I filmen Armageddon (1998) hotar en stor asteroid jorden. Undergången är nära. Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa skickar dock upp ett gäng glada oljeborrare med Harry S. Stamper (Bruce Willis) i spetsen. Den bästa lösningen, åtminstone enligt manusförfattarna, är nämligen att ta det säkra för det osäkra och borra hål i stenbumlingen och spränga den i bitar med hjälp av kärnvapen.
Inte så trovärdigt, kanske, men faktum är att Nasa gjorde ett liknande om än inte lika dramatiskt experiment några år senare. För det var år 2022 som man lät rymdsonden Dart braka in i asteroiden Dimorphos.
– Tanken med kraschen var att se om, och i så fall hur, den påverkade asteroiden och dess bana. För att på så vis se om vi kan skydda oss mot asteroider i framtiden, säger Jan-Erik Wahlund, forskare vid Institutet för rymdfysik i Uppsala.
Den kontrollerade kollisionen ägde rum den 26 september 2022. Dart, den farkost Nasa lät krascha in i asteroiden, vägde nästan ett halvt ton och slog ner med en hastighet av 22 000 kilometer i timmen.
Naturligtvis var det ingen slump att forskarna valde just Dimorphos. Dels är den lagom stor, dels ingår den i ett så kallat binärt asteroidsystem. Dimorphos är nämligen runt 160 meter i diameter. Det vill säga ungefär i samma storlek som de asteroider som anses utgöra det största hotet mot jorden. Därutöver roterar den runt den något större asteroiden Didymos. På så sätt kan Dimorphos liknas vid en måne vars bana runt Didymos går att beräkna tämligen exakt.
I dag, två år senare, vet forskarna att kraschen förkortade Dimorphos omloppsbana på knappt tolv timmar med 33 minuter. Inte illa. Forskarna vet också att smällen var så kraftig att en gigantisk plym av material uppstod efter nedslaget. Plymen sträckte sig mer än 10 000 kilometer ut i rymden och varade i flera månader. Simuleringar visar dessutom att den krater som bildades antagligen var så stor att massan omfördelades, så att Dimorphos blev helt deformerad. Vad forskarna däremot inte vet är hur Dimorphos som helhet påverkades av nedslaget. Det vill säga hur effektiv smällen var på att förändra asteroidens rörelsemönster, vilket ju var själva poängen med experimentet.
Observationer (A och B) samt en simulering (C) minuterna efter DARTs kollision med Dimorphos.
Raducan et al., (2024) Physical properties of asteroid Dimorphos as derived from the DART impact. DOI: 10.1038/s41550-024-02200-3
– För att förstå det behövs mer detaljerad kunskap, bland annat om asteroidens massa. Vi vill också veta hur kratern ser ut, exakt hur Dart träffade, vad asteroiden består av, hur den är sammansatt och hur den rör sig. Men i så fall behövs centimeterprecision. Det går inte att mäta från jorden. Man måste vara på plats, säger Jan-Erik Wahlund.
Det är här rymdfarkosten Hera kommer in i bilden, som den europeiska rymdorganisationen ESA skickade upp nyligen. Uppskjutningen ägde rum den 7 oktober med hjälp av en SpaceX Falcon 9-raket som steg mot skyn från Cape Canaveral Space Force Station i Florida, USA. Eftersom Dimorphos befinner sig mellan jorden och Mars väntas den dock inte komma fram förrän i slutet av 2026.
Illustration: ESA, Maria Westholm.
Likt en detektiv kommer Hera sedan att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Till sin hjälp har hon bland annat radar, kameror och infraröd bildteknik. Tanken är att Hera ska cirkulera runt de båda asteroiderna i sex månader, samtidigt som den gradvis närmar sig Dimorphos. Till slut är det bara någon kilometer som skiljer dem åt. Efter två månader kommer Hera dessutom att frigöra två subsatelliter, Juventas och Milani, som också kommer att positionera sig runt de båda asteroiderna. Genom att mäta avståndet mellan de tre rymdfarkosterna får forskarna information om hur Dimorphos gravitation påverkar dem och därmed kan de räkna ut vilken massa asteroiden har. Till slut kommer de båda satelliterna att landa på Dimorphos, medan Hera eventuellt kommer att sättas ner på Didymos.
På så sätt räknar forskarna med att få all den information de behöver för att ta reda på hur smällen påverkade Dimorphos, och om det kommer att vara möjligt att skydda jorden mot asteroider genom att helt sonika putta bort dem. Men smakar det så kostar det. Runt fyra miljarder svenska kronor, rättare sagt. Huruvida det är mycket eller lite pengar torde hänga ihop med hur stor risken är. Det vill säga hur stor sannolikheten är, att en asteroid kolliderar med jorden.
– Det har bevisligen hänt flera gånger förut och det kommer definitivt att hända igen. Vi vet bara inte när, säger Jan-Erik Wahlund som har arbetat med Hera-projektet.
Den största faran, säger han, är de ”mellanstora” asteroiderna. Det vill säga asteroider som har en diameter på runt ett hundratal meter.
– De mindre brinner upp i atmosfären och alla över nån kilometer har vi hyfsad koll på. De mellanstora, däremot, är svåra att observera och det finns tusentals av dem, säger Jan-Erik Wahlund.
Ett bra exempel på en sådan är den asteroid som slog ner i Tunguska i Sibirien 1908 och som ödelade mer än 2 000 kvadratkilometer skog. Storleken på denna asteroid har diskuterats, men uppskattningsvis hade den ”bara” en diameter på runt 50 meter.
– Tänk dig då en dubbelt så stor asteroid. I så fall blir massan åtta gånger så stor. Det kommer att bli en enorm smäll som kan ödelägga hela städer. En sån vill man inte ha i huvudet. Den saken är klar. Uppsala skulle försvinna från kartan, säger Jan-Erik Wahlund.
Varför blir påverkan så stor?
– Därför att den kommer med en sådan hastighet, runt 30 kilometer i sekunden. Det gör att den kinetiska effekten (rörelseenergin) blir helt otrolig. Långt utanför själva nedslagsplatsen kommer man att drabbas av en kraftig chockvåg som ödelägger allt.
Att en himlakropp kan överraska visar den meteorit som plötsligt flög in i atmosfären och exploderade över Tjeljabinsk i Ryssland i februari 2013. Trots att den bara var 17 meter i diameter, motsvarade den energi som frigjordes vid explosionen 30 gånger den kraft som fanns i atombomben som exploderade över Hiroshima i Japan år 1945.
– Det ironiska var att då var alla som sysslar med sådant här upptagna med att hålla koll på en helt annan asteroid och så kommer den här från ingenstans och överraskar alla, säger Jan-Erik Wahlund.
Förhoppningen nu, säger han, är att Hera ska bekräfta det forskarna hoppas på. Att Dart lyckades förändra Dimorphos bana tillräckligt mycket för att metoden ska bli användbar i framtiden.
– I så fall är det första gången någonsin vi har ett sätt att värja oss (från asteroider), så varför inte se till att göra det?
Fakta.Meteorit, asteroid eller mittemellan
Vi människor har alltid kunnat se meteorer, även kallade för stjärnfall. Det vill säga sandkornsstora objekt som tränger in i atmosfären med hög fart där de brinner upp.
Lite större objekt som lyser starkare och längre kallas för bolider.
Är den tillräckligt stor och massiv kan den överleva passagen ner genom atmosfären och hittas som märkliga stenar på marken. I så fall kallas de för meteoriter. När dessa rör sig ute i rymden, däremot, kallas de för meteorider.
Någon klar gräns mellan dessa och de större asteroiderna finns dock inte, mer än att asteroider är större än meteorider. Asteroider är främst förknippade med de fasta himlakroppar som finns i det så kallade asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Asteroiderna i detta bälte kan ses som rester efter det att planeterna bildades.
Källa: Rymdstyrelsen
Läs mer:
Kraschlandningen som ska rädda oss från rymdens hot
Därför ser planetsystemen så olika ut
Då och så skapades månen
