Ruth Asawa (1926-2013) gjorde sina mest typiska verk av metalltråd – av koppar eller stål. Hon böjde tråden för hand och skapade små öglor, tusentals öglor. Vad som uppstod var ett slags elastiska och böljande nät som kunde formas till svävande kroppar.
De påminner om kokonger, kapslar, puppor. Vid första anblick kan man tro att det är former hämtade från naturen.
Nu hänger de i hundratal på Museum of Moderna Art i New York, högst upp i huset där de riktigt stora utställningarna visas.
Skulpturerna är ihåliga. De ser viktlösa ut och ibland rör de sig svagt. Eller är det inbillning? Kanske är det bara jag själv som förflyttat mig och ser trådarnas mönster från ett nytt håll.
En stor volym kan innehålla en mindre volym som hänger inuti, som ett frö i sitt skal. Den inre formen rör inte den yttre. Mellan dem finns bara luft, ett tomrum lika viktigt för det intryck verket gör som metallstrukturen.
Själv kallade hon de ihåliga volymerna för lober. Ibland innehåller en stor lob en rad mindre lober som hänger i en vertikal kedja. På håll avtecknar de sig som tvådimensionella siluetter. Vid närmare påsyn syns hantverket, de ändlösa öglorna som fogats samman till organiska kroppar.
Ibland för de tankarna till våra inre organ. Ibland får de mig att tänka på livsformer som lever i havets djup, organismer jag sett på biologiska planscher.
Det är förstås ett slags skulpturer som Asawa skapar av sina trådar. Men eftersom allt består av tunna enfärgade linjer går verken också att förstå som teckningar i rymden. Ljuset passerar genom de porösa volymerna och trådarna kastar skuggor på väggar och golv.
Betraktaren bidrar aktivt till upplevelsen, för när man rör sig i rummet förändras skuggorna. Det är som om de hängande cellstrukturerna fått liv och linjerna dansar runt i salarna.
Ruth Asawa föddes i en japansk-amerikansk jordbrukarfamilj i Kalifornien. Under andra världskriget tvångsförflyttades hon, tillsammans med sin familj, till ett interneringsläger – en erfarenhet Asawa lyfte fram i förklaringen till hur hon hittat fram till sitt konstnärskap. Det var i lägret hon började skapa konst med sina egna händer, alltid av de allra enklaste materialen. Då var hon i tonåren.
Efter kriget fick hon sin utbildning på Black Mountain College, en av de mest radikala konstskolorna i USA. Hon studerade för Josef och Anni Albers och en grupp konstnärer som förde vidare tankar om konst och hantverk som utvecklats vid Bauhaus-skolan i Tyskland under 1920-talet.
Här fanns inga fasta regler för vad konst borde vara. Lärare och studenter arbetade tillsammans, åt tillsammans, byggde tillsammans. Josef Albers lärde inte ut en stil, utan uppmärksamhet. Han föreslog små övningar. Exakta iakttagelser. Samma handling, om och om igen, tills du verkligen behärskar den och förstår dess konsekvenser.
På skolan formulerades en enkel tanke: Man måste arbeta med ett material för att förstå det, lyssna på det, följa dess egen vilja. Inte först tänka, sedan göra – utan göra för att tänka. Testa, misslyckas, förstå vad materialet förmår och inte förmår. Förstå med händerna.
Asawa arbetade på just detta sätt: hon pressade inte tråden till lydnad. Hon samarbetade med den.
Hennes sätt att arbeta förde konsten närmare vardagen. Själv förklarade Asawa att hennes metod påminner om hushållsarbete. Men modern skulptur har ofta kraft, tyngd, monumentalitet. Tänk på amerikanen Richard Serras gigantiska stålskulpturer i det offentliga rummet. Asawas skulptur har något annat: lätthet. Men demonstrerar även uthållighet och omsorg.
Hon visade att enkla material kunde bära komplexa idéer om rytm och rumslighet, ljus och skugga. Men Asawas intresse för hantverkstraditioner – senare i livet även tekniker hon lärde känna i Mexiko – gjorde hennes skulpturer svåra att definiera som modern konst. De passade inte in i de rörelser som dominerade det amerikanska konstlivet: popkonsten och minimalismen.
Popkonsten speglar ett samhälle fyllt av massproducerade varor och snabba mediabilder. Asawas konst är motsatsen till detta. Hon använder inga referenser från populärkulturen och inga starka färger. Hon uppmanar till långsamhet, koncentration och kroppslig närvaro.
Hon delade minimalismens intresse för enkla material, men inte dess anonymitet. Minimalismen döljer handen, Asawa visar upp den. Minimalismens objekt är ofta hårda och slutna, Asawas är öppna, mjuka, organiska och svävande som maskrosbollar.
De handlar aldrig om konsumtion, utan om tid, arbete, kropp och rum.
Man kan säga att Asawas arbeten suddar ut gränsen mellan hantverk och konst, en gräns som länge har missgynnat kvinnliga och icke-västerländska konstnärer.
Om någon institution bevakat den gränsen med alla medel som kulturell prestige och ekonomisk kraft möjliggör så är det MoMA, den modernistiska konstens högborg. Inga museisalar i världen har samma status som just de där Asawas trådskulturer nu installerats.
Det visar med tydlighet den transformation som museet genomgått under de allra senaste åren. Det brukade gå många decennier mellan de kvinnliga konstnärerna på MoMA. Efter Georgia O’Keefes retrospektiv 1946 dröjde det till 1982, då Louise Bourgeois fick en jämförbar soloutställning.
Men på senare år har det sett annorlunda ut: Marina Abramović, Cindy Sherman, Martha Rosler, Lygia Clark, Yoko Ono, Zoe Leonard, LaToya Ruby Frazier, Nan Goldin, Hilma af Klint… Dagens konstvärld skiljer sig radikalt från den som MoMA lyckades definiera med sin utställningspolitik under 1900-talet.
Asawas stora retrospektiv passar perfekt in i denna nya era, med verk som balanserar mellan hantverk och konst. Här presenteras runt fyrahundra arbeten från 1940-talet fram till tidigt 2000-tal. Det börjar med småskaliga trådarbeten från studenttiden. Sedan följer teckningar, keramik, och dokumentationer av fontäner och andra offentliga utsmyckningar.
Teckningarna – utförda i bläck eller grafit – föreställer växter, snäckor och vardagliga ting. Linjeföringen är tät och rytmisk, och det finns en tydlig parallell till trådskulpturernas uppbyggnad. De fungerar inte som förlagor i traditionell mening, utan som ett parallellt undersökande av hur form kan växa fram genom upprepning.
Keramikens skålar och kärl är oregelbundna, med synliga spår av händerna som format dem. Här finns ett motstånd mot perfektion och industrialiserad finish. Ingenstans blir Ruth Asawas ifrågasättande av gränsen mellan konst och hantverk så tydligt som i dessa vardagsnära ting.
Läs mer: Ruth Asawa förevigade ljuset och färgerna Kaliforniens landskap
Läs fler texter av Daniel Birnbaum
