Så blev Motala språngbrädan till Paris för parapingisspelarna

Som ett smattrande spöregn. Ljudet av bollarna mot racket, mot golven, mot borden i A-hallen i Motala sporthall är nästan öronbedövande när träningen sätter i gång.

30 spelare vid 15 bord koncentrerar sig på varje serve och retur. I en mindre hall spelas det vid ytterligare sju bord. Några spelare har likt Truls Möregårdh valt kantiga racket, men de flesta kör traditionellt runt.

Årets Summer Camp har startat och kikar man in ser man först allt blått: blå golv, blå bord och blå landslagströjor. Men också rullstolar och proteser, vilket skvallrar om vilket landslag som är i farten.

Då var det superinspirerande att se landslagsspelarna. Och nu är man själv landslagsspelare sedan länge så det är fint.

Emelie Endre har varit med sedan det första lägret för 15 år sedan.

– Jag tror nästan att det betydde mer när man var ny på pingis och inte var i landslaget. Då var vi inte lika många som vi är nu, så då var alla i en och samma hall. Och då var det superinspirerande att se landslagsspelarna. Och nu är man själv landslagsspelare sedan länge så det är fint.

Förbundskapten Robert Svanberg går runt mellan borden och hjälper till att hämta nya bollar, peppar, ger råd och instruktioner. Mest iakttar han och ibland passerar han förbi DN:s utsända.

– Det är viktigt för de yngre att få se hur de som är bra spelar. Och att lära sig träna på rätt sätt tidigt.

Lägret hölls i år i början av juli, i stället för som normalt i augusti. Anledningen: Paralympics, som invigdes i onsdags.

Sex bordtennisspelare är uttagna i den svenska truppen – siffran är i paritet med antalet i de senaste spelen. Frågan som Bordtennisförbundet och Sveriges paralympiska kommitté ställde sig var: Hur ska Sverige bibehålla sin höga nivå och kunna konkurrera internationellt?

Svaret blev: Ett förbundscenter för parapingis. Och placeringen blev i Motala – av lite olika anledningar. Dels för att verksamheten redan fanns där, i form av läger och klubben Västers BTK med en stark parasportverksamhet, och dels för att Bordtennisförbundets sportchef Daniel Ellermann bor i staden.

Centret har nu varit aktivt i två år. Ett krav när Svanberg rekryterades till jobbet som förbundskapten för landslaget i parabordtennis var att också han skulle bo i Motala. Och han verkar älska sitt jobb.

– Det är fantastisk sammanhållning i laget, och de är så tacksamma för all hjälp, tar inte det här för givet.

I A-hallen tränar de blivande paralympierna med sina landslagskompisar – från junior till elit, med spelare från norska landslaget (varav flera också senare skulle resa till Paris) och en spelare från Österrike.

Totalt deltar 42 spelare på årets läger. En av veteranerna är Emil Andersson som nu gör sitt fjärde Paralympics.

– Det är viktigt för oss att kunna samlas, träna ihop och också få en fin gemenskap. Tidigare träffades vi kanske bara tre-fyra gånger per år.

– Man vill vara en förebild för de som inte riktigt har kommit lika långt på sin resa, att de kan komma fram och fråga efter tips och trix.

Vågar de komma fram?

– Ja, ibland vågar de fråga i alla fall, säger han och ler stort.

– Någonstans här finns den som kommer att ta över efter oss.

Alla vi pratar med återkommer till tre saker: Den fina gemenskapen inom parabordtennisen, att konkurrensen internationellt blir allt tuffare och att centret är helt nödvändigt.

Emelie Endre och kompisen Cajsa Stadler valde att flytta till Motala i och med bildandet. Till en början bodde de i en källarlägenhet mitt emot sporthallen. Optimalt om man ser till träningsmöjligheter – de hade till och med egen nyckel till hallen och kunde spela när de ville.

– Men trappor och två rullstolar var inte så optimalt.

De skrattar åt de mödosamma minnena och värden som lovade och lovade att renovera huset bredvid. Till slut gick flyttlasset till en större lägenhet lite längre från hallen, men fördelarna med att bo i staden bestod.

– Vi har fått möjlighet att köra mycket individuell träning, säger Emelie som liksom Cajsa tävlar i klass 6 – stående spelare med mest rörelsehinder.

Det är ju lättare för de stående högre klasserna att spela med det vi kallar ”frisk spelare”.

Den stora vinsten har dock varit att de kunnat spela mot varandra. De är de enda klass 6-spelarna i landslaget på damsidan.

– Jag har haft ganska bra träning även när jag bott i Stockholm, men alla har inte lika mycket kunskap om parapingis och hur det ska spelas. Till exempel om du sitter i rullstol så blir det en annan bollbana och lite andra vinklar och då betyder det jättemycket att få möta andra i rullstol, berättar Emelie, och Cajsa fyller i:

– Det är samma sak för oss i de lägre stående klasserna. Det är ju lättare för de stående högre klasserna att spela med det vi kallar ”frisk spelare”. För oss så skiljer sig spelet väldigt mycket om vi spelar med varandra jämfört med att spela med någon utan funktionsnedsättning.

Efter ett tag vänjer man sig vid bollsmattret. I stället är det sommarplågorna som strömmar ur högtalarsystemet som utgör ljudfond när spelarna – till synes outtröttligt – fortsätter bollmatandet över näten. Markoolio och Gyllene Tider håller energin på topp och humöret uppe tillsammans med Peps Persson och Håkan Hellström.

Men sommarlägret är som sagt bara en del i den svenska satsningen på parabordtennis. Det nya nationella centret möjliggör att spelare kan ha sin bas i staden eller att komma de dagar som det passar dem. Ungefär en gång i månaden samlas landslagsspelarna, för träning men också den viktiga ingrediensen i receptet för att lyckas på tävlingar: ha skoj tillsammans utanför hagen.

Emil Andersson bor i Örebro så pendlandet till Motala har varit smidigt.

– För alla ungdomar som vill bli bra på pingis så är det en möjlighet att komma hit och kunna träna bra och få hjälp av coacher. Också för mig personligen har det varit en trygghet att veta att det finns hjälp att få, säger han.

– Det här är en viktig pusselbit. Vi ser utomlands att professionaliteten går upp och att länder satsar otroligt stora pengar. Det här är absolut rätt väg att gå, sedan kan man hoppas att det utvecklas med åren och att ännu fler kan få komma hit och spela.

Enligt Åsa Llinares Norlin, ordförande i Sveriges paralympiska kommitté (SPK), har Malmö en liten extra satsning på goalball och paravinteridrotterna har grupperat sig i Östersund och Åre, men centret i Motala är först i sitt slag.

– Vi har inte kommit så långt i arbetet men vi håller på att arbeta fram en ny strategi och just att få till centrum för idrottsutveckling är en av tankarna vi har, säger hon.

Kommitténs tankar bygger på det som även Emelie Endre och Cajsa Stadler konstaterat: ibland är man ganska ensam.

– När det gäller parasport är det inte helt lätt att få ihop lag; det kan finnas en utövare i Jönköping, en i Värmland och så vidare … inte ens i Stockholm är det så lätt. Så jag tror att det är jätteviktigt att man fokuserar på idrotter och placerar dem på en ort och säger ”här satsar vi”, säger Llinares Norlin.

Satsar är just vad Bordtennisförbundet gör, tillsammans med SPK. Förutom sommarlägret och centret togs det gångna året initiativ till åtta rikstäckande läger för tiotalet ungdomar som ännu inte nått landslaget. Emil Andersson har hjälpt till och kunnat visa vad som krävs för att nå hans nivå. I dag är han den som spelarna kan se upp till men ser sig själv i en ledarroll i framtiden.

20-åriga Anja Händén är en av de svenska debutanterna i Paralympics. 2023 blev hon första paraidrottaren att spela i svenska högstadivisionen och hon har en stor följarskara på Tiktok. Hon vet hur det är att vara en förebild men också hur viktiga hennes varit under uppväxten.

Hon hittade till bordtennisen som åttaåring.

– Det är verkligen en sport för alla, det spelar ju typ inte någon roll vilken funktionsnedsättning du har, det finns de som spelar utan armar, som spelar med munnen, så det går ju verkligen om man hittar sitt sätt.

När jag fick höra hur coolt det var på Paralympics för första gången så blev jag jätteinspirerad och ville verkligen satsa mot det.

Men till en början spelade Anja, som har en outvecklad högerhand och spelar i klass 10 (stående klass med högst rörlighetsförmåga) bara med ”friska” spelare. När hon var tolv gjorde hon sitt första para-SM.

Vad betydde det att få se att det fanns en parabordtennisvärld?

– Det var jättekul. Och när man sedan kom ut internationellt och såg andra spela i sin egen klass så var det jätteinspirerande.

Den stora idolen har varit Natalia Partyka, polskan som spelat både OS och Paralympics. Men även sommarlägren i Motala har spelat stor roll.

– När jag fick höra hur coolt det var på Paralympics för första gången så blev jag jätteinspirerad och ville verkligen satsa mot det. Man kanske inte hade tänkt i de banorna annars.

Emelie Endre och Cajsa Stadler spelar på borden på varsin sida om Anja Händén. För dem räckte det inte hela vägen till Paralympics denna gång men drömmen lever.

– Det är skitkul för dem, man vet ju hur hårt de har jobbat. Kul att det blir ett gäng debutanter. Och det sporrar – kan de så kan vi också, det gäller bara att ligga i med träningen, säger Emelie Endre.

Läs mer:

Anja Händén: ”Jag hör folk snacka om pingis överallt”