Rysshatet växer i Ukraina – aktivister rensar bort det ryska från Kievs gator

– Har du läst någon av hans böcker? undrar jag. 35-årige aktivisten Oleg Slabospitskyj har klättrat upp på sin stege och ska just börja bryta loss gatuskylten med texten ”Turgenjevgatan”.

– Nej, svarar han.

Den ryske författaren Ivan Turgenjev, död 1883, gav en gång namn åt den här gatan i centrala Kiev. Turgenjev levde stora delar av sitt liv i Tyskland och Frankrike. I tsarens Ryssland hamnade han i onåd för sina västerländskt liberala idéer om frihet och upplysning.

Turgenjevs ”En jägares dagbok” från 1852 hyllades nyligen av Karl Ove Knausgård i The Guardian. Det intresserar inte Oleg Slabospitskyj. Turgenjev ”representerar rysk kultur och imperialism”, i Olegs ögon. Därför borde hans namn inte sitta på en fasad i Kiev.

– Vi har gott om ukrainska författare man kan läsa i stället.

Förra året döptes den här gatan om, och namngavs efter den ukrainske översättaren Oleksandr Konyskyj. Men flera av de gamla gatuskyltarna finns kvar.

– Det är fastighetsägarnas ansvar att ta bort dem. Men de gör inte alltid det.

Han lirkar in kofoten mellan husväggen och skylten och börjar bända. Plastskylten lossnar, och Oleg Slabospitskyj klättrar nöjt ner.

Men han är inte klar. På nästa husfasad finns ännu en skylt med Turgenjevs namn, oval med vita bokstäver. Den här gången behöver Oleg inte sin kofot. Ett par vickningar med ett knivblad bara, så lossnar den gamla metallskylten från sitt fäste.

– Så! Nu ska vi bara hitta en soptunna.

Det är svårt att tänka sig det nu, men före kriget gillade många ukrainare Ryssland. Det vet vi eftersom Kievs internationella sociologiska institut i många år har mätt ukrainares attityder till grannlandet i norr.

I februari 2014, just före Rysslands invasion av den ukrainska Krimhalvön, uppgav 82 procent att de såg positivt på Ryssland. Bara 13 procent hade en negativ syn.

I februari 2022, före den fullskaliga invasionen, var det fortfarande 34 procent som såg positivt på Ryssland.

I dag är 3 procent av ukrainarna positiva till Ryssland.

Att avskyn mot ryssar inte begränsar sig till Putin och hans regim blev tydligt i förra veckan. Då avbröt ukrainare talet av Julia Navalnaja, änka efter oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, på konferensen Web Summit i Portugal.

Ukrainska aktivister spelade upp flyglarmsljud och skrek: ”Stoppa kriget! Stoppa Ryssland!”

– Jag stöder inte kriget. Jag stöder inte Putins regim, sa Julia Navalnaja.

Hennes ord var otillräckliga för många ukrainare, som var arga över att den ryska dissidenten alls tilläts framträda. Kommentarsfälten fräste: ”Det är inte Putins regim, det är Rysslands regim!” ”Lita aldrig på en ryss!”.

Anledningen till att ukrainares växande hat är självklar: Det brutala ryska invasionskriget, och Kremls mål att förvandla Ukraina till en rysk lydstat.

I snart tre år har Ryssland bombat ukrainska skolor, bostadshus och sjukhus. Över 11 000 civila och runt 80 000 ukrainska soldater har dödats. Sociala medier fylls ständigt av färska filmklipp på när ukrainska krigsfångar mördas av de ryska invasionsstyrkorna,

Minst 19 546 barn har förts till Ryssland, enligt Ukrainas regering, där de adopteras bort till ryska familjer eller sätts i fosterhem. ICC, den internationella brottmålsdomstolen, har utfärdat en arresteringsorder mot Vladimir Putin, och FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har slagit larm om barnbortförandena.

Att barnen ges ryskt medborgarskap och ryska pass innebär, enligt FN-talespersonen Ann Skelton, att ”de förlorar sin identitet och ges en rysk identitet”.

Rysk kultur blir ett vapen i kriget. När ryska invasionstrupper 2022 intog staden Cherson satte de upp affischer med den ryske författaren Pusjkin, som en del i en propagandakampanj om att Cherson är ”ryskt för alltid”.

Såna nyheter får Oleg Slabospitskyj att känna att hans strid på Kievs gator ingår i det större kriget.

– Vi har länge varit koloniserade av Ryssland. De har trängt undan vår ukrainska kultur, säger han.

Hans aktivistgrupp har tidsandan med sig. Det är aldrig någon förbipasserande som protesterar när han och hans vänner bräcker loss gatuskyltar eller sågar bort sovjetryska minnesmärken.

– Ibland får vi glada tillrop. Få Kievbor sörjer att ryska saker försvinner.

Oleg bjuder mig på en promenad genom staden, för att visa saker han vill ta bort. Han har med sig bräckjärn, om andan skulle falla på.

– Men oftast jobbar vi med medborgarförslag, för att få politikerna att agera.

Politikerna agerar redan. Långt före den fullskaliga invasionen 2022 hade Ukrainas regering inlett en process av ”avrussifiering” och ”avkolonisering” med en omfattande utrensning av sovjetryska monument. 2015 bannlystes kommunistiska symboler som hammaren och skäran från offentligheten.

Efter 2022 har utrensningen påskyndats. Kievs styrande har döpt om 370 gator och rivit många sovjetryska monument. Men Oleg Slabospitskyj och hans grupp tycker att utrensningen går för långsamt, och att makthavarna har blinda fläckar.

– Titta! Politiker går förbi det här varje dag, säger Oleg och pekar uppåt, mot insidan av en pampig valvbåge intill Kievs rådhus.

Valvet är dekorerad med hammaren och skäran samt gyllene kommuniststjärnor.

– För mig är det som om det skulle vara hakkors här. Miljoner ukrainare dödades av kommunistregimen.

Kievs politiker överväger att klä in kommunistsymbolerna i ett skynke, så att de inte syns. Oleg kan stå ut med det. Vad han däremot inte skulle stå ut med, är om en av Kievs mest kända turistattraktioner får finnas kvar i sin nuvarande form.

Författaren Michail Bulgakovs barndomshem.

Det finns oro i ögonen hos damen bakom kassan. En nervös vaksamhet som väcks så fort dörren öppnas till det lilla museet.

– Huset har vandaliserats flera gånger, säger Maryna Sytjenko, guide och forskare på museet.

I somras sprejade aktivister rödfärg över husets gula fasad och skrev fula ord. Bulgakovs ansikte, skulpterat i brons, målades rött. Det var inte första gången.

Guiden Maryna Sytjenko tycker att aktivister som Oleg är enkelspåriga.

– Bulgakov var etnisk ryss och en typisk produkt av det ryska imperiet på den tiden. Och nej, hans verk är inte en del av ukrainskspråkig kultur. Men han är en del av Kievs historia. Han levde 28 år här, och det borde få synas, säger Maryna Sytjenko.

Hon slåss för sitt älskade museum – samtidigt som hon liksom andra Kievbor plågas av ryska drönaranfall nästan varje natt, med explosioner och flyglarm.

– Vi är alla traumatiserade av kriget. Men jag är en stabil person. Jag gillar fortfarande vad jag gillade för 20 år sedan.

Maryna Sytjenko berättar om vänner som förr älskade Bulgakov, men som slutat med det.

– Men inget har ändrats i hans böcker! Bara yttre faktorer har ändrats. Så jag klandrar Putin, jag klandrar ryssar. Jag klandrar även mina egna släktingar på andra sidan gränsen. Jag kontaktar dem inte längre. Jag kallar dem ex-släktingar.

Michail Bulgakov föddes 1891 och dog 1940. Hans böcker läses fortfarande i stora delar av världen, och trycks i nya upplagor.

Romanen ”Mästaren och Margarita” inspirerade Mick Jagger till Rolling Stones låt ”Sympathy for the Devil”. Thåström blinkar till Bulgakov i låttiteln ”Mästaren och en iskall Margarita”.

Bulgakovs barndomshem ligger på Kievs kanske mest pittoreska gata, den kullerstensbelagda Andrijivskyjsluttningen. Det är ett charmigt stenhus med kakelugnar, lönndörrar och en veranda med vinrankor. I många guideböcker listas museet som en av Kievs viktigaste turistattraktioner.

Men Bulgakov har hamnat i onåd i Ukraina. I våras stämplades han som ”imperialist” och ”ivrig ukrainofob” av den ukrainska staten.

Utlåtandet baseras på en expertkommission som har analyserat Bulgakovs person och läst hans böcker, som den hyllade romanen ”Det vita gardet”. Den utspelar sig till stor del just här, i Bulgakovs barndomshem på Andrijivskyjsluttningen 13.

I boken är det december 1918, Kiev är under belägring och sex olika arméer slåss om herraväldet i staden. Inifrån sitt vackra hem ser den ryska borgerliga familjen Turbin med skepsis och fasa på dem som slåss utanför – som den ukrainska armén och de kommunistiska bolsjevikerna.

”Det ukrainska dilemmat, att landet har Ryssland djupt i sitt dna, tycks lika svårlösligt i dag som för hundra år sedan”, skrev DN:s Philip Teir 2015 när ”Det vita gardet” gavs ut på nytt. Teir njöt av personporträtten och Bulgakovs kärleksfullt nostalgiska skildring av Kiev.

Den ukrainska expertkommissionens nio medlemmar är mindre förtjusta. De anser att Bulgakov ”inte presenterar en enda positiv ukrainsk karaktär”, att han hånar det ukrainska språket och har en ”fördomsfull och utpräglat negativ inställning till allt ukrainskt”.

Museiguiden Maryna Sytjenko anser att statens utlåtande om Bulgakov är felaktigt, orättvist och absurt. Man kan inte, säger hon, döma en författare utifrån vilka åsikter hans romankaraktärer har.

– Från vad vi vet om Bulgakovs verkliga liv, så finns det ingen grund till att säga att han var ukrainofob, säger Maryna Sytjenko.

Den statliga kommissionen slår fast att alla monument och minnesmärken till Bulgakovs ära ska ses som ”propaganda för rysk imperialistisk politik”.

– Det innebär att vi nog måste ta bort skulpturerna av Bulgakov här utanför.

Det skulle i så fall glädja aktivisten Oleg Slabospitsky, som samlat in 6 000 underskrifter till sitt medborgarförslag om att frakta bort skulpturerna.

– Dessutom måste museet troligen byta namn, säger Maryna Sytjenko.

Till vad?

– Kanske ”Andrijivskyjsluttningen 13”, vår adress. Det skulle bli som ett kamouflerat, hemligt museum för Bulgakov.

Apropå kamouflage: Maryna och hennes kolleger på museet tillverkar just kamouflagenät till ukrainska soldater. De samlar även in pengar till soldater vid fronten.

– Pengarna går till drönare, till vapen.

Varför känner du så starkt för museet?

– Det är en del av staden. Och jag känner en samhörighet med mina förfäder här. De kom till Kiev under tidigt 1900-tal, när Bulgakov levde här.

Från Ryssland?

– Ja. Andra halvan av min släkt kommer från Kievregionen. Så jag har blandade ryska och ukrainska rötter – och för mig är den mixen en integrerad del av staden, säger Maryna Sytjenko.

Oleg Slabospitskyj vill visa en sista sak. Han lotsar mig genom Podil, en vacker stadsdel intill floden Dnjepr. Till sist står vi framför ett rikligt dekorerat stenhus från 1899.

Oleg pekar uppåt fasaden, där dagens sista solstrålar lyser på en byst av den ryske författaren Alexander Pusjkin.

– Den sista pusjkinen i Kiev, säger han.

Och du vill få bort den?

– Ja. Pusjkin har inget med ukrainare eller ukrainsk identitet att göra.

Oleg är rädd att ukrainska barn ska bli förvirrade om de växer upp i en stad där det finns minnesmärken, gator och museer tillägnade ryska författare.

– Barnen kommer inte förstå varför de ska vara stolta ukrainare.

DN:s ukrainska fotograf Oksana Parafeniuk har en treårig son. De bor i närheten, och Oksana berättar att hon ofta går förbi just det här huset med sonen.

Kan man inte tänka sig att Pusjkinstatyn får vara kvar? frågar jag Oleg. Då kan Oksana peka på den och säga till sin son: Ser du det gamla huset där, med statyn? Det är en rysk författare, Pusjkin. Så var det på den tiden, när den ryske tsaren härskade över ukrainare.

Oleg Slabospitskyj skakar på huvudet. Ukrainare, menar han, är alltför präglade av många decennier av sovjetisk och rysk indoktrinering.

– De vet inte vilka de är, de känner inte till ukrainska konstnärer eller författare.

Men kan det inte finnas en bra historielektion i det, att låta historiens lager finnas kvar i Kiev?

– Det skulle kanske vara möjligt i ett land som Sverige, som varit självständigt i sekler. Men vi är inte redo för sådant kritiskt tänkande.

Läs mer:

Tusen dagar av krig i Ukraina – Volodymyr har förlorat sitt enda barn

Nationalsång, krigsklipp och flyglarm – så formar skolan i Kiev barnens ukrainska identitet

Munkarna i Kiev bor vägg i vägg – men pratar inte med varandra

DN:s samlade rapportering om kriget i Ukraina