När Ryssland inledde anfallskriget 2022 hukade Oleksandra Matvitjuk i Kiev – och fortsatte arbeta. Samtidigt evakuerade många internationella, humanitära organisationer sin personal ut ur landet.
– De övergav sitt uppdrag precis när det gällde, säger hon.
Det internationella samfundets initiala flykt var en ryggmärgsreaktion och symtomatisk, säger juristen Oleksandra Matvitjuk, ordförande i den ukrainska människorättsorganisationen Centre for civil liberties.
Kriget går nu in på sitt femte år. Oleksandra Matvitjuk har mörka stråk under ögonen, vinterblek hy, svart fleece. Hennes hår är stramt uppsatt, hon släpper ut det vid fotograferingen.
Centre for civil liberties började dokumentera ryska krigsbrott i Ukraina 2014. 2022 skruvade man bara upp takten. En stor del av materialet lämnas över till åklagare.
Men utredningarnas framtid är osäker. En amnesti för samtliga krigsbrott begångna under kriget var en av punkterna i det ryskamerikanska fredsförslag som lades fram i höstas. Punkten ska inte explicit finnas med i senare versioner, men Oleksandra Matvitjuk gör sig inga illusioner om att frågan är död.
– Putin kommer aldrig att gå med på ett avtal som banar väg för rättsprocesser. Vårt mål är därför att motverka allt som lägger konkreta hinder för ansvarsutkrävande.
Krigsbrotten utreds på flera håll. De som bereds med sikte på åtal i internationella domstolar som ICC, brottmålsdomstolen i Haag, påverkas inte av formuleringarna i ett fredsavtal; ICC styrs av internationella, rättsliga överenskommelser.
– En amnesti vore ändå förödande. De allra flesta brott utreds nationellt, av ukrainska åklagare. Vårt rättsväsende hanterar just nu 190 000 ärenden.
Omvärldens reaktion på kriget och möjligheten att utkräva ansvar betyder allt, fortsätter hon: amnesti ger en tydlig signal om att man kan invadera ett land, ockupera en femtedel av dess yta, döda dess invånare, föra bort dess barn – och gå fri.
Om känslan av grundläggande orättvisa sprider sig i Ukraina kan det få fler följder:
– Ukrainare som är upprörda över att det ryska folket går ostraffat tar lagen i egna händer. Det kan bli våldsamt.
Hon vill se upprättandet av en särskild tribunal för kriget i Ukraina, och tror att en sådan kan bli lika banbrytande som Nürnbergrättegångarna.
– Då skapades en modell där enskilda kunde åtalas för krigsförbrytelser. Men det var krigets vinnare som tog fram systemet, rättvisan var segrarens privilegium.
En tribunal måste vara oberoende av när och hur kriget slutar, betonar hon:
– Rättvisa måste kunna utkrävas även om Ukraina förlorar.
Förberedelser för en särskild tribunal har inletts av Europarådet, men inget konkret arbete har ännu påbörjats.
Oleksandra Matvitjuk är på samma gång målmedveten och uppgiven, tacksam för det stöd Ukraina fått, men kritisk till hur de europeiska länderna och USA har hanterat kriget.
Hon tycker att de europeiska ledarna misslyckats med att hitta en egen linje, och jämför dem med akvariefiskar som rycker till när någon – som en nyckfull, amerikansk president – knackar på glaset.
– Europa har fortsatt att vara reaktivt. Jag tolkar vad de gör som en taktik som går ut på icke-eskalering, men den har ju misslyckats. Som långsiktig strategi är den usel.
Hennes eget recept är enkelt: Ryssland måste försvagas.
– Det är svårt att se en demokratisk utveckling i Ryssland. Därför måste Ryssland bli så svagt att landet inte kan föra krig, oavsett vad det vill.
Men tiden håller på att rinna ut, för Ukraina och för ukrainarna. Det gäller inte minst för de tiotusentals barn som Ryssland kidnappat och som i många fall utsätts för radikalisering och militarisering.
– Vad som sker är ett folkmord, ett försök att radera en identitet. Det är förmodligen omöjligt att hitta alla barn, och det kommer att vara ett öppet sår för lång tid.
Oleksandra Matvitjuk döljer inte att hon är djupt påverkad.
– Kriget har inte bara förändrat mitt arbete utan hela mitt liv. Det är tungt att höra alla berättelser. Ibland tröstlöst. Jag har vänner som har slutat arbeta med mänskliga rättigheter och tagit värvning. Gått in i armén.
Fakta.Oleksandra Matvitjuk.
● Född 1983 i Kiev. Jurist och människorättsaktivist, ordförande för den icke-vinstdrivande Centre for civil liberties, som grundades 2007 och verkar för en stärkt demokrati i Ukraina. Sedan annekteringen av Krim 2014 dokumenterar organisationen även ryska krigsbrott.
● Belönades med Nobels fredspris 2022, tillsammans med den belarusiska författaren och aktivisten Ales Bialiatski och den ryska människorättsorganisationen Memorial.
● Till krigsbrott hör bland annat medvetna attacker mot civila; våldtäkter, kidnappningar av barn. Till krigsbrott räknas även tortyr och annan grym behandling av krigsfångar.
● Internationella brottmålsdomstolen i Haag utreder sedan 2022 en rad ryska krigsbrott. En arresteringsorder för bland andra president Vladimir Putin utfärdades 2023.
Läs mer:
Sanna Torén Björling: Här är punkten i fredsplanen som Ukraina aldrig kan acceptera
Den här gången käftar Europa mot Trump
De åldras under kriget: ”När vi minns platser som har betytt mest gråter vi”
Barnen i Butja lever med minnena av den ryska ockupationen
