The entertainment system is down” utspelar sig i princip bara på ett flygplan. Det ställer höga krav, på varje bild såväl som på skådespelarna. När utrymmet är begränsat hamnar ansiktena i fokus. Det blir nästan som ett kammarspel, säger Ruben Östlund.
– Samtidigt är det 350 passagerare ombord, och vi har bestämt att planet ska vara fullt hela tiden, så det är alltid någon som lyssnar på karaktärerna. Det är en intressant social aspekt som de måste förhålla sig till.
Sedan det stora genombrottet med ”Turist” (2014) har Ruben Östlund blivit en eftertraktad regissör och manusförfattare, också internationellt. Även Guldpalmsbelönade ”The square” (2017) och ”Triangle of sadness” (2022) hade storstjärnor, men med ”The entertainment system is down” slår han något slags rekord. Förutom tyska Daniel Brühl syns här Kirsten Dunst, Keanu Reeves, Julie Delpy, Tobias Menzies och Nicholas Braun – för att nämna några.
– Jag tror att stjärnorna tycker att det är skitjobbigt att filma med mig, haha. Inspelningen är ansträngande. Men det är tillfredsställande när vi når dit vi vill. Då blir alla glada.
För att få det att se ut som att man stryper någon på riktigt ska man trycka uppåt, inte framåt, förklarar Daniel Brühl och visar med handen framför sig. Då ser det verkligt ut utan att det gör ont.
– Det här är den mest intensiva inspelningen jag gjort, fortsätter han när vi slagit oss ner i en gul soffa i en container som fungerar som tillfälligt kontor.
– Men jag kommer att sakna det när det är över.
Bredvid honom i soffan sitter Kirsten Dunst, som spelar hans fru. Hon nickar. Berättar att en dag ibland känns som en vecka. Ändå skiner hon upp när hon pratar om arbetet.
– Att Ruben gör så många tagningar är hans metod, och jag förstår den. Det handlar om precision, men också om frihet. När man har så mycket utrymme att misslyckas så gör man inte det, om du fattar? Det kan bli jobbigt, men när man kommit ut på andra sidan har det alltid hänt något intressant, säger hon.
– Men vi har verkligen blottat oss, emotionellt och fysiskt. Vi ser ju helt fruktansvärda ut! Röda, flottiga, helt osminkade.
Det här är inte första gången som Kirsten Dunst jobbar med en egensinnig europeisk regissör. 2011 spelade hon i Lars von Triers ”Melancholia”. När hon fick höra att Ruben Östlund skulle göra en film på ett flygplan blev hon nästan irriterad, eftersom hon antog att hon inte skulle bli påtänkt.
– Han är ett geni. Han talar mitt språk. Så det är klart att jag ville jobba med honom. Men jag tänkte bara: ”jaha, coolt, varför berättar du ens det här för mig? Han kommer så klart vilja ha någon europeisk skådespelerska.”
Ändå blev det till slut amerikanskan som fick rollen – men först efter flera provspelningar. Beskedet kom i form av ett sms som bara bestod av flygplansemojier.
– Jag kunde verkligen inte tro på det, jag ringde min man och bara grät.
Även Daniel Brühl, som tidigare jobbat med bland andra Quentin Tarantino i ”Inglourious basterds”, räknar Ruben Östlund som en av sina favoritregissörer, det har han gjort sedan ”Turist” hade premiär. Och han ser ett släktskap mellan den filmen och ”The entertainment system is down”: en emotionell intensitet, en särskild blick på relationer.
– I grunden är det en tragisk kärlekshistoria, säger han och nickar mot Kirsten Dunst.
– Vi spelar egentligen ett underbart par. Mitt i all galenskap finns det hopp.
Inspelningen startade i januari, men flygplanet anlände till mässhallen tidigare än så, redan under hösten. Inte fågelvägen, som man hade kunnat tro, utan packat i flera tunga lådor. Att sätta ihop det igen var som att lägga ett pussel, berättar filmens scenograf och produktionsdesigner Josefine Åsberg medan vi rör oss genom ekonomiavdelningens trånga gångar och tar oss vidare till cockpit, via business och första klass.
Hade de inte lyckats få tag i ett plan hade det kanske inte blivit någon film. Grundidén – underhållningssystemet kraschar under en långflygning – kom till Ruben Östlund redan för flera år sedan, men det var först när producenten Erik Hemendorff ringde upp från en flygplanskyrkogård utanför London för att exalterat meddela att han snubblat över en Boeing 747 till salu som projektet började kännas görbart. De slog till på stående fot, trots att de ännu inte fått finansiering, och trots att ingen förut köpt ett helt plan till en filmproduktion.
Nu står flygplanskroppen i ena delen av mässhallen, ovanvåningen och cockpiten i den andra.
Att filma i ett riktigt flygplan kändes viktigt, fortsätter Josefine Åsberg, som jobbat med Ruben Östlund sedan ”Turist”. Genvägar märks: kapade bilder, misstänkt hela och rena säten och skådespelare. Här jobbar de med scener där man kan se nästan alla 350 passagerare samtidigt. Statister i förgrunden, dockor för att fylla ut. På och runt sätena ligger smuliga filtar, urladdade iPads, burkar och godispåsar.
– När alla sätter sig är det ganska ordningsamt, men allt eftersom blir ju planet mer och mer rörigt. Även om filmen utspelar sig på en väldigt begränsad plats så händer det mycket bara med miljön, säger Josefine Åsberg och plockar fram en inspirationsbok full av smygtagna bilder på halvt urdruckna miniflaskor, piloter som äter i cockpit och människor som sover i kreativa positioner.
– Vi vill att det ska se äkta ut.
Uppe i rummen ovanför mässhallen sitter några av filmens många statister och spelar spel i väntan på att inspelningen ska återupptas. En man klädd som flygvärd kommer fram för att hälsa. Han heter Thiago Beretta och jobbade som just flygvärd på EasyJet när han värvades till filmen.
– Jag hade en usel dag på jobbet när Ruben Östlund klev ombord, berättar han. Vi pratade lite om att någon redan satt på hans plats, han sa att det var lugnt, och senare kom han fram och bad om min mejladress. Då visste jag inte vem han var, men sen googlade jag honom. När han frågade om jag ville vara med i hans film trodde jag att han drev med mig.
Förutom att han skådespelar har Thiago Beretta också kunnat hjälpa produktionen att göra skildringen av yrket trovärdig. För det är inte ett enkelt jobb, säger han och skakar på huvudet.
– Det är slitsamt, tro mig.
Är det enklare att spela flygvärd än att jobba som det?
– Alltså, det är olika saker, även om miljön är densamma. Men det har varit en fantastisk upplevelse. Jag har aldrig gjort något sånt här förut, ändå har jag fått chansen att komma med feedback. Ruben drar sig inte för att involvera skådespelarna.
Thiago Beretta kommer från Storbritannien, men många av de andra skådespelarna i mindre roller är verksamma i den ungerska filmindustrin. Att det fanns erfaren filmpersonal på plats var en av anledningarna till att Ruben Östlund och Plattform produktion valde just Ungern som inspelningsland för sin mest påkostade produktion hittills. Här har flera storfilmer spelats in, däribland ”Dune”. Men den främsta anledningen var att man behövde en studio som var stor nog att rymma en hel jumbojet.
Samtidigt är Ungerns regering känd för bland annat stränga medielagar, en hård inställning gentemot hbtq-personer och en vetoiver i EU. Att landet blivit unionens enfant terrible är något man får ha med sig, säger Ruben Östlund.
Varför spelar ni inte in i Sverige?
– Det handlar helt enkelt om produktionsomständigheter. Vi behövde en ekonomisk lösning som funkade för produktionen, vi behövde kunskap och vi behövde en stor studio. Och Proton Cinema, det ungerska filmbolaget som vi jobbar med, är jättefina. De påminner om Plattform.
I samband med att hans senaste film ”Triangle of sadness” hade premiär beskrev Ruben Östlund det som att han stod inför ett vägval. Åt ena hållet den amerikanska filmbranschen, åt andra den europeiska. Han har valt att stanna på den här sidan Atlanten, men plocka det bästa ur båda världarna.
– Det europeiska bidragssystemet gör att vi blir experter på att söka bidrag, men inte på att nå publiken. Det amerikanska systemet når publiken men är inte lika bra på att få till ett intressant innehåll. Jag tänker att det finns en mellanväg här. Det har varit min idé sedan ”Turist”, säger han och fortsätter:
– Det är också en prestation att fortsätta göra europeiska produktioner på våra premisser, utan amerikanska pengar som styr. Det vill jag sätta ljus på.
Är det också en motståndshandling?
– Sett till den anglosaxiska filmbranschens extrema dominans så är det väl det. Att försöka bevara ett synsätt som sätter saker i en kontext och inte bara tittar från ett individperspektiv. Men i stället för att stånga oss blodiga tänker jag att vi använder aikido för att flytta fram våra positioner.
Vad skulle du välja, att filmen blir en publiksuccé men hatas av kritiker och blir utan prisnomineringar, eller att filmen hyllas och nomineras till allt men sviks av publiken?
– Det är svårt att säga, för självklart vill man maximera båda sidorna. Men jag har försökt komma bort från idén om att det finns en motsättning mellan att göra intressant innehåll och något som är intressant för publiken.
Premissen i ”The entertainment system is down” föddes ur en idé som Ruben Östlund själv tyckte var intressant: vad händer när moderna människor som hellre gör vad som helst än ingenting alls blir fråntagna sina konstanta distraktioner?
I en krönika i DN från i höstas kom Saga Cavallin med en motfråga: har Ruben Östlund aldrig hört talas om ”rawdogging”, alltså det på sistone populära fenomenet att inte göra något alls under en resa? ”Och vilken idiot tittar ens på in flight entertainment nuförtiden? Herregud, det är ju inte 2012”, fortsatte hon.
Ruben Östlund lovar att han har hört talas om rawdogging. Kritiken verkar inte heller bekomma honom.
– Jag känner mig inte orolig. Det jag gör är att skapa en förutsättning för att undersöka något via det mänskliga beteendet.
Undersökningen sker via flera spår. Familjen som börjar krisa. Ett gäng cricketfans på hemfärd. Keanu Reeves som måste kavla upp ärmarna. Samtidigt blir platsen, flygplanet, en förutsättning i sig. När Kirsten Dunsts rollfigur lånat mannens mobil och upptäckt att han är otrogen – allt till låten ”Cotton-Eyed Joe” – kan hon inte rusa därifrån. I stället dras hela familjen in i dramat. Minst två års parterapi får klaras av på några timmar.
– Flygplan är också spännande för att de nästan är som en hyllning till eller spegling av klassamhället. Det träffar något sant om samhället i stort. När jag började flyga business märkte jag hur mitt eget beteende förändrades. När de andra gick ombord började jag dricka min champagne lite långsammare. Varför? Det är intressant.
Ruben Östlund har alltid varit intresserad av ”yttre omständigheter” och hur de påverkar människans beteende, men på sistone har något hänt. Han har blivit mer intresserad av känslor.
När inspelningen fortsätter inne i flygplanet dröjer kameran över Lindsay Duncans ansikte medan Daniel Brühls hand trycks mot hennes strupe. Först ler hon, försöker avfärda det som sker som ett skämt. Sedan glittrar skräcken till.
– Våra känslor är ju också med och styr oss. Jag gillar att zooma in på de starka upplevelserna, och så ut igen. Det kan bli jävligt roligt om man får till det. Då kan en scen där en son stryper sin mamma bli komisk. När ögonblicket är över, när de passerat den där gränsen, så står de ju bara där och måste hantera det, säger Ruben Östlund.
I filmen hanterar den otrogne mannen det hela genom att bjuda in familjen till ett krismöte, där han bland annat ska förklara ”den manliga sexualiteten”. Ruben Östlund tror att den scenen kan bli lika omtalad som den ökända kräkscenen i ”Triangle of sadness”.
– Han står där med en bebis i famnen, framför fru och mamma och döttrar, och bestämmer sig för att berätta ”hur det ligger till”. Det är total galenskap, en konflikt mellan familjen och sexualiteten. Men det kommer bli väldigt spännande. Befriande och provocerande på samma gång.
Filmen är klar lagom till nästa års filmfestival i Cannes. Blir det en tredje Guldpalm?
– Just i dag får jag vittring på en tredje Guldpalm. Det beror helt på dagsformen. Men det är kul att ha som målsättning.
Läs mer:
En inköpt jumbojet ska lyfta Ruben Östlunds flygdrama
Kirsten Dunst: ”Ruben Östlund fick mig att gråta som ett lyckligt barn på Disneyland”
Så blev uppstickaren A24 Hollywoods coolaste filmstjärna
