Låt oss se sanningen i vitögat: turister är numera officiellt en invasiv art, som mördarsniglar och parkslide. I juni demonstrerades det återigen på flera europeiska turistmål mot upptrissade boendepriser och ”Disneyfiering”. Det var en koordinerad uppföljning av förra årets antiturismdemonstrationer på bland annat Kanarieöarna, rapporterar engelska The Guardian.
Det är en vemodig sak att upptäcka, samma år som det svenska charterflyget fyller 70. Man flög från Bromma mot Mallorca 22 april 1955 och det var flera stopp på vägen. Det var ett annat Europa turisterna då mötte, oavsett vart de reste. Ta den italienska regissören Roberto Rossellinis ”Resa till Italien” (”Viaggio in Italia”) från 1954. Den börjar med en bild där vi färdas framåt på en italiensk motorväg mot Neapel. Vi kommer strax att upptäcka att vi åker bil med den engelska skådespelaren George Sanders och Ingrid Bergman. Vägen framför dem är lång, rak – och tom.
Det är en tidstypisk öppning. Då, på 1950- och 60-talen, var det kul att köra bil i Europa. När fransmannen Jacques Demy långfilmsdebuterade med ”Lola” (1961), började han med att låta oss följa Jacques Hardens Michel när han iförd vit cowboyhatt, vit kostym och solglasögon kör en vit Cadillac in i Nantes. Havet vid sidan, på soundtracket Beethovens 7:e symfoni. Det är en filmstart man inte glömmer.
De franska nya vågen-regissörerna älskade verkligen sina bilar. I Jean-Luc Godards ”Ett rövarband” (”Bande à part” från 1964) pilar Franz (Sami Frey) och Arthur (Claude Brasseur) omkring i en liten svart öppen Simca mellan centrala Paris och Joinville-le-Pont. De planerar en kupp mot ett förmöget par för vilket deras motvilliga medbrottsling Odile (Godards fru Anna Karina) arbetar. Det är Franz bil, och han kör, svänger och parkerar lite som han vill. Simcan möjliggör och är en del av historien. I en scen är Franz på väg med Odile när de får se en misstänkt person komma körande i motsatt riktning. Franz reagerar på det självklara sättet: en u-sväng på motorvägen.
I film framstår perioden i 1900-talets mitt som turistandets guldålder
Bilkörning var helt enkelt ett nöje. I filmerna hoppar man i, vrider om nyckeln och så är man i väg. Det är luftigt på vägarna. Det är lustfyllt att köra även i centrala Paris. Det finns utrymme, man kan röra sig, och det gör man hela tiden i nya vågen-filmerna.
I en berömd scen i ”Ett rövarband” springer de tre huvudpersonerna genom Louvren. Salarna är stora och glest besökta, det är bara att ösa på. Naturligtvis var vägen beredd när de filmade, men Godard skulle knappast ha fått idén till ett museilopp om han besökt Louvren i dag.
I film framstår perioden i 1900-talets mitt som turistandets guldålder. Så charmant att anlända till Venedig som Katharine Hepburn gör i ”Sommarens dårskap” (1955): med ånglok, och omhändertagen av bärare med arbetsrock och skärmmössa.
Hepburns rollfigur Jane Hudson från Ohio hänger ut genom fönstret och filmar med sin 16 mm-kamera, entusiastisk över allt hon ser. Venedig är redan ett gammalt turistmål men de boende har ännu övertaget. På gator och utomhusserveringar är det italienare som Hepburn trängs med. 1955 hade Venedig omkring 170 000 invånare, nu är Venedigborna färre än 50 000.
Den brittiska regissören David Lean och fotografen Jack Hildyard klängde upp på taket på Markuskyrkan för att fotografera det berömda torget uppifrån. Piazzan inger respekt, en rymd över vilken människor släntrar glest. När jag tidigare i år såg den omsusade ”Brutalisten”, med final i Venedig, noterade jag att bilderna där tagits med kameran riktad uppåt, mot fasader, som till exempel Dogepalatsets. Så får man i dag rikta blickarna för att Venedig ska väcka vördnad.
Lean hade fått rådet att inte försöka vara konstnärlig genom att väja för vyer som Markusplatsen. Både resenärer och regissörer kan brottas med problemet att inte vilja se ut som turister. Bo Widerbergs debutfilm ”Barnvagnen” (1963) utspelas i Malmö. Det unga paret spelade av Tommy Berggren och Inger Taube gör en utflykt till Köpenhamn. ”Köpenhamnsmiljö, inte vykortsmässig” skrev Widerberg strängt i manuset. Jan Troell fotograferade. Han hade gärna tagit några vackra Köpenhamnsbilder, och var glad för en liten sekvens där Taube har en stråhatt genom vilket ljuset silas när Berggren retsamt puffar den framåt och bakåt.
I Hasse Ekmans ”Sjunde himlen” (1956) försöker ingen kamouflera turistandet. Ekman, manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare, gör en radiostjärna som åker med på busstur genom Europa till Italien för att försöka stjäla Sickan Carlssons läkare från Gunnar Björnstrand som spelar major och träbock.
Veteranen Åke Dahlqvist fotograferade med ganska nya Eastman Color, vilket ger gammaldags vykortsfärger åt filmen. När det blir gondoltur kan man se Venedigbor stirra på filminspelningen från kajerna. Vid infärden i Rom ses den blå bussen från ett visst bolag – produktplaceringen i den här filmen kan göra en vindögd – svänga runt ett Colosseum utan köer, staket eller säkerhetskontroller. Några få bilar samsas med bussen om den breda vägen.
Fontana di Trevi är ett givet mål. Bussen parkerar vid fontänen, Sickan och de andra bara kliver ur och går nedför trapporna. Idag får turister dagtid köa. Inträde är gratis men måste regleras.
I ”Sjunde himlen” ska önskemynt kastas över axeln. Gunnar Björnstrand lutar sig för långt bakåt och plumsar i. Forskning är ej gjord men han bör ha varit första svenska skådespelare i Fontana di Trevi. Tre år senare placerade Federico Fellini i ”Det ljuva livet” svenska Anita Ekberg i fontänen. Slump? Det är vad Fellini vill att ni ska tro.
Fontänscenen i ”Det ljuva livet” är oemotståndlig. Marcello Mastroianni gör en journalist som tillsammans med Ekbergs filmstjärna Sylvia rymt från intensiv mediebevakning. De vandrar genom ett nattomt Rom. Hon hittar en kattunge. Mastroianni beordras att ordna mjölk till den. När han kommer tillbaka med ett glas på en assiett, ser han sig om efter Anita Ekberg. Och där är hon, i 1700-talsfontänen, med det långa blonda håret fallande nedför ryggen och den svarta klänningen böljande omkring henne i vattnet. Roms förflutna och nuet möts i en bild. Mastroianni vadar ut till henne. Bara ett cykelbud är vittne.
Det är mäktigt. Men ”Det ljuva livet” utspelar sig i övrigt till stor del inomhus, i vräkiga lägenheter och på terrasser. Vill man se turistens Rom i mitten av 1900-talet är pärlan ”Prinsessa på vift” (1953). I Audrey Hepburns genombrottsfilm – hon vann Oscar – spelar hon prinsessan Ann på goodwill-turné genom Europa. Hårt hållen och uttråkad smiter hon i Rom. En amerikansk journalist – Gregory Peck – känner igen henne, får vittring på ett scoop, och blir den aningslösa prinsessans guide och sällskap.
Filmerna gjordes i en tid då man ännu inte börjat stävja turistbeteenden
Gregory Peck bor om hörnet från Fontana di Trevi. Det är inget särskilt med det. När Hepburn efter att ha sovit hos honom – inget sex, han har förbarmat sig efter att ha hittat henne sovande på en bänk – vandrar ut i Rom trängs hon med italienare. Det kånkas stegar och stora ramar, på gatan är det tätt mellan stånden som säljer allt från frukt till husgeråd. På ett gathörn vid fontänen säljer en man porslin. Skålar, tallrikar, uppläggningsfat ligger i travar på en sorts litet skrangligt trädäck i markhöjd.
Den berömda fontänen är närmast plaskdamm. Ungar ränner runt den och klänger på den. En pojke hänger och gungar i en hästskulpturs mule. Så kunde man då bete sig utan att bli hela världens vandalidiot, som en kvinna blev när hon häromåret filmades på statyn i färd med att fylla sin vattenflaska.
Gregory Peck spionerar på Audrey Hepburn när hon köper en glass från en vagn. Hon sätter sig i Spanska trappan och slickar i sig. Sätt dig där i dag: från 200 euro och uppåt i böter. Ett dopp i Fontana di Trevi: minst 500 euro.
Federico Fellini, William Wyler och andra gjorde sina filmer i en tid då man ännu inte börjat stävja turistbeteenden. I dagens Europa är gula varselvästar ett tecken på att man närmar sig ett turistmål.
När Wyler bestämde sig för att filma på plats var det nytt och inspirerande. I Hollywood särskilt byggde man helst, säg, Paris hemma på studioområdet, och lade till några Paris-bilder tagna av ett andrateam. Men runt tiden för ”Prinsessa på vift” känner man en nyväckt nyfikenhet på Europa, på europeisk miljö och atmosfär, i filmerna.
Den amerikanska regissören Jules Dassin både regisserade, skrev och agerade i ”Aldrig på en söndag” (1960), förlagd till grekiska hamnstaden Pireus, där Melina Mercouri är en sorglös prostituerad som Dassins amerikanska amatörsociolog försöker lyfta ur synden. 1964 kom den grekiska regissören Michael Cacoyannis ”Zorba”, med Anthony Quinn som den – utlevande greken Alexis Zorba som får korrekta engelsmannen Alan Bates att lossa på slipsknuten. Båda filmerna ger en nostalgisk känsla för Grekland före massturismens härjningar.
Vad hände med Ingrid Bergman och George Sanders i ”Resa till Italien”? Det barnlösa parets äktenskap är på upphällningen i denna märkliga, sorgsna lilla film med stark närvaro av det antika Italien. Vid Neapel finns Pompeji, staden som år 79 begravdes under lava och aska då Vesuvius fick ett utbrott. Filmens starkaste sekvens är nära slutet, när Bergman och Sanders besöker ruinerna.
Utgrävningar pågår. Rossellini har filmat på tid då turister inte haft tillträde. I asklagret finns håligheter efter människor som dött vid utbrottet. George Sanders och Ingrid Bergman får följa hur man gör en avgjutning av kropparna genom att hälla i gips. Försiktigt grävs och penslas avgjutningarna fram. Ingrid Bergman börjar bli berörd. Så framträder två människor, omkomna för nära 2000 år sedan. Det är en man och en kvinna, ”kanske var de gifta”.
Då börjar Ingrid Bergman gråta okontrollerat och springer bort från platsen. Hon har hittills inte fällt en tår för sig själv och sin man.
Sjuttio år år efter Roberto Rossellinis film kan man själv ur filmhistorien pensla fram sådana ögonblick, från tiden innan massturismen exploderade. Spanar man efter artefakter från den eran kan man bli gripen av bilden av Alan Bates som ensam, uttittad utlänning i ett skjulliknande väntrum i Pireus. Eller av anblicken av vakten som sitter och sover när Jack Nicholson och Maria Schneider pratar med varandra i ett ödsligt Palau Guell, ett av arkitekten Antonio Gaudís säregna verk, i Barcelona i ”Yrke: reporter” (1975) av italienaren Michelangelo Antonioni.
Med varselvästar, böter och maxtal besökare kan sevärdheterna hållas i skick. Men känslan av gudsförgätenhet, går den över huvud taget att finna i Europa i dag?
Boom för filmturismen när tittarna vill bo kvar i den fiktiva bubblan
