Så blev Paris gröna förvandling ett litet mirakel

En lördagseftermiddag nyligen tog jag en lång promenad genom centrala Paris med min son. I en dryg halvtimme behövde vi knappt oroa oss för en enda bil. I Marais kunde han kuta runt fritt på de smala gatorna utan minsta risk för att bli påkörd – biltrafiken var avstängd i hela stadsdelen.

I stället var gatorna fulla av andra barn och familjer, av cyklister och kringströvande par, av ständigt expanderande uteserveringar som ersatt tusentals parkeringsplatser.

Det är lätt att inbilla sig att Paris alltid har varit denna relativt fridfulla stad, men mina första minnen härifrån, för flera decennier sedan, var en tjock lukt av avgaser när stadskärnan närmade sig. Jag hittar en gammal filmrulle från den tiden där det mycket riktigt är bilköer i bakgrunden överallt. Ovanför Seine tycks det ligga ett täcke av gulbrun smog.

När jag ser om några av Eric Rohmers klassiska filmer från 1980-talet slås jag också av det konstanta bruset av biltrafik i bakgrunden, under alla de långa konversationerna på uteserveringar. Italo Calvino, som länge var bosatt i staden, skrev i essän ”Eremit i Paris” från samma period att trafiken var så hopplös att det gick snabbare att flyga till Milano än att köra genom staden i rusningstid.

Det är lätt att glömma att stora delar av Paris, som många av våra mest älskade storstäder, brukade vara ett inferno av tutande bilar och luft så smutsig att handfatet på hotellrummet blev mörkbrunt när vi tvättade ansiktet efter en dag på stan. Många av de mest omtyckta platserna i dagens Paris var länge bara avsedda för bilar. Glastriangeln där Louvrens entré nu ligger till exempel var en parkeringsplats. Likaså det största rummet i Musée d’Orsay. Under de välvda glastaken där du i dag hittar några av konsthistoriens mest älskade skulpturer stod det länge bara ett fyrtiotal rostiga Peugoter och luktade avgaser.

Financial Times-journalisten Simon Kuper beskriver i sin nya bok ”Impossible city” en idyllisk cykeltur längs Seine med sina barn. Det låter som en typisk vykortsbild från ett somrigt Paris, men det var inte länge sedan som Seine bara kantades av hårt trafikerade bilvägar. I dag är de ersatta av cykelbanor, uteserveringar, sandstränder, flera kilometer av offentliga utrymmen för spontana konserter, basketmatcher, tangodans i skymningssolen.

Kupers bok beskriver hur drastiskt Paris förändrats sedan 1990-talet, då han flyttade till staden. Det är den mest intressanta boken i den våg av litteratur om Paris som publicerats inför sommarens OS, under ett år då runt 80 miljoner turister förväntas besöka staden, ett historiskt rekord.

Bristen på bilar är en av de mest anmärkningsvärda förbättringarna. Det är faktiskt ett litet mirakel att vara i en bilfri stadskärna, att ha tillgång till metropolens myller av möjligheter utan den lågintensiva stress som stökig biltrafik alltid innebär; frihetskänslan att ha barn i en storstad där du faktiskt känner doften av nybakat bröd och kaprifol på morgonen, inte bara avgaser.

Kuper beskriver i boken hur visionär stadsplanering bidragit till att biltrafiken halverats i Paris på 20 år. Föroreningarna har minskat med 40 procent. Förra året var det för första gången fler personer som cyklade än som åkte bil i staden. Det hade inte varit möjligt om staden inte samtidigt genomfört en av Europas mest ambitiösa utbyggnader av kollektivtrafik, med många nya tunnelbanestationer. De som gynnats mest av detta är inte bara de välbärgade mitt i staden utan framför allt den majoritet av invånare som bor i förorterna, där pendeltiden till stadskärnan ofta halverats.

Den nuvarande borgmästaren Anne Hidalgo har varit drivande bakom många av förändringarna i Paris stadsmiljö. Under covidkrisen såg hon en chans att drastiskt minska biltrafiken, förvandla parkeringsplatser till lekplatser och bilvägar till cykelbanor. Hon tog bland annat hjälp av Carlos Moreno, den berömde colombianske stadsplaneraren som populariserade idén om ”femtonminutersstaden”, och nu är knuten till Sorbonne. Hidalgo har även tredubblat antalet subventionerade bostäder för låginkomsttagare, som nu utgör runt 40 procent av bostäderna i de nordöstra och sydöstra delarna av Paris.

Men mycket av den urbana förvandlingen påbörjades långt tidigare, med den konservativa presidenten Nicolas Sarkozy. Efter de våldsamma kravallerna i Paris förorter 2005 försökte Sarkozy hitta nya sätt att minska segregation och utanförskap. Han tittade på både kollektivtrafik, bostadspolitik och stadsplanering och sjösatte det ambitiösa projekt som kallas Grand Paris express, som innebar 68 nya tunnelbanestationer.

När allt är klart om några år kommer pendeltiden för många av Paris fattigaste förorter, där kravallerna pågick för 20 år sedan, minska från 40 minuter till en kvart. Det är en otrolig förbättring för hundratusentals människors vardag. Det är även en konkret vision för en mindre segregerad, mer öppen stad.

Det är svårt att i dagens politiska klimat hitta andra konservativa politiker som tänker så långsiktigt när det gäller fattigdom och brottslighet i storstädernas utkanter. Sarkozy genomförde för all del många kontroversiella auktoritära reformer efter kravallerna, men han verkade förstå att förorternas problem inte bara kan lösas med hårdhänta poliser, utan att det även behövdes förbättrade tunnelbanor, nya sportanläggningar och billigare bostäder.

Det kan kontrasteras med samtidens banala signalpolitik, som när Rishi Sunak, den tidigare brittiske premiärministern, åstadkom ett av många politiska självmål när han bestämde sig för att börja kulturkriga till bilåkandets försvar. Sunak beställde en statlig utredning i hopp om att visa hur minskad bilism i stadsområden skadar lokal butiksnäring och småföretagare.

Utredningen visade förstås motsatsen: när du minskar biltrafik så blir det tvärtom fler som besöker gator, kaféer och butiker. Det skulle Sunak ha vetat om han bara tittat på de otaliga städer som redan genomfört sådana förändringar – från Montreal till Mexico City, Antwerpen till Seoul.

I en politiskt deprimerad tid har radikala förbättringar av våra stadsmiljöer blivit ett litet fönster där demokratin fungerar, där det fortfarande kan genomföras ambitiösa, långsiktiga reformer som uppenbart förbättrar vardagen för miljontals människor. Paris bilfria gator är levande bevis för det.

Läs fler texter av Martin Gelin och andra av DN:s bokrecensioner