Rula är fri – men för sin dotter är hon en främling

Småkillarna Yousef och Jacoub har på sig nya, gula collegetröjor. Deras äldre kusin torkar av trappen till huset med en våtservett, deras pappa sätter fram bruna plaststolar i solen på gården.

Rula Hassanein är på väg tillbaka hem till huset i den lilla byn Al Maasara söder om Betlehem. Hennes familj har blivit tillsagd av israeliska myndigheter att absolut inte fira hemkomsten, men lyckan och lättnaden är så stor. Lite högtidligt måste det få vara, säger Rulas svåger Mohammad.

– Vi ska ju äntligen få se henne igen. Det blir bara familjen och några vänner från byn, säger han.

En natt i mars 2024 stormade israeliska soldater in i huset. De beslagtog Rula Hassaneins dator och handbojade henne. Dottern Elia var nio månader gammal, hon vaknade och skrek. Rula vädjade om att få ta henne med sig, Elia föddes två månader för tidigt i en traumatisk förlossning som hennes tvillingbror inte överlevde och helammade fortfarande. Men Elia fick inte följa med.

Rula Hassanein är en palestinsk journalist och har arbetat för bland annat Al Jazeera och flera andra arabiska mediebolag. Hon kommer från Ramallah, men flyttade till Al Maasara när hon gifte sig med tandläkaren Shadi Brejiya.

Hassanein anklagades för och dömdes senare i en israelisk militärdomstol för uppvigling. Grunden var inlägg på plattformen X där hon uttryckte oro för det palestinska lidandet i Gaza och skrev vad hon tyckte om israeliska räder på Västbanken. Flera organisationer som arbetar för pressfrihet, bland annat Committee to protect journalists, CJP och Reportrar utan gränser, RSF, har krävt att Rula Hassanein ska friges.

Rula Hassanein släpptes ur fängelset natten till måndagen och efter att ha omfamnat sin man och dotter fördes hon till sjukhus för undersökning. Hon lider av en kronisk njursjukdom, var undernärd och har under tiden i fängelset fått problem med blodtrycket. Hon blev kvar i två dagar.

Nu sjunker solen över Al Maasara. Från en utsiktsplats ett par hundra meter från familjens hus kan man spana ut över Västbanken, den här dagen är det så klart att man ser hela vägen bort till Olivberget i östra Jerusalem. Fastrar, mostrar, kusinbarn och gammelfarbröder anländer till trädgården.

Så hörs ljudet av en bil och en av familjens yngsta som stått ute på vägen och spanat kommer springande. De är här.

Rulas svärmor gråter. En äldre kvinna börjar sjunga en sång som vanligtvis brukar vara reserverad för bröllopsfester. Familjens ungdomar filmar och kramkalas utbryter så fort Rula öppnar bildörren.

Hon tar upp ettåriga Yousef i famnen och snusar i hans välkammade, mörka hår.

– Jag hoppas att din pappa också kommer ut från fängelset snart, mumlar hon till honom.

Svågern Mohammed kämpar med en konfettikanon och lyckas till sist få den att explodera i glittrande färger över markstenarna. Rula Hassanein låser upp dörren till delen av huset där hon, maken och lilla Elia bor. Hon blir stående på tröskeln, torkar tårar ur ögonen.

Elia är själaglad över att träffa sin farmor igen, hon har varit ifrån henne i två dagar för att möta sin mamma. Men Elia känner inte igen sin mamma.

– Varje natt i fängelset kramade jag min kudde och låtsades att den var min dotter. Sedan grät jag mig till sömns, säger Rula Hassanein.

Hon har tvättat av sig tårar och bildamm, bett en snabb bön och sitter nu på en av plaststolarna i trädgården. Rula Hassanein är fri, men hennes ögon är sorgsna.

– Inga ord i världen kan beskriva betydelsen av frihet efter att ha blivit levande begravd. Det kändes bokstavligen som att bli levande begravd, säger hon.

Elia leker med en gul ballong några meter bort. Rula Hassanein betraktar henne.

– Jag tillbringade tio månader i fängelse. Innan dess tillbringade jag nio månader med min dotter. Jag har varit längre i fängelse än tillsammans med mitt barn. Direkt när jag blev fri behövde jag träffa min dotter, min bebis, men jag behövde det mycket mer än hon behövde träffa mig. För henne är jag en främling.

Elia har fått se bilder på sin mamma under tiden hon har varit borta. Familjen har pratat om henne varje dag och dottern har sagt ”mamma mamma!” varje gång hon sett ett foto.

– Mitt utseende har förändrats efter tiden i fängelse. Jag ser inte likadan ut längre och jag är heller inte samma person. Jag kommer aldrig bli den jag var igen. Något i mig har gått sönder till följd av allt jag har missat.

Rula Hassanein fick veta att hon skulle släppas en halvtimme innan hon fördes till en buss som transporterade henne och de andra kvinnliga fångarna från Damonfängelset i norra Israel. Bussarna anlände till Oferfängelset på Västbanken vid 16-tiden på söndagen och fick oss som stod på en kulle och spanade mot området att tro att frigivningen var nära. Det var den inte.

– Först fick vi klä av oss nakna och genomgå kroppsvisitering innan vi gick ombord på bussarna. När vi kom fram kastade vakterna i princip av oss av bussarna. Några kvinnor tappade sina hijaber när vi tvingades ner på marken, berättar Rula Hassanein.

Hon säger att fångarna därefter beordrades att ställa sig på knä på den grusiga fängelsegården. Ett videoklipp spelades upp, där en man upplyste om att Israel har dödat alla terrorledare hos Hamas, Hizbollah, i Syrien och i Iran. ”Det här är inte en seger och ni kan när som helst gripas igen.” Klippet var ungefär en och en halv minut långt. Fångarna fick titta på det, stående på knä, om och om igen i fyra timmar.

– Mina knän är blåa. Jag är fortfarande i ett tillstånd av chock. Jag hoppas att det kommer att gå över, men jag tror det kommer att ta tid, säger Rula Hassanein.

Hon har tappat många kilon under tiden i fängelse, något många fångar som kommer ut vittnar om. Enligt nuvarande praxis får de intagna enbart exakt så många kalorier som behövs för överlevnad. En liten portion ris, några bönor, lite grönsaker och en bit bröd. Per dag.

Rula Hassanein kommer inte att återuppta journalistkarriären.

– Det som har hänt mig går inte att beskriva och det dödade mig på insidan att skiljas från min dotter. Jag kan inte riskera det igen.

Flera av de fångar som släpptes efter avtalet är rädda för att prata med medier. Rula Hassanein säger att hon fortfarande ser det som sin plikt att berätta om sin verklighet.

– Att berätta om min egen upplevelse är inte att stötta Hamas. Jag berättar om den mänskliga aspekten, om den humanitära situationen. Israel vill tysta oss, men jag kommer inte att sänka min röst.

Pappan sätter Elia i sin mammas knä. Dottern tittar på sin mammas leende ansikte. Sedan börjar hon gråta och sträcker ut armarna mot sin pappa.