Hon hade inte sagt ett ord än men applåderna och busvisslingarna ville inte ta slut.
Nervöst blickade hon ut över havet av svarta fyrkantiga hattar och lutade sig sedan fram mot mikrofonen.
– Nu behöver jag bara ta ett djupt andetag, kisa mot de röda banderollerna och övertyga mig själv om att jag är på världens största Gryffindoråterträff.
Året var 2008. Sista delen i Harry Potter-sviten hade nyligen kommit ut. JK Rowling var världens bäst säljande författare, beundrad på skolgårdar och elituniversitet, och hon hade just inlett sitt 20 minuter långa tal på Harvards examensceremoni.
I ena stunden rev hon ner gapskratt, i nästa manade hon till allvar och eftertanke. Bland annat genom att prata om vad hennes första betalda jobb, på Amnestys kontor i London, lärt henne om mänsklig godhet, ondska och den stora vikten av fantasi.
– Fantasin, sade hon, är kraften som förmår oss att känna empati med människor vars erfarenheter vi aldrig delat.
Det var ett lysande tal. Välartikulerat, uppriktigt, dråpligt, ödmjukt och inkännande. Så lät åtminstone några av lovorden från publiken.
Det känns som en evighet sedan.
De senaste kommentarerna på Harvards Youtubekanal är av en bister sort. ”En hatisk, konservativ galning”, skriver någon som hittade Rowlings tal i maj i år. Någon annan undrar när Harvard egentligen ska ta avstånd från henne.
Numera talar hon sällan om fantasi. Om empati nästan inte alls. För sina knappt 15 miljoner följare på X skriver hon i stället dagligen om hur biologiska kvinnor hotas av transkvinnor och om varför transrörelsen är misogynins nya ansikte.
Hur blev det så? Hur kommer det sig att JK Rowling gick från älskad Harry Potter-skapare till att bli en av världens mest högljudda antitransaktivister?
Den har kallats en askungesaga.
Vid 30 års ålder var Joanne Rowling så fattig som en brittisk medborgare kan bli utan att vara hemlös. Hon hade en examen i klassiska språk och hyrde en etta i Skottlands huvudstad Edinburgh. Efter ett kort äktenskap var hon ensamstående mamma och hankade sig fram som lärarvikarie, men var oftare utan jobb. Själv har hon formulerat det som att hon inte kände till någon annan som misslyckats så snabbt och så stort som hon.
– Jag var i upplösning, jag förlorade tidsuppfattningen, jag hade självmordstankar. Jag befann mig på en väldigt mörk och skakig plats, har hon berättat i podcasten ”The witch trials of JK Rowling”.
Men dottern fick henne att klamra sig fast. Det gjorde även en idé hon fått på ett försenat tåg mellan Manchester och London 1990
Det året hade hennes mamma precis dött. Som ur tomma intet dök en föräldralös mobbad pojke upp för hennes inre blick. Han visar sig vara trollkarl och gå på en skola för häxkonster och trolldom. Hon hade ingen penna med sig på tåget, men hon kunde inte sluta tänka på pojken och hans kamp.
Under fem år arbetade hon på berättelsen om Harry Potter. Hon skrev på skrivmaskinen hemma i enrumslägenheten om kvällarna och på kaféer i Edinburgh medan dottern sov i sin barnvagn. Helt från början visste hon att det skulle bli sju böcker.
Tolv gånger refuserades den första delen. Innan ett förlag sade ja.
Men det fanns en hake: Hon var kvinna och det var inte bra. Pojkar läser inte gärna fantasyböcker skrivna av kvinnor, menade förlaget och föreslog ett könsneutralt namn.
Så gick det till när Joanne Rowling blev JK Rowling. Och 1997 debuterade hon som författare med ”Harry Potter och de vises sten”.
Boken utkom i 500 inbundna exemplar. Den ansågs inte värd någon marknadsföring, men barn började läsa den, de berättade om den för varandra och skickade sina föräldrar till bokhandeln. 500 exemplar blev 35 000, innan ett bjässeförlag köpte Harry Potter och lanserade den i USA.
Runt millennieskiftet omgärdades boksläppen av ett hemlighetsmakeri och en organisation som påminde mer om militäroperation än om kulturevenemang. JK Rowling hade vid den tiden sålt 30 miljoner böcker och tjänade mer pengar än någon annan kvinna i Storbritannien.
Många fans identifierade sig med den modige underdogen Harry Potter som tillsammans med sina vänner kämpar mot den hatiske och auktoritära Lord Voldemort. JK Rowling blev en moralisk förebild, i synnerhet för läsare som själva på olika sätt upplevt utanförskap.
Alphonso David, då ordförande för den amerikanska organisationen Humans rights campaign, beskrev det som att Rowling ”inspirerat otaliga unga hbtq-personer att föreställa sig en värld präglad av acceptans och inkludering”.
Sådant var hennes goda rykte.
Genom Harry Potter hade JK Rowling gett röst och magiska krafter åt de annorlunda och de mobbade, och hennes fantastiska universum bara fortsatte att växa med filmer, dockor, datorspel och nöjesparker. Framgången visste inga gränser.
Världens första skyddsboende för kvinnor öppnade i Chiswick i London 1971. De som kom dit var blåslagna, knivskurna, hade strypmärken runt halsen och cigarettmärken på huden. Fram till dess hade kvinnor som misshandlats av sina äkta män och saknade stöttande släktingar inte haft någonstans att ta vägen.
Boendet var den första av många segrar för den brittiska kvinnorörelsen. Under 1970-talet skulle rörelsen bli allt mer inflytelserik och bidra till en rad reformer och lagändringar för kvinnors rättigheter. Dessutom skulle man enträget belysa angelägenheter som tidigare kallats privata. Till exempel hustrumisshandel, som det hette på den tiden.
Det var i denna politiska kontext som Joanne Rowling växte upp. Sina tonår tillbringade hon läsande klassiker av Simone de Beauvoir, Kate Millett och Germaine Greer, tänkare som alla placerade kvinnans frigörelse från ekonomiskt, socialt och fysiskt förtryck i centrum för feminismen.
Sedan dess har den feministiska kampen vidgats till att också inkludera andra grupper, som homosexuella, transpersoner och icke-binära, det vill säga människor som varken identifierar sig som man eller kvinna.
2004 tillät Storbritannien, som ett av de sista länderna i Europa, transpersoner att ändra juridiskt kön. Antalet människor som uppsökte läkare för könsbekräftande vård femfaldigades under åren som följde och språket om kvinnor och män började förändras, framför allt på nätet.
Transrörelsen avfärdade de äldre feministernas uppdelning i kön och genus och menade att könsidentiteten, det vill säga det kön en människa identifierar sig som, är det enda som räknas och bör ligga till grund för vilka rum och sammanhang människan i fråga har tillträde till. Den åsikten delades av Labourpartiet som ville införa ett självidentifieringssystem. Vann partiet nästa val skulle människor kunna ändra sitt juridiska kön utan att först behöva uppsöka läkare eller genomgå hormonbehandling. Det lovade man.
JK Rowling följde identitetsdebatten. Till en början i tystnad framför datorn.
Men så gillade hon en tweet.
Inlägget kom från en brittisk, tidigare politiskt aktiv, kvinna som skrev: ”Män i klänningar åtnjuter en solidaritet som jag aldrig erfarit. Det är misogyni!”
Förvirring uppstod. Vad betydde det att JK Rowling gillade en post med den hånfulla formuleringen ”män i klänningar”?
Ingenting alls, försäkrade en av hennes pr-personer. Gillandet var inget annat än resultatet av ett ”medelåldrigt ögonblick”, JK Rowling hade helt enkelt klickat fel, förklarade pr-personen.
Fansen drog en suck av lättnad.
Så i december 2019 twittrade hon igen. Och denna gång i eget namn.
”Klä dig hur du vill. Kalla dig vad du vill. Ligg med vilken vuxen som helst som vill ha dig. Lev ditt bästa liv i fred och säkerhet. Men tvinga kvinnor bort från sina jobb för att de påstår att kön är på riktigt?”
Inlägget skrevs till stöd för den brittiska forskaren Maya Forstater som nyligen hade blivit av med ett konsultjobb efter att hon hävdat att män inte kan bli kvinnor.
Om transdebatten varit stormig tidigare nådde den nu orkanstyrka.
JK Rowling kallades transfob och terf – en akronym för en transexkluderande radikalfeminist. Hon beskrevs som fanatiker och avfärdades som en fascist som inte begrep sig på sina egna böcker. Hon mottog våldtäkts- och dödshot. Hashtaggen #RIPJKRowling trendade på sociala medier.
Mugglenet, den största Harry Potter-fansidan, meddelade att man skulle ta bort alla länkar till JK Rowlings egen hemsida. En tågstation i Edinburgh plockade ner plakat med hennes namn. Daniel Radcliffe, som spelat Harry Potter i filmatiseringarna av böckerna, tog avstånd från hennes åsikter.
Det gjorde även skådespelaren Emma Watson som JK Rowling kallat en ”perfekt Hermione Granger”. Osämjan nådde klimax på Baftagalan 2022, där Emma Watson delade ut ett pris.
Programledaren Rebel Wilson presenterade henne som ”en stolt feminist, som egentligen är en häxa”. Emma Watson log och inledde sitt anförande med att hon var ”där för ALLA häxor”.
JK Rowling valde att inte kommentera piken, den gången. Senare har hon berättat att det som gjorde henne verkligt ledsen, det som blev själva vändpunkten i deras relation, inte var orden på Baftagalan utan det som följde därpå och som hon kallat för hyckleri. Strax efter galan skickade nämligen Emma Watson en lapp till JK Rowling. På den stod en enda handskriven mening: ”Jag är så ledsen för det du går igenom.”
Detta hände när kritiken och hatet mot Rowling var som starkast.
Många ville se henne kancellerad. Andra undrade bara varför. Varför valde en så omåttligt framgångsrik författare att engagera sig i en fråga som på ett konkret plan berör en så liten och redan utsatt grupp människor?
2020 gav hon ett svar.
I en 3 600 ord lång essä beskrev JK Rowling sin oro för det ökade antalet unga transpersoner som genom hormonbehandlingar förändrar sina kroppar för alltid och att förekomsten av enkönade rum kan vara en fråga om liv och död.
Det där sista var en hållning grundad i det egna livet.
Hon hade själv behövt ett sådant skyddat rum en gång i tiden, skrev hon i essän, och berättade om hur hennes första man kontrollerade, misshandlade och utnyttjade henne sexuellt, och hur hon lyckades fly från äktenskapet tillsammans med sin dotter.
– Min feminism är rotad i min könstillhörighet och det förtryck som riktas mot personer med samma kön som jag. Jag kan bara förstå att det som hänt mig beror på att jag är kvinna, sade hon senare i podden ”The witch trials of JK Rowling”.
Om det finns en brännpunkt för den brittiska transdebatten så är det fängelserna.
Egentligen går allt tillbaka till några enstaka, men anmärkningsvärda fall. Det mest uppmärksammade rör Isla Bryson. Det är en person som dömdes för våldtäkter på två kvinnor, under rättegången själv kom ut som transkvinna och placerades i ett skotskt kvinnofängelse.
Beslutet väckte ramaskri och en ilska hos allmänheten. Myndigheterna tog åt sig, rev upp beslutet och flyttade Bryson till ett fängelse med manliga fångar.
Fallet ställde en fråga på sin spets: Vem är egentligen kvinna och när?
JK Rowling har skrivit massor om just fängelsefrågan. Hennes poäng är att transkvinnors rättigheter inte får tillåtas gå ut över kvinnors trygghet. I podden ”The witch trials” förklarar hon varför.
– Jag säger inte att alla transkvinnor är rovdjur, lika lite som jag säger att alla män är det, jag är själv lyckligt gift med en. Men det går inte att komma ifrån att ett rovdjurs första och viktigaste villkor är tillgång. Att öppna dörrar till omklädningsrum, skyddade boenden och kvinnofängelser för alla som identifierar sig som kvinnor är att utsätta biologiska kvinnor för en risk.
Det må vara sant.
Men det förklarar inte varför JK Rowling de gångna fem åren så gott som uteslutande riktat sin vassa udd mot transrörelsen. Det största hotet mot kvinnors trygg- och frihet kommer trots allt från män som identifierar sig som män.
Som författare har JK Rowling sedan länge lämnat Harry Potter-världen bakom sig. Hon skriver numera kriminalromaner under pseudonymen Robert Galbraith. En av böckerna i deckarsviten handlar om en seriemördare som klär sig i kjol och peruk och dödar kvinnor.
Kraven på att deplattformera Rowling har mattats av och Harry Potter är fortfarande ett vansinnigt starkt varumärke. På Forbidden planet, en av Londons största fantasybokhandlar, upptar böckerna hösten 2025 en egen vägg.
– Folk köper och läser fortfarande Harry Potter, men har blivit mer noga med att skilja på det fiktiva verket och författaren. Många fans orkar eller vill inte ta del av JK Rowlings uttalanden och utspel. Det vill inte jag heller, säger Chiara Carrozza, som har jobbat tre år på Forbidden planet.
Vad gäller transrörelsen har den i dag viktigare saker att tänka på än JK Rowlings X-flöde.
Flera amerikanska delstater har infört lagar som begränsar eller förbjuder könsbekräftande vård. Donald Trumps administration har beslutat att amerikanska myndigheter endast får erkänna det kön en människa tilldelas vid födseln. Och i Storbritannien drog Labourpartiet tillbaka sitt löfte om ett självidentifieringssystem. I april slog landets högsta domstol fast att ”kvinna” syftar på det biologiska könet sedan födseln och att en transperson inte i några juridiska sammanhang kan betraktas som sådan.
Även kulturellt finns tecken på att vinden har vänt.
Skådespelaren Emma Watson lärde känna JK Rowling som tioåring, men sedan Baftagalan 2022 har de inte talat med varandra. I september i år medverkade Watson i den brittiska podden ”On purpose” och sade där att hon fortfarande sätter stort värde på relationen med JK Rowling.
– Min djupaste önskan är att människor som inte håller med mig ska älska mig, och att jag ska kunna fortsätta älska människor som jag inte nödvändigtvis delar åsikt med, sade Emma Watson.
Orden tolkades som ett försoningsförsök.
Denna gång svarade JK Rowling blixtsnabbt och bitande. På X skrev hon att ”Emma har så lite erfarenhet av det verkliga livet att hon är okunnig om hur okunnig hon är”, och att hon ändrat kurs ”eftersom hon har märkt att det inte längre är lika populärt att fördöma mig öppet”.
I det sistnämnda får man ge JK Rowling rätt. Opinionen har svängt. Transpersoners rättigheter och självbestämmande är inte längre på den politiska eller juridiska agendan, varken i Storbritannien eller i USA. Tvärtom.
Fast det har inte påverkat Rowlings aktivitet på sociala medier. Varje dag varnar hon för transrörelsen. Några gånger har det varit befogat. För bara några veckor sedan gick en brittisk transgrupp till våldsam attack mot ett feministiskt möte i Brighton. Men ändå.
Det är uppriktigt svårt att inte fråga sig hur perifera JK Rowlings motståndare måste bli för att hon ska sluta att framställa dem som det stora hotet mot kvinnor 2025.
