Ruth Vega Fernandez: ”I Frankrike får barnen lära sig dikter i förskolan”

– Det känns som att jag har spelat Tjechov hela mitt liv, säger Ruth Vega Fernandez.

Vi träffas på en vinbar i östra Paris. Hon bor en bit upp på kullen i Belleville och har cyklat ner, i sin gröna militärskjorta och pilotglasögon. Det är den speciella tid på året som kallas la rentrée i Paris, då alla kommer hem från semestern, staden vaknar till liv och dagstidningarna fylls av förväntansfulla kalendrar över höstens kulturevenemang.

Här i Frankrike har Ruth Vega Fernandez etablerat sig på flera prestigefulla teaterscener i landet. I Sverige är hon kanske mest känd från filmer och tv-serier, från ”Upp till kamp” till ”Call girl”, men spelade även en av huvudrollerna i ”Min fantastiska väninna” på Kulturhuset Stadsteatern 2019.

I höst återvänder hon till barndomens Göteborg för att ta sig an en av de tunga rollerna i Tjechovs mest berömda pjäs, ”Onkel Vanja”, där hon spelar Jelena, på Folkteatern. Det blir femte gången i livet som hon spelar Tjechov på scen.

Vad är det som gör Tjechovs pjäs så så relevant, 125 år efter att den först spelades?

– Jag ser Tjechov som en forskare i det ordinära. Jag tror att det som gör ”Vanja” tidlös är att så många av karaktärerna har oförverkligade begär och ofullbordade drömmar, det är människor som känner sig misslyckade. Det som är så vackert med Tjechov är att han inte ägnar sig åt kungar eller hjältar, utan vanliga människor som går igenom episka ögonblick i sina vardagsliv. Han ställer existentiella frågor om vad det blir av alla begär, all frustration. Blir det bitterhet, blir det melankoli, ilska?

Hennes röst bär fortfarande spår av uppväxten i Göteborg, men hon har bott i ett halvdussin olika länder. Hon föddes i en bergsby i Santa Cruz de Tenerife, med föräldrar som flydde Francos diktatur och snart hamnade i Sverige, där de slog sig ned i Göteborgs Hagakvarter. I gymnasiet tillbringade hon ett år som utbytesstudent i Florida, där hon hamnade i ett område i Tampa som var så konservativt och rasistiskt att hon bytte skola. Hon hade tänkt söka till den berömda scenutbildningen på Juilliard i New York, men tyckte att den kändes för kommersiell, ”för mycket showbiz”. Hon hamnade i stället i Paris, där mamma gick en dansutbildning, och kom till slut in på den prestigefulla scenskolan i Lyon. Där blev hon den första studenten någonsin som antogs utan att ha haft franska som modersmål.

Redan som tonåring gjorde hon Tjechov för första gången, på Angereds teaterskola. I Lyon fick hon spela Tjechovs ”Körsbärsträgården” med en rysk regissör.

– De har en helt annan syn på Tjechov i Ryssland. De ser inte Tjechov som liksom långsam och reflekterande, utan det går snabbt från gråt till skratt, det är mer livfulla uppsättningar än vad vi brukar förknippa honom med.

Nu tar hon sig för första gången an Tjechovs mest skådespelarmässigt utmanande pjäs när hon spelar den unga Jelena i ”Onkel Vanja”. Hon berättar om sina favoritversioner av pjäsen, på scen och duk, och betonar särskilt den franska filmregissören Louis Malles ”Vanja på 42:a gatan” från 1994.

”Onkel Vanja” har varit svår att undgå både på scen och bio de senaste åren. På brittiska scener har vi sett en hyllad uppsättning av Rupert Everett och David Hare, på Theatre Royal i Bath, och Andrew Scotts ambitiösa version, ”Vanya”, där han själv spelar samtliga roller. I våras kom en ny, uppmärksammad version på New Yorks Lincoln Center, av Heidi Schreck och Lila Neugebauer, med Alison Pill, Alfred Molina och Steve Carell i huvudrollerna. Men den mest minnesvärda tolkningen av ”Vanja” på senare år är kanske den japanska filmregissören Ryusuke Hamaguchis ”Drive my car”, som följer arbetet med en uppsättning av Tjechovs pjäs i Hiroshima. I en minnesvärd scen förklarar en karaktär att han inte längre klarar av att framföra pjäsen, eftersom den ”avslöjar ditt riktiga jag”.

– Alltså gud, ja! Det är just det som drar skådespelare till Tjechov. Just att det är så naket. Man måste gå in med så mycket sårbarhet att det är så väldigt stor risk att misslyckas. På franska finns uttrycket casse-cou för den sortens beteende, när man gör något onödigt riskabelt.

Om det finns ett uppvaknande i Tjechov så är det hos själva publiken. Det är som om Tjechov säger att så här kan ett liv bli om vi inte vågar något, om vi inte tar några risker

Själv säger hon att filmen formade henne lika mycket som teatern under uppväxten. Hennes pappa tog ofta med henne på bio och hon gillade framför allt Chaplin, drömde om ett kringflackande liv av bohemer och cirkusfolk. I dag beundrar hon amerikanska John Cassavetes, vars klassiska filmer kombinerade teaterns intimitet med ett levande och jazzigt bildspråk. Hon säger att Cassavetes hade ambitionen att göra berättelser där ”sömngångare vaknar upp”, men hos Tjechov, säger hon, är det motsatsen som lockar.

– Cassavetes var så intresserad av att förändra, att karaktärerna växer. Men i Tjechov finns inga epifanier, inga hjälteögonblick eller uppbrott. Det bara puttrar på, som en rysk samovar. Folk är frustrerade och besvikna på livet, och de fortsätter vara det. Om det finns ett uppvaknande i Tjechov så är det hos själva publiken. Det är som om Tjechov säger att så här kan ett liv bli om vi inte vågar något, om vi inte tar några risker. Det finns något i den omtanken om den lilla människan som ändå är större än livet.

Som ung drömde Ruth Vega Fernandez om att resa runt, om ett bohemiskt liv bortom nationell tillhörighet. Nu har hon ändå slagit sig till ro i Frankrike, även om hon ständigt reser runt i världen, till scener och filminspelningar. Men hon har blandade känslor för det franska kulturlivet.

– Det bästa är att konsten och kulturen är en så självklar del av livet här. Barnen får lära sig dikter i förskolan. Min son är åtta och redan väldigt kreativ, han spelar piano, trummor, sjunger, älskar graffiti, skejtar och klär ut sig. Han tycker redan jättemycket om poesi. Det värsta är väl snobbismen och elitismen. Och den här generationen, de som är över 60, som vägrar förändra sig.

Häromåret spelade hon i Gisèle Viennes hyllade uppsättning av Robert Walsers ”L’Étang”, tillsammans med franska skådespelaren Adèle Haenel, som också gjort sig känd för att vara politiskt frispråkig. Haenel stormade ut från den franska César-galan när Roman Polanski, som dömts för våldtäkt på en minderårig, tilldelades ett pris.

– Metoo-rörelsen hade ju svårare att få fäste i den franska kulturen, för det skulle krävas en så djup rannsakan här. I Hollywood handlade det om en industri, så övergreppen kunde förklaras av att de försökte upprätthålla kommersiella intressen. Men här i Frankrike var det själva avantgardet som var värst. Alla som var anti-konformister, hela nya vågen, var ju superpatriarkal. Det går så långt tillbaka. Jag älskar Godards filmer, men alla kvinnorollerna, what the fuck? De talar som små fåglar.

De som växer upp nu har dels hela det här rika, franska kulturarvet, dels en ny kultur som är mycket mer öppen och mindre protektionistisk

Det som känns hoppfullt, säger hon, är att de unga i fransk kultur i dag är uppväxta med helt andra värderingar.

– Det är en så stor skillnad bara jämfört med min generation. När jag gick i skolan här fick vi inte läsa en enda kvinna, kanske något av Marguerite Duras. Men i min sons skola nu är det jätteviktigt att alla röster får höras. De som växer upp nu har dels hela det här rika, franska kulturarvet, dels en ny kultur som är mycket mer öppen och mindre protektionistisk.

Hon säger att hon trivs här i Paris just för att hon själv inte är fransk.

– I Sverige betraktas jag alltid som spansk. I Spanien kallar de mig ”La Sueca”. Men här i Paris är jag på neutral mark, det är jag och en miljon andra invandrare. Jag behöver inte välja mellan att vara svensk eller spansk, utan här får jag vara skådespelare i stället.

Läs mer om scen och teater