Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Fackprosa
Anders Sundelin
”Fascisten. Per Engdahl och den nysvenska rörelsen”
Weyler förlag, 288 sidor
Att läsa ”Fascisten”, tänker jag halvvägs in i boken, är som att ligga på en brygga och titta ner i en klar sjö. Först ser man bara ljusblänken och krusningarna på vattenytan. Men så efter en stund, nästan omärkligt, öppnar sig djupet. Bottnen framträder.
Anders Sundelins bok växer kort sagt efterhand till det som populärt kallas för en bred biografi. Förtjänstfullt förankrar han huvudpersonen – den synskadade fascisten Per Engdahl – i sitt sammanhang. När Sundelin berättar om Sverige under mellankrigstiden gör han det med samma nyfikna blick som en geolog granskar en sällsynt sten. På så sätt lyckas han, genom att undersöka både de politiska, religiösa och kulturella stämningarna, hjälpa läsaren att begripa inte bara vem Engdahl var, utan hur han blev den han blev.
Per Engdahl, den svenska fascismens främste ideolog, var aldrig någon verklig makthavare. Och han vann aldrig något brett inflytande i offentligheten.
Likväl är han intressant, eftersom han utvecklade en ideologisk tradition som levde vidare. Biografin om honom är därför en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska högerextremismens rötter.
Anders Sundelin – som på senare år haft just biografin som sin genre – har djupdykt i arkiven. Engdahl själv dog 1994 men med hjälp av alltifrån Säpoakter, facklitteratur, tal, brev, avhandlingar och intervjuer (bland annat ett fängslande möte med yngste sonen Sten-Olof) – samt Engdahls egna böcker – tecknar Sundelin en inträngande bild av ett egendomligt liv.
Han hyllade Hitler och beskrev den tyska nationalsocialismen som ’ett ofrånkomligt framsteg’
Engdahl föddes 1909 och växte upp i en burgen officersfamilj i Jönköping. I tidiga tonåren förlorade han större delen av synen men var trots detta en mönsterelev i skolan och studerade senare statsvetenskap. Han drogs tidigt in i den ultranationalistiska miljön, lockades av Mussolinis Italien och grundade under 1930-talet Nysvenska rörelsen (NSR). Engdahl var beläst, polemisk, antidemokratisk. En kostymklädd revolutionär som utmålade judarna som parasiter och den nordiska rasen som ”vårt dyrbaraste arv”. Han hyllade Hitler och beskrev den tyska nationalsocialismen som ”ett ofrånkomligt framsteg i europeisk samhällsutveckling”. Efter kriget hjälpte han SS-män att fly och knöt samman fascister och nazister över nationsgränserna.
”Fascisten” är färgrikt skildrad. Som när Sundelin beskriver Engdahl som ”blind, tunn som en tändsticka, hållning som ett kronvrak”. Eller när han i ett lakoniskt slag sammanfattar Ingvar Kamprads mångåriga vänskap med Engdahl och Ikea-grundarens fascistiska böjelser: ”[Kamprad] kommer att möblera Nysvenska rörelsens högkvarter på Västergatan 14 innan han möblerar det svenska folkhemmet.”
Boken har emellertid en påtaglig svaghet. Om Engdahl nu, som baksidestexten menar, ”formade den moderna högerextrema rörelsen”, är det märkligt att hans idéers fortsatta liv knappt berörs. Sverigedemokraterna lyser – trots att boken publiceras under en valspurt – med sin frånvaro. Först på den sista sidan nämns Bevara Sverige Svenskt (BSS), alltså den högerextrema kampanjorganisation som tog intryck av Per Engdahls Nysvenska rörelse, och i sin tur kom att bli en viktig länk till Sverigedemokraternas framväxt. Men sedan är boken slut.
Den enda explicita reflektionen om idéarvet är när författaren beskriver Engdahls övertygelse om invandringens hot mot den västerländska kulturen (när tidsandan krävde det rörde sig den anpassliga propagandisten bort från begreppet ras för att i stället tala om kulturen som det som skiljer människor åt): ”Tidigt formulerade Per Engdahl det som efter hans död skulle omfamnas av många.”
En bra bok lämnar alltid en plats vid bordet åt läsaren, heter det. Well, vill jag i det här fallet invända, författaren måste åtminstone ställa fram en stol. Om Per Engdahl var central för den svenska folkhemsfascismens idéutveckling och inflytandet bevisligen sträcker sig långt efter hans död, är det lätt att argumentera för att en biografi blir ofullständig om den inte diskuterar just det eftermälet.
Läs fler bokrecensioner.
