Julkalendern
”Snödrömmar”
Serieskapare: Inger Scharis, Jonas Wallerström, Oskar Östergren Njajta, Annica Wennström
Regi: Jacob Seth Fransson och Jonas Wallerström. I rollerna: Ellá Márge Nutti, Hedvig Åhrén, Anna Åsdell, Christine Meltzer m fl. 24 avsnitt x 14 minuter. Premiär 1 december på SVT, Svtplay
Svenska kalendermakare gillar saker som glittrar. Främst då magiska stenar som styr världsalltet, eller åtminstone den del av tillvaron som tjänar som spelplats för julens äventyr. Förra året höll det farliga Bergatrollet på att vakna på grund av att en människa tagit den heliga bärnstenen och det var upp till barnen att rädda julen. I 2017 års julkalender försvann kristallen som styr tiden i universum, och småttingarna måste rycka in för att ställa allt till rätta.
I ”Snödrömmar” ser vi ett besjälat stycke ”gavmolit”. En grön ädelsten som är en pulserande symbol för det förbund som råder mellan människor och det mytomspunna saivofolket. När en girig gynnare stjäl stenen kan Gavmofjällets ande inte komma till ro, och då faller ingen snö. Så barnen måste… Ja, ni fattar.
I det här fallet heter hjältarna Ristin och Aila – två samiska systrar vars hårt slitande mamma Maggan (någon pappa syns inte till) driver ett småskaligt skidhotell. Utan snö inga gäster, och kommer den inte snart måste rörelsen säljas och familjen lämna marken som varit deras sedan urminnes tider.
Men så kommer Mat-Olle, en dryg influerare från Stockholm och hans ”social media manager” (läses helst på svengelska) – och Maggan lismar sig röd i ansiktet för att paret ska trivas och förhoppningsvis då rekommendera hotellet för sina många följare.
Ännu viktigare är det dock att få styr på de magiska tingens ordning, och som tur är visar det sig att 13-åriga Ristin är en av de utvalda, en av få människor som kan flyga med korpar, prata med björnar och allra viktigast, har en förmåga att se det annars osynliga saivofolket
Julkalendrar på SVT är kostsamma saker men i år verkar budgeten vara av mindre sort, i alla fall om ska döma av miljöerna i parallellvärlden Saivo, som i princip bara verkar bestå av några kåtor och en intilliggande liten dunge glittrande träd. Och den där heliga stenen ser så plastig ut att den skulle kunna vara norpad från förskolans pysselhörna. Nivån på skådespeleriet är därtill, bitvis, ojämn som en puckelpist – så som det ibland kan bli när mindre erfarna aktörer/amatörer är i farten.
Tur då att de backas upp av en trio proffs vars insatser lyfter stämningen när jag på kort tid plöjer igenom två dussin 14-minutare. Måns Nathanaelson gör Mat-Olle till en ömklig men älskvärd föredetting och Olle Sarri dyker upp som den förvirrade Sören, som inte tycker sig passa in någonstans men anar att han kanske har lite sameblod i sig ändå.
Christine Meltzer gör i sin tur den för alla sagor viktiga häxrollen, dock i en mindre sagolik uppenbarelse: kommunstyrelsens ordförande Lena. En falskt leende kvinna med finslipat management-lingo, som vill komma åt den dyrbara kristallen. Meltzer gör sin pamp till en vandrande grimas, i ett medvetet överspel som faktiskt är rätt underhållande, men så har hon också tilldelats en hel del roliga repliker. Som när Lena läxar upp sin assistent som vill ha ersättning för sveda och värk eftersom han blivit överfallen av en björnliknande man:
”Slagsmål med björn ingår inte i din arbetsbeskrivning, det gjorde du på din fritid.”
Lärdomarna som de tre rollerna bär med sig är tydligt och pedagogiskt framförda men det är som det ska, julkalendern riktar sig ju inte främst till sparsmakade tv-kritiker…
Sålunda en berättelse rotad i såväl vardag som drömsk andevärld, sociala medier som uråldrig folktro – visserligen utspelad i samisk miljö men eventuella sentenser om urfolkets rättigheter ligger i långt bak i fonden. Seriens högstämda berättarröst – flickornas döda mormor – talar mer generellt om ansvar och framför allt allt om att respektera naturen. (Som väntat är det främst stockholmare som bryter mot den regeln. Vi är inte populära där uppe. Heller.)
Nå. Manusförfattarna har inte bara lånat kristallen från sina föregångare. Berättelsen om en utvald person som har Gåvan, är ju en flitigt nyttjad trop i diverse fiktioner, från Nya testamentet till ”Harry Potter”. Så nej, årets julkalender är inte alls nydanande, kommer inte att bli en av klassikerna, men mitt engagemang räcker ändå hela vägen fram till julafton. Jag vill ju inte riskera missa något av kommunpampen Lenas alla hyss.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
Första samiska julkalendern: ”Det här kommer att skrivas in i historien”
