Så blev valaffischerna mer tradition än politik: ”Som sill på midsommar”

Kroppen vänjer sig aldrig riktigt vid känslan att sänkas ned fyrtio meter under jord. Trots att det bara tar några sekunder, och att bibliotekarien Henrik Bylund gjort resan till Kungliga bibliotekets sekretesskyddade samlingar många gånger, suger det alltid till lite i magen.

I bergrummen under Humlegården ryms merparten av de 18 miljoner objekt som Kungliga biblioteket arkiverat genom århundradena. Böcker, kassetter, tidningar och andra trycksaker har anhopats i volymer som motsvarar två Hötorgsskrapor. Här finns även 600 000 affischer av olika slag, varav många med politiska budskap.

– Och vårt uppdrag är att bevara det för all framtid, säger Henrik Bylund i förbifarten, som om informationen inte vore det minsta svindlande.

Från och med den 16 augusti får riksdagspartierna affischera på gator och torg. Inför vårt möte har Henrik Bylund rest ned i underjorden för att hämta ett urval av politiska affischer från de senaste 100 åren. I vanliga fall är de sammanpressade i långa rader kompakthyllor. Nu ligger de utsträckta och omslutna i plast i en av läsesalarna, två trappor ovan markplan, för första gången på länge exponerade för dagsljus.

På ett bord ligger färgstarka litografier från första hälften av 1900-talet, på ett annat mer samtida anslag, exempelvis Kristdemokraternas Göran Hägglund öga mot öga med en struts (2010), och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skuttande mot en vit bakgrund (2014). En centerpartistisk affisch från 2001: bokstaven C, stor och grön mot ett vitt ark. På 2000-talet dominerar särskilt en form: ett porträtt på den kampanjande politikern, oftast leende.

– Affischerna har alltid varit ett snabbt sätt att kommunicera. Nu när det finns så många andra kanaler tror jag att de blir enklare och enklare, säger Henrik Bylund.

Medieexperten Bengt Johansson delar den bilden. Sedan det politiska samtalet flyttat online har affischeringen alltmer blivit något som görs av tradition, ett slags team building-övning för partiarbetarna.

– Det är lite som julgran på jul och sill på midsommar. Det ska finnas valaffischer om det är val, säger Bengt Johansson, professor i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet.

Han, som forskat på valaffischens historia de senaste tjugo åren, menar alltså att det är själva grejen att affischera som spelar roll i dag, snarare än affischens utseende eller budskap.

– Affischen har en mobiliseringsfunktion i dag, det handlar om att samla ihop sig internt. Att affischera är lite en grej för ungdomsförbunden till exempel.

Henrik Bylund lyfter varsamt bort plastlagret från en lila- och rödskimrande affisch från 1928.

Utan plasthinnan framträder litografins dramatiska färgtryck tydligare: argsinta ryska kosacker ridande med röda flaggor och knutpiskor i högsta hugg, och slagorden ”Envar som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”. Motivet anspelade på vänsterns påstådda band till den sovjetiska kommunistregimen, och pryder en av de affischer som gav upphov till att valet 1928 kom att kallas för ”Kosackvalet”.

Ur forskningsperspektiv är 1928 ett favoritår för Bengt Johansson.

– Det är det enda valet vi haft där valaffischer fått namnge valet. Både högern och vänstern gjorde väldigt ideologiskt laddade affischer, och också många vackra rent konstnärligt, säger han.

Från 1928 finns även en klarröd affisch med en text som riktar sig till den kvinnliga väljarbasen: ”Kvinnor, gör er plikt på valdagen – rösta socialdemokratiskt!”. Bengt Johansson ser den som ett undantag i valaffischhistorien, där ”väljaren” i regel framställs som man.

Ännu tidigare återkommer uppmaningar om att över huvud taget rösta. ”Vak opp!” står skrivet jämte en stor megafontratt.

– Då fanns en striktare pliktmoral kring röstande att vädja till. I dag kan du inte riktigt få folk att skämmas för att de inte röstar. Dessutom har vi så högt valdeltagande, så att jaga valskolkarna är inte så effektivt, säger Bengt Johansson.

Förr anställde partierna konstnärer för att teckna valaffischerna. Bland dessa märktes bland andra Ivar Starkenberg, som utöver satirtecknare också var aktiv som illustratör åt Arbetarepartiet under första delen av 1900-talet. Högerns affischer signeras ofta John Mauritz ”Moje” Åslund. Han illustrerade även filmaffischer.

– Nu liknar valaffischerna ofta annan reklam, och det beror på att det ofta är reklambyråer som gör dem. Ideologin får utkämpas någon annanstans, säger Bengt Johansson.

Även budskapen har fått mindre spets. En delförklaring kan finnas i hur partierna de senaste 60 åren gått från klassbaserade folkrörelser till att behöva tilltala en mer flytande väljarbas. I forskning observeras hur efterkrigstidens ekonomiska tillväxt ledde till att de historiska skiljelinjerna mellan klass, religion, stad och land bitvis suddades ut. I samband med detta började partierna alltmer organisera sig i så kallade ”catch-all”-partier.

– Det gör ju att man inte kan ”målgruppsanpassa” riktigt, och budskapen blir något urvattnade, konstaterar Bengt Johansson.

En liknande utveckling märks i Europa, till exempel inför Frankrikes presidentval 2022 då rivalerna Macron och Le Pen anslog påfallande lika budskap. På Macrons affischer stod ”Nous tous” – vi alla – och på Le Pens stod ”Pour tous les Français” – för alla fransmän.

Trots den allt enklare formgivningen fortsätter både partierna, och Bengt Johansson, att ägna sig åt valaffischen på sina olika sätt. Bengt Johansson har en blogg där han recenserar valaffischerna, och signerar inläggen med ”Propagandainspektör Bengt Johansson”.

Hur mycket propaganda finns egentligen att inspektera i valaffischerna, med tanke på dagens affischdesign?

– Tja… även om verkshöjden i valaffischerna inte är så hög så kan de säga mycket om det politiska klimatet, och hur vi gått mer från ideologi till varumärkesbyggande, säger Bengt Johansson.

Läs mer

Besök från australiskt urfolk kastar nytt ljus på kontroversiell museisamling

Teckningsarkiv visar barnens historia – från 1700-talet till pandemin

Här bevaras minnena av svenskarnas vardagsliv